Jump to content
Search In
  • More options...
Find results that contain...
Find results in...

Welcome to Redly

Redly is a friendly online community for leftists and progressives.

Sign up now to share news and updates on your timeline, join groups, create events, and find new friends.

Don't be a lurker, registration is free and just takes a few seconds.

Sign Up

Simon Says

Sign in to follow this  
  • entries
    16
  • comments
    3
  • views
    497

About this blog

Just another Redly blog with a little bit of everything.

Entries in this blog

 

Demokratiindex i vetenskapliga sammanhang

Det finns en rad olika demokratiindex som mäter och rangordnar tillståndet för demokratin runtom i världen. Vanligtvis ges de ut i årliga rapporter där demokratiutvecklingen hos världens nationer och regioner analyseras och sammanställs. Dessa demokratiindex är konstruerade på olika sätt och mäter och värderar därmed även demokrati annorlunda. Som statsvetare är det därför viktigt att man förstår hur de är uppbyggda och vad det är som de mäter och värderar. Freedom House En av de mer kända – och kritiserade – av dessa demokratiindex är, Freedom in the World, av den USA-baserade organisationen Freedom House som forskar om, mäter och rangordnar nationers prestationer när det kommer till demokrati, politiska och medborgerliga friheter och mänskliga rättigheter. Det är också det demokratiindex som jag kommer att fokusera mest på i det här blogginlägget. Sedan 1972 har organisationen publicerat en årlig rapport som mäter graden av demokrati och frihet i nationer runtom i världen. Freedom House klassar och rangordnar nationer genom att bedöma och värdera resultatet från två huvudkategorier där en rad civila och politiska rättigheter ingår. Dessa två huvudkategorier är ”politiska rättigheter” och ”civila rättigheter” och klassificeringen sker på en skala från 1 till 7. Tillskillnad från andra demokratiindex så är det här de lägre värdena som utgör en högre grad av demokrati och frihet. De civila och politiska rättigheter som Freedom House mäter kan kopplas till sju olika huvudämnen som innefattar en rad olika närliggande ämnen: Valprocess Politisk pluralism och deltagande Regeringen och statens funktion Associerings- och organisatoriska rättigheter Rättsstatsprincipen Personlig autonomi och enskilda rättigheter Freedom House kontrollerar exempelvis hur valprocessen i ett land ser ut, om den verkställande och lagstiftande makten väljs i fria och öppna val. De tittar också på det politiska deltagandet och om det exempelvis finns ett fungerande partisystem och om minoriteter har rösträtt. Regeringens funktion och välmående undersöks genom att man granskar om det finns en utbredd korruption, tillräckligt med insyn i den lagstiftande maktens arbete, och liknande. Freedom House undersöker också ifall medborgare har rätt och frihet att uttrycka sig och tro genom att granska landets nivåer av religionsfrihet och yttrandefrihet. Man kollar också olika organisatoriska rättigheter och ifall medborgare är fria att organisera sig i olika medborgargrupper och fackföreningar. Hur landet lever upp till rättsstatsprincipen granskas också genom att undersöka om alla medborgare är lika inför lagen och ifall rättsväsendet är oberoende från den verkställande makten. Freedom House undersöker även mer personliga och enskilda rättigheter, såsom fri rörlighet och äganderätt. Länderna får sedan poäng tilldelade sig beroende på om de når upp till dessa krav på politiska och civila rättigheter som Freedom House har i sitt demokratiindex. Utifrån dessa poäng så tilldelas respektive land sedan en av tre klassificeringar: ”fri”, ”delvis fri”, eller ”inte fri”. Det har uttryckts kritik mot att ländernas klassificeringar inte grundar sig på tydligt definierade attribut och att det därmed har varit svårt att urskilja varför ett land har fått en viss klassificering och inte en annan. Men sedan 2014 har checklistan som Freedom House använder sig av för att klassificera länderna blivit alltmer detaljerad och strukturerad i de årliga rapporterna. Numera listar Freedom House sin checklista och de underkategorier och ämnen som organisationen granskar under de sju huvudämnena – man kan också se hur många poäng som landet samlar ihop under respektive punkt. När det kommer till de politiska rättigheter som Freedom House inkluderar och granskar i sina årliga rapporter så kan man säga att de är nära kopplade till bestämda definitioner av demokrati och att de attribut som undersöks är relevanta för hur en modern representativ demokrati definieras inom statsvetenskapen. Likt Freedom House så betonar ju även den liberala demokratin också minoriteters rättigheter, rättsstatsprincipen och personliga friheter. Däremot så är de attribut av civila rättigheter som Freedom House använder en betydligt ”tjockare” definition av demokrati. Till stor del beror detta på att Freedom House i sin analys inkluderar attribut såsom frihet från krig, äganderätt, socioekonomiska rättigheter och frihet från socioekonomiska ojämlikheter. Det är uppenbart att Freedom House använder en maximal och väldigt liberal begreppsbild av demokrati. För statsvetare och andra forskare så finns demokratidata från Freedom House tillgängligt från 1972 och framåt. Metodologin som Freedom House använder sig av har under dessa år inte ändrats så avsevärt, den största skillnaden kom efter 1989 då rapporterna började att sammanställas av en hel undersökningsgrupp och en ordentlig metodologi och checklista togs fram. Om man ämnar jämföra demokratiutvecklingen i ett eller flera länder över en viss tid så lämpar det sig att använda ett demokratiindex såsom Freedom House. Kritik mot Freedom House Innan jag går vidare till övriga demokratiindex så är det värt att lite kort ta upp den kritik som har framförts under åren mot Freedom House och dess demokratiindex. Detta då denna kritik är viktig att ha i beaktande när man använder Freedom House i sin egna forskning. Jag har redan nämnt kritiken mot att deras klassificering skulle vara svår att tyda och därmed även göra det svårt att objektivt jämföra länder för länder. Men det finns också kritik mot att Freedom House har för nära kopplingar till den amerikanska regeringen. Kritiken handlar dels om att en stor del av organisationens intäkter kommer direkt från amerikanska statsbidrag, 2008 så bestod exempelvis hela 66 procent av intäkterna till Freedom House av statsbidrag från den amerikanska staten. Den andra aspekten av den här kritiken är att en stor del av den verkställande och administrativa staben hos Freedom House tidigare har arbetat för USA:s regering eller NGO:s som implementerar amerikanskt demokratibistånd. Sedan 2015 har numera alla tidigare arbetat för den amerikanska regeringen eller NGO:s som är nära kopplade till den amerikanska regeringens demokratibistånd. Kritikerna menar att på grund av de här ekonomiska och politiska banden till den amerikanska regeringen så är demokratiindexet från Freedom House partiskt i sina slutsatser och att det gynnar länder som har särskilda eller nära band till USA. Exempelvis pekar man på hur Freedom House klassificerade främst latinamerikanska länder under slutet av 1900-talet mer gynnsamt om de var allierade med USA än om de styrdes av vänsterorienterade regeringar. Forskning kring detta har visat att det finns mer konsekvent bevis för att klassificeringen från Freedom House var mer partisk under 1970 och 1980-talet, men att partiskheten minskade när metodologin som Freedom House använde sig av blev alltmer professionell från 1990-talet och framåt. Democracy Intelligence Unit Democracy Index är ett demokratiindex som sammanställs årligen av Economist Intelligence Unit (EIU), och precis som namnet antyder så är den kopplad till den brittiska tidskriften The Economist. Likt Freedom House så bygger även Economist Intelligence Unit (EIU) sina årliga demokratirapporter på en rad olika kategorier kopplade till demokrati, mänskliga rättigheter och politiska och medborgerliga friheter. EIU bygger sitt demokratiindex, även kallat Economist Democracy Index, på fem huvudkategorier: Valprocess och politisk pluralism i landet, medborgerliga fri- och rättigheter, regeringens funktion, politiskt deltagande och landets politiska kultur. Varje land poängsätts sedan beroende på hur de presterar inom dessa olika kategorier, själva poängindelningen går från sämst (0 poäng) till bäst (10 poäng). Beroende på hur poängsättningen gick så får varje land sedan en klassificering av fyra möjliga: ”full demokrati”, ”bristfällig demokrati”, ”hybridregim”, eller ”auktoritär regim”. För att räknas som en fullvärdig demokrati behöver ett land uppnå mellan 8 till 10 poäng. Bristfälliga demokratier är alla länder som får mellan 7 till 6 poäng. Hybridregimer är 5 till 4 poäng, och auktoritära regimer hamnar mellan 3 till 0 poäng. Democracy Index använder sig av en ”tjockare” definition av demokrati som sträcker sig längre än till enbart politiska och civila rättigheter, och omfattar även attribut såsom jämlikhet, kvalitén på den politiska beslutsprocessen, den politiska kulturen samt omfattningen och kvalitén på det politiska deltagandet i landet. Jämförelsevis så är kriterierna för en representativ demokrati inte lika krävande hos Freedom House, exempelvis så klassificerar Freedom House fler nationer som representativa demokratier än vad de klassificerar som ”fria” nationer. Freedom House använder sig alltså av en ”tunnare” definition av demokrati medan deras definition av medborgerliga fri- och rättigheter är betydligt ”tjockare”. Democracy Index inkluderar fler attribut och är alltså ett bredare mått på demokrati än Freedom House. Samtidigt innehåller inte Democracy Index andra, ännu ”tjockare” aspekter och definitioner av demokrati, såsom nivåer av ekonomiskt och socialt välbefinnande. Democracy Index har historiskt sett också gett vissa länder, såsom Ryssland och Kazakstan, ett bättre demokratibetyg än Freedom House då de har presterarat relativt bra när det kommer till politiskt deltagande. Denna ”tjockare” definition av demokrati är också en av anledningarna till att USA, för första gången någonsin, degraderades från en fullständig demokrati ner till en bristfällig demokrati under 2017 i EIU:s demokratiindex. Bertelmans Transformation Index Bertelmans Transformation Index (BTI) av den tyska stiftelsen Bertelsmann Stiftung är ett annat demokratiindex. Tillskillnad från Freedom House och EIU så analyserar och bedömer Bertelmans Transformation Index (BTI) inte alla världens länder, istället granskar demokratiindexet enbart den demokratiska utvecklingen i cirka 129 utvecklingsländer och övergångsländer. BTI har alltså ingen data på västerländska länder i exempelvis Europa eller Nordamerika då dessa inte befinner sig i någon konsolideringsfas. Trots denna begränsning så är BTI mer sofistikerad och omfattande än Freedom House och dess demokratiindex Freedom in the world. Förutom att mäta demokrati i sin Political transformation-index så analyserar BTI även ekonomisk förändring och det politiska ledarskapet till demokrati och en marknadsekonomi. BTI granskar alltså även effektiviteten av ländernas politiska förvaltning och marknadsekonomi och dess index innehåller flera olika kriterier relaterat till detta. Förutom de mer grundläggande definitionerna av demokrati och medborgerliga fri- och rättigheter så inkluderar BTI även andra attribut såsom ekonomisk hållbarhet, privat äganderätt, marknadskonkurrens, internationell handel, valuta och prisstabilitet, och så vidare. BTI utgår alltså från en ”tjockare” definition av demokrati i sina analyser. BTI bygger sitt demokratiindex på fem huvudkategorier där de (1) granskar statens utformning och integrering, (2) politisk delaktighet, (3) rättsstaten, (4) hur stabila de demokratiska institutionerna är, och (5) politisk och social integration. Under varje huvudkategori ingår det flera olika attribut som BTI analyserar och poängsätter varje land utifrån, själva poängindelningen sker mellan 1 (sämst) och 10 (bäst). Utifrån poängsammanställningen får sedan varje land en av fem möjliga klassificeringar: ”Konsoliderad demokrati”, ”defekt demokrati”, ”mycket defekt demokrati”, ”moderat autokrati” eller ”hårdför autokrati”. Men länder räknas inte som demokratier bara för att de nåt en viss poängsumma, detta då BTI kräver att länder måste uppnå minst sju grundkriterier innan de kan berättigas en demokratiklassificering, dessa behandlar: Fria och rättvisa val, effektiv styrelseförmåga, organisatoriska friheter, yttrandefrihet, konstitutionell maktdelning, medborgerliga rättigheter, och det statliga våldsmonopolet och en fungerande offentlig administration. En nackdel med BTI, jämfört med andra demokratiindex såsom Freedom House och EIU, är att BTI inte omfattar alla världens länder och att dess demokratiindex därför kan kritiseras som icke-representativt. Men samtidigt möjliggör denna uppdelning, mellan konsoliderade demokratier och utvecklingsländer/övergångsländer, en bredare förståelse och djupare analys då fokus enbart hamnar i den sistnämnda gruppen. Polity Polity är ett demokratiindex från USA, men tillskillnad från Freedom House så har det inte några märkbara kopplingar till den amerikanska regeringen. Ytterligare skillnader är att Polity använder en ”tunnare” definition av demokrati i sitt index. Cirka 167 länder ingår i Politys demokratiindex och dess data sträcker säg längre bakåt i tiden än andra demokratiindex, från 1800-talet fram till 2017. Polity uppdateras inte längre årligen, den senaste rapporten släppes 2017 och innan dess så har man lanserat en rapport 2014, 2011, 2009, 2008 samt 2007. Polity drar slutsatser om ett lands demokratiska utveckling genom att analysera och ett antal kategorier och demokratiattribut. Till exempel så utvärderas de myndigheter och politiska institutioner som finns i landet. Demokratiindexet undersöker också den politiska delaktigheten, att domstolsväsendet och den lagstiftande makten står sig oberoende, att den verkställande makten väljs genom öppna och fria val, och innehåller flera traditionella definitioner av demokrati, såsom pressfrihet. Likt övriga demokratiindex så klassificeras länder utifrån ett poängsystem som sträcker sig från -10 till +10. Ett land klassificeras sedan utifrån fem regimtyper: fullständig demokrati, demokrati, öppen anokrati, sluten anokrati, och autokrati. Ett land klassificeras som en autokrati om den får mellan -10 till -6 poäng, och den räknas som en anokrati från -5 till 5 poäng. En nation måste få 6 till 10 poäng för att räknas som en fullvärdig demokrati enligt klassificeringssystemet som Polity använder. Demokratiindex i vetenskapliga sammanhang Att använda demokratiindex i sin forskning är användbart, framförallt för att jämföra den demokratiska utvecklingen över tid och mellan länder och regioner. De hjälper en att svara på frågor om demokratins tillstånd och konsekvenser och kan belysa mer underliggande orsaker och verkan för att på så sätt ge oss en större förståelse för de demokratiska processer som finns inom olika politiska system. Men då de använder olika definitioner och attribut av demokrati är det viktigt att man i sin egen forskning på ett tydligt sätt definierar vad man menar med demokrati och förklarar varför man inkluderar vissa egenskaper men väljer bort andra möjliga egenskaper. Man måste också se till så att ens egna definition av demokrati överensstämmer med det demokratiindex som man refererar till och att det faktiskt mäter de egenskaper och kriterier som man har satt upp. Det är alltså viktigt att man säkerställer så att resultatet från ett demokratiindex faktiskt mäter det man avser mäta och inte innehåller närliggande, men ovidkommande, attribut som kan påverka resultatet. En ”tunn” definition av demokrati kan skapa mindre subjektiva tolkningar av demokrati, men de kan också resultera i att man missar viktiga förutsättningar, egenskaper och aspekter av demokrati som kan hjälpa till att klarlägga ens problemformulering. Det är också användbart om ett demokratiindex har flera olika klassificeringstyper då dessa kan hjälpa att skapa en mer nyanserad bild av demokratiutvecklingen. Däremot kan färre klassificeringar, såsom de tre som Freedom House använder, göra det lättare för gemene man att se och förstå demokratins status och utveckling, därav kan också dess stora popularitet över andra demokratiindex kanske förklaras. Men som vi också kan se med exemplet Freedom House så är det även viktigt att man tar i beaktning eventuell kritik och partiskhet som kan finnas mot och inom det demokratiindex man väljer att använda i sin forskning.

Simon

Simon

 

Rasismens kvardröjande i vårt samhälle: biopolitiska regimer

Detta är ett äldre blogginlägg som jag skrev runt hösten 2011, men jag tycker att delar av inlägget fortfarande är relevant och intressant och därmed värt att återpublicera här. Ash Amin skriver i The Remainders of Race (Amin, Ash, 2006, ”The Remainders of Race”. Theory Culture Society 2010 27: 1.) om rasismens kvardröjande och aktuella uttrycksformer i vårt samhälle idag. Amin menar att idéerna om ras och människors rastillhörighet envist lever kvar. Detta trots att rasismen som så har mött ett starkt folkligt och vetenskapligt motstånd samt omfattande anti-rasism kampanjer. Men Amin menar att rasismen idag har bytt skepnad. Den gamla biologiska rasismen är borta och dagens uttrycksformer baseras istället på olika kulturella argument. Vetenskapen har sedan länge bevisat att en människa inte tillhör en viss ras beroende på färgskalan på personens hudpigment eller på kraniets form. Bara för man har ett svart hudpigment tillhör man ingen underlägsen ras och en person med vitt hudpigment tillhör inte någon bättre eller smartare ras. Detta är ett allmänt och vetenskapligt accepterat faktum idag. Det är därför som rasismen idag istället betonar olika etniska gruppers religionstillhörighet, värderingar och sedvänjor med mera som något distinkt och oresonligt. Amin skriver att hans artikel har uppkommit som ett försök att förklara och skapa förståelse för rasismens närvaro i Väst idag. En tid som speglas av omfattande misstänksamhet och bestraffning från stater gentemot muslimer efter terrorattackerna den 11 september 2001 i USA. Amin undrar varför den mångkulturella politiken och arbetet för ökad mångfald har ”smälts bort så snabbt” under 2000-talet. Amins artikel är huvudsakligen indelad i tre delar, eller tre huvudargument. I den första delen presenterar Amin olika genealogiska argument där han hävdar att när det kommer till frågan om ras så finns det kvardröjande krafter som är fastetsade i vårt sociala omedvetna och inom våra samhällsinstitutioner. Dessa kvardröjande krafter är mer öppna för gamla spillror av olika rasistiska värderingar, som exempelvis apartheid, än för mer moderna och progressiva idéer såsom mångkulturalism. Amin ägnar den andra delen åt att diskutera begreppet ”biopolitical regimes”. Dessa biopolitiska regimer, eller system, reglerar, genom statlig styrning av populationer, våra föreställningar om olika rasfrågor som i sin tur har sitt ursprung från den institutionella och den mer ”folkliga” rasismen. Och det är denna biopolitik som Amin använder för att förklara den rasistiska närvaron samt dess kvardröjande i Europa och övriga Västvärlden. I den tredje och sista delen diskuterar Amin de olika konsekvenserna för den antirasistiska rörelsen utifrån slutsatserna som han kommer fram till i sin artikel. I detta blogginlägg så kommer jag mest fokusera på Amins första och andra del, den om biopolitiska regimer. Detta då biopolitik, precis som Amin skriver, förefaller vara det begrepp som bäst kan förklara rasismens kvardröjande samt utanförskapet hos etniska och kulturella grupper i Västvärlden. Men Amin diskuterar en hel del intressanta föreställningar i den första delen som är värda att belysa först.  Kodifiering och institutionalisering är enligt Amin något grundläggande för rasismen. Kontinuiteten hos rasismen säkerställs genom ett komplicerat maskineri av allt från sociala koder och konventioner till folksagor och rena myter om andra kulturer. Men också på grund av ett gruppindelade utav människor från olika samhällsskick som upprätthålls genom statliga förordningar och regler. Ras blir på så sätt en social självklarhet som styr människors vardag och handlande genom att skapa många olika slags sorteringsfilter där kroppsliga, men framförallt kulturella skillnader mellan olika etniciteter börjar kännas som rasliga skillnader. Amin beskriver detta som en slags fenotypisk rasism där de synbara egenskaperna hos en människa kännetecknar rastillhörighet. Biopolitik är ett rasistiskt system som stater använder sig utav för att kontrollera sina medborgare och andra populationer, menar Amin. Verktygen som biopolitiken använder sig av omfattar bland annat olika normer för klassificering, rasmässig vetenskap, olika system och lagar riktade mot migration samt tydliga nationella gränsdragningar mellan ens ”hem” och det som är ”utanför”. Dessa gränsdragningar omfattar också kroppsliga karaktärsdrag och egenskaper. De kroppsliga egenskaperna och de olika etniska kulturerna håller på att bli det som bestämmer och tilldelar folk rättigheter och identiteter i världen idag. Amin menar att ett av de mer problematiska exemplen på detta är kampen som på sistone har uppstått mellan sekularismen och religionen. Amin anser att stater, populister och även intellektuella varnar för att det finns, eller kommer att uppstå, ett krig mellan den sekulära liberalismen och det religiösa samhället. Och som om det bara vore ett dåligt sammanträffande så kan den sekulära liberalismen ”enkelt spåras” till hudfärg och till traditioner i Europa och Nordamerika. Samtidigt så kan man ”enkelt spåra” hotet från religionen till traditioner inom islam. På så sätt ignorerar man den kristna fundamentalismen menar Amin. Jag kan bara hålla med Amin om detta. Man ser dagligen olika argument som förs fram för att det skulle pågå, kanske inte direkt ett krig men i alla fall en slags kamp mellan religionen islam och den sekulära liberalismen i främst Europa. Islam kopplas ständigt samman med fundamentalism och terrorism. Men det finns ingen liknande debatt gällande den kristna fundamentalismen. Ett exempel på detta är bombdådet i regeringskvarteren i Oslo och den fasansfulla masskjutningen på Utøya tidigare i år. Timmarna innan den norska polisen fastslog vem förövaren var så pågick det en intensiv spekulering om vilken islamistisk terrororganisation som hade genomfört dådet och varför. Populistiska politiker, även här i Sverige, hade snabbt bestämt sig för att terroristerna var muslimer och man tog tillfället i akt att propagera emot mångkulturalismen. Sverigedemokraternas pressekreterare, Linus Bylund skrev exempelvis på Twitter att: "Nästa jävel som ojar sig över hur synd det är om alla snälla muslimer när det ligger blödande norrmän på gatan kommer avföljas!". Men så fort det framkom att det inte var någon muslim som hade genomfört dåden utan att det istället var en kristen fundamentalist så förändrades snabbt argumentationen och begreppen som användes i rapporteringen av terrordådet. Media slutade i stort sett att kalla det för ett terrordåd och man började mer och mer beskriva det som ett massmord utfört av en ensam galning. I efterdyningarna av terrordåden i Norge så var det ingen media som intervjuade en präst som tog avstånd från terroristens handlingar på trappstegen utanför hans kyrka. Hade det varit en muslim istället för en kristen fundamentalist som hade genomfört terrordåden i Norge så hade jag mycket väl kunnat tänka mig att rapporteringen hade sett mycket annorlunda ut. Amin skriver att: För att skydda oss mot detta religiösa hot från muslimer så menar man att vi i västvärlden måste öka den inhemska och den yttre bevakningen, alltså skärpa biopolitiken ytterligare. För att vårt sekulära och liberala levnadssätt ska överleva så måste vi skapa ett övervakningssamhälle. Men på så sätt ökar vi utanförskapet och spänningarna som redan finns samtidigt som vi också underminerar det i vårt samhälle som är värt att skydda – öppenheten och demokratin. Till stor del handlar det om en slags preventiv övervakning där ett ökat fokus riktas mot muslimer. Människor med ett muslimskt utseende väljs ut till ”slumpmässiga” kontroller vid flygplatser till exempel. Man kan hävda att detta är ett tydligt exempel på fenotypisk rasism eller ett effektivt utövande av biomakt. Vi har skapat ett effektivt sorteringsfilter där kroppsliga och kulturella egenskaper, precis som Amin beskriver, tilldelar människor tillhörighet och olika grader av uppmärksamhet. Enligt en sådan biopolitik så uppmanas och förväntas varje ansvarsfull medborgare att var dag utöva misstänksamhet och hålla en konstant vaksamhet gentemot främlingar, mot de som förväntas utifrån sina kroppsliga egenskaper stå utanför samhället. Men hur har denna rasistiska biopolitik uppstått? Varför känner sig stater tvingade att utöva biomakt? Amin tar upp tesen från den slovenske filosofen Slavoj Zizek om att det idag bedrivs en rädslans politik i Västvärlden. Biopolitiken har uppstått på grund av att politiken har slutat vara ideologibaserad och att den alltmer blir ersatt med en mer värdebaserad politik. Zizek menar att det enda sättet att mobilisera folk i denna nya värdebaserade politiska realitet är genom att frambringa rädsla. Denna rädsla fokuserar bland annat på den nationella säkerheten, en sjunkande moral i samhället, den nationella identiteten, missbruk av de gemensamma välfärdssystemen med mera. Men hur kan då detta kopplas till rasism och utanförskap? Genom att samhället är i ett tillstånd av konstant rädsla och beredskap där bland annat regeringen, försvarsmakten, försäkringsbolag och opinionsbildare i allt större utsträckning kräver spårning, namngivning och avväpning av hotfulla människor, och helst innan de agerar. Detta även om det innebär att bryta mot medborgerliga friheter och mänskliga rättigheter. Denna nya praxis som manipulerar och spelar på populära myter och känslor gentemot människor som ser, och anses vara, annorlunda och avvikande från normen i samhället skapar en slags tillåtelse att rikta sin vedergällning (må det vara på grund av en sämre ekonomi eller något annat ilskan grundar sig på) mot den rasifierade främlingen. Men dock inte alla främlingar. Amin menar att den kosmopolitiska främlingen med världsvana och kulturell fingerfärdighet accepteras att bidra till den mångkulturella nationen. Detta är en främling som redan har en bra utbildning och arbetar i landet som en läkare, ingenjör, sjuksköterska, servitör eller lokalvårdare. Detta kan kopplas till västvärldens ”brain drain” där rika länder intensivt rekryterar utbildade människor från fattiga länder. Dessa utbildade och välanpassade främlingar utsätts egentligen endast för en nationalistisk oro där en rädsla för en minskad enhetlig etniskt uppbyggd nation står i centrum. Eller när säkerhetsstaten misstänker terrorism eller annat uppviglande uppsåt från främlingen. Balibar skriver om denna företeelse också (Balibar, Étienne, 2002. “Politics and the Other Scene”. London: Verso.), att gränserna inte har samma betydelse för alla människor. Balibar menar att dagens gränser blir till nästan två olika enheter beroende på vilken sorts person du är, var du kommer ifrån och vilken samhällsklass du tillhör. Gränsen för en affärsman skiljer sig markant från exempelvis gränsen för en ung arbetslös människa. Balibar menar att världens gränser idag är till en viss del konstruerade att ge individer från olika samhällsklasser olika erfarenheter av lagen, polismakten och den civilrättsliga administrationen. Gränsen och dess bevakning gör alltså skillnad mellan individer i termer av social klass. Balibar skriver: Den rasistiska biopolitiken rättfärdigar våld och utanförskap gentemot främlingar och socialt utsatta grupper i samhället genom att hävda att det sker för att försvara just de universella värderingarna som den åsidosätter, nämligen frihet, demokrati, lag och ordning. Men den försvårar anti-rasistiska krafter att stå upp mot rasismen och exkluderingen biopolitken skapar. Detta då den försvarar sig själv på moraliska grunder. Den säger sig finnas till för att vårt samhälle måste skyddas, som ett etiskt ansvar mot vårt historiska förflutna och inför möjliga oroligheter i framtiden. Idag tror vi att rasismen har försvunnit, att det bara är en minoritet I vårt samhälle som hyser rasistiska värderingar. Till en viss del stämmer väl detta. Rasismen som har byggt på biologiska kännetecken är så gott som bortblåst idag. Men en mer dold och inbiten rasism har tagit över. Det kan diskuteras om denna nya rasism som koncentrerar sig på kulturella aspekter, biopolitisk makt och fenotypisk underbyggd rasism är värre då den finns så djupt begravd i våra samhällsinstitutioner, våra värderingar och vardagliga liv att vi knappt märker den.

Simon

Simon

 

Miljontals människor lever fortfarande i slaveri - varför är de mänskliga rättigheterna oförmögna att stoppa den här urgamla plågan?

Internationell lagstiftning om mänskliga rättigheter härrör idag främst från internationella och regionala traktat och konventioner. Generellt är det endast stater som kan bli parter i sådana avtal. Stater som har gett ett formellt godkännande, antingen genom ratificering eller genom accession av traktatet eller konventionen, är därmed bundna av avtalet. Det finns dock möjlighet för stater att ändra sina skyldigheter och utfärda eventuella reservationer mot delar av innehållet i avtalet. Men genom att en stat godtar villkoren för ett internationellt människorättsfördrag så accepterar staten således att lagliga rättsliga begränsningar införs beträffande deras behandling av individer, inom dess territorium och jurisdiktion. Internationella människorättsfördrag medför att staten får skyldigheter gentemot individer snarare än mot andra stater. Internationella människorättsförpliktelser skiljer sig därmed markant från mer traditionella internationella överenskommelser. Enligt Frédéric Mégret förbinder sig inte stater att respektera sina skyldigheter kring mänskliga rättigheter i utbyte mot att andra stater gör samma sak. Mégret menar att internationella åtaganden om mänskliga rättigheter inte är lika beroende av idén om ömsesidighet som de flesta traditionella internationella fördrag tenderar att vara. På grund av detta bör internationella fördrag om mänskliga rättigheter därmed inte beskrivas som konventionella kontraktsenliga avtal mellan stater. Men när stater ingår i ett internationellt människorättsfördrag så förbinder de sig formellt till andra stater, även om de i själva verket oftast skapar och tryggar rättigheter för individer inom deras egen jurisdiktion. Denna ”speciella karaktär” hos internationella människorättsfördrag gentemot mer traditionella fördrag är en viktig aspekt att ha i åtanke när man ska förklara och förstå vad som krävs rent juridiskt för att en person ska kunna åtnjuta de rättigheter som finns i internationella överenskommelser. Inom ramarna för mer traditionella internationella fördrag så är staten vanligtvis mer fri att bestämma hur och på vilket sätt man väljer att uppfylla sina skyldigheter. Staten beviljas en stor handlingsfrihet för att uppfylla vad de åtagit sig att göra – så länge de uppfyller sina skyldigheter mot de andra avtalsslutande staterna. Men på grund av den speciella och omfattande karaktären av de skyldigheter som är involverade i människorättsförpliktelser så är denna traditionella metod inte är tillräcklig när det kommer till människorättsfördrag. När en stat förbinder sig till ett människorättsfördrag förväntas staten att respektera och aktivt arbeta för att skydda och uppfylla rättigheterna. Detta kan jämföras med internationella klimatfördrag där en stat vanligtvis förbinder sig att minska sina klimatfarliga utsläpp med ett visst antal procentenheter, men sättet på vilket staten uppnår dessa utsläppsminskningar är den fri att bestämma över. Implementeringen av internationell lagstiftning kring mänskliga rättigheter kräver däremot mer finjustering än så för att en stat verkligen ska kunna uppnå sina förpliktelser. Stater är alltså bundna av fördrag om mänskliga rättigheter samt internationell sedvanerätt att respektera och garantera för de personer som omfattas av statens jurisdiktion ett fullt åtnjutande av mänskliga rättigheter. Genom lagstiftning och en kombination av institutionella, juridiska samt administrativa och finansiella åtgärder kan stater fullgöra sina skyldigheter. Om de individer som omfattas av statens jurisdiktion i själva verket är i besittning av mänskliga rättigheter beror på en rad faktorer. Särskilt viktigt här är de institutionella skydd av de mänskliga rättigheterna som återfinns inom jurisdiktionen samt införlivandet av internationella normer för mänskliga rättigheter i staters nationella lagstiftning och dess konstitutionella garantier för mänskliga rättigheter. Mänskliga rättighetsfördrag kan ge betydande skydd för personer när de införlivas i nationell lagstiftning så att de därmed kan åberopas av exempelvis rättsliga myndigheter. En grundläggande aspekt för att garantera uppfyllandet av de mänskliga rättigheterna för individer är därför rättigheternas formella rättsliga skydd inom statens nationella lagstiftning. Hur väl de ger personer skydd beror till stor del på deras status i den nationella lagstiftningen. Om en stat ansluter sig till ECHR, hur kan staten tänkas komma att implementera och tillämpa detta internationella fördrag så att personer inom dess jurisdiktion kan åtnjuta dess rättigheter? Tillämpningen ser olika ut beroende på huruvida staten använder ett monistiskt eller dualistiskt rättssystem. Den här skillnaden är särskilt viktig ifall vi vill kunna bedöma till vilken utsträckning stater faktiskt tillämpar de internationella människorättsavtal som de har anslutit sig till. På så sätt kan vi alltså se vad som krävs juridiskt för att personer inom statens jurisdiktion ska kunna åtnjuta sina mänskliga rättigheter. Sverige är ett exempel på en stat som använder ett dualistiskt rättssystem. I ett sådant system så hamnar inte traktatet i den nationella lagstiftningen bara för att staten ratificerar fördraget. Istället måste fördragets bestämmelser först tas in i nationell rätt av statens lagstiftningsmakt. Finns inga likvärdiga bestämmelser eller motsvarigheter till fördraget redan representerade i den nationella lagstiftningen så måste dessa införlivas genom nya lagtexter. På så sätt får inte ett internationellt avtal någon verklig betydelse förrän det har införlivats i statens nationella rätt. Man kan alltså inte direkt åberopa själva fördragets bestämmelse direkt vid nationella domstolar, istället får man hänvisa till motsvarigheten som finns inom den nationella lagstiftningen. I ett monistiskt rättssystem behövs oftast inte sådana här särskilda åtgärder vidtas från den antagande statens sida innan fördraget per automatik börjar gälla som nationell rätt. I vissa monistiska rättssystem krävs att den lagstiftande makten ger sitt godkännande av ratificeringen innan fördraget kan införlivas som en del av den nationella lagstiftningen. Såsom att olika konstitutionella krav först måste uppfyllas eller att en viss mängd röster krävs i landets parlament eller senat, så som exempelvis är fallet i USA. Internationella fördrag som införlivas i nationell lagstiftning kan på egen hand ge personer viktiga skydd för de mänskliga rättigheterna, men de kan också fungera som ett komplement till det konstitutionella skyddet av rättigheter. Konstitutioner som innehåller fundamentala garantier för de mänskliga rättigheterna kan idag återfinnas i en överväldigande majoritet av stater runtom i världen. Även om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter är mindre vanliga så innehåller de flesta moderna konstitutioner politiska och medborgerliga rättigheter. Anledningen till detta är enkel, de rättigheter som skyddas i dessa moderna konstitutioner har påverkats av internationella människorättsinstrument och förordningar såsom UDHR, ICCPR och ICESCR. Som man kan föreställa sig så finns det i många länder ett omfattande lagstiftningsskydd av de mänskliga rättigheterna, för sådana frågor som berör arbete, diskriminering, privatliv osv. Ofta åtföljs sådan nationell lagstiftning även av inrättande av olika institutioner som har en roll i övervakandet eller implementeringen, och/eller ansvar för att behandla inkomna klagomål på diverse rättighetskränkningar. Institutioner som har ett ansvar för att observera och främja mänskliga rättigheter i deras respektive ansvarsområde innefattar politiska och juridiska organ såsom bland annat nationella domstolar, den lagstiftande och verkställande makten och nationella människorättsorganisationer. Domstolarna spelar en viktig roll eftersom de omsätter i praktiken garantierna för de mänskliga rättigheterna som återfinns i internationell eller nationell lagstiftning. Domstolarnas omfång och effektivitet när det kommer till dessa garantier, även de konstitutionsskyddade rättigheterna, beror i slutändan på domstolarnas oberoende, dess arbetskultur och uppfattning kring sin roll i samhället. Även allmänhetens tillgänglighet till domstolen och respekten för domstolsbeslut som visas av den lagstiftande och verkställande makten i landet är viktigt. Men den institutionella och juridiska aspekten stannar inte där. Det finns även andra institutioner och samhällsorgan som spelar en viktig roll. Dessa inkluderar parlamentariska kommissioner, fängelseinspektörer, offentliga förespråkare och människorättsorganisationer, public service och ombudsmän med ansvar för olika rättighetsområden – vilket har varit ett populärt redskap i Sverige och övriga Skandinavien. De juridiska och administrativa processer som krävs vid implementeringen av internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter är alltså betydande och komplicerade. Men hur ska vi ställa oss till det faktum att runt 45 miljoner människor idag lever i livegenskap eller slaveri trots att det internationella människorättsarbetet mot slaveriet har pågått sedan början av 1800-talet? Majoriteten av världens stater har ratificerat människorättskonventionen ICCPR som i artikel 8 säger att slaveri, slavhandel och tvångsarbete ska förbjudas: Indien anslöt sig och ratificerade ICCPR redan 1979, trots detta så beräknas omkring 18 miljoner personer, den enskilt största populationen i världen, leva i slaveri eller livegenskap i landet. Det finns andra regionala människorättskonventioner med liknande artiklar kring slaveri och livegenskap, exempelvis ECHR som i artikel 8 innehåller liknande provisioner som förbjuder slaveri och tvångsarbete, såsom trafficking som är ett stort problem i Europa, och som mellan 2013-14 beräknades drabba närmare 16.000 personer. Men mörkertalet är stort och den faktiska siffran bedöms vara mycket större än så. Problemen kring slaveri återfinns alltså än idag både i Nord och Syd. Eric Posner anser att den internationella människorättslagen har misslyckat med att uppnå sina mål då bland annat den ”urgamla plågan” som slaveriet fortsätter att existera än idag. Posner menar att det finns lite bevis på att internationella fördrag om mänskliga rättigheter faktiskt har förbättrat välbefinnandet på ett väsentligt sätt för människor eller lett till ökad respekt för rättigheterna i dessa fördrag. Bara för att en stat ratificerar ett fördrag om mänskliga rättigheter och sedan introducerar lagtexter som implementerar detta fördrag i den nationella lagstiftningen betyder det inte att jobbet är klart och att fördraget har fått önskad effekt. Problemet är att många stater inte genomdriver sina lagar, eller att deras lagar och rättssystem är alldeles för svaga för att påverka människors beteende. Att människorättsfördrag införlivas i nationella konstitutioner är inte heller tillräckligt då många stater i själva verket inte respekterar sina egna grundlagar. Här håller jag till viss del med i Posners analys. Införlivande av internationella människorättsliga normer i nationell rätt är en komplicerad process som behöver både ekonomiska resurser, institutionella skydd, politisk vilja men även också en ökad kunskap hos gemene man för att kunna genomdrivas och implementeras på ett tillfredställande sätt i hela samhällsbygget. Om detta saknas så riskeras det att bara vara ett spel för gallerierna. Men samtidigt visar avskaffandet av slavhandeln varför internationell lagstiftning och bilaterala avtal behövs för att säkerställa och förbättra mänskliga rättigheter för individer, framförallt när det handlar om globala problem där flera stater är inblandade. Den visar tyvärr också att internationella överenskommelser kan nå en konsensus först när tillräckligt många stater är överens, och att detta kan ta lång tid att uppnå. Allvarliga och otaliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna förekommer än idag över hela världen och det vore fel att tro att internationella människorättsfördrag på egen hand skulle kunna avskaffa slaveriet i alla dess former. Men de internationella överenskommelserna är en relativt ny företeelse och de mänskliga rättigheterna började inte vara en rättslig regim med verklig kraft förrän i slutet av 1900-talet. De mänskliga rättigheterna är under en ständig utveckling. Idag måste stater förhålla sig till internationella rättsliga skyldigheter som sätter gränser för hur den suveräna staten kan behandla individer inom sin jurisdiktion. Och idag finns det inte många auktoritära regimer som offentligt förvägrar dess medborgare principen om grundläggande rättigheter (även om de i verkligheten är ovilliga att vidmakthålla sådana rättigheter). Allt detta hade varit helt otänkbart för bara några decennier sedan. Statssuveräniteten har betydelse för möjligheterna att hålla världens länder ansvariga för bristande implementering av de människorättstraktater som de själva undertecknat Skapandet av rättigheter i internationella överenskommelser är alltså en lång och komplicerad process som kräver ett fortsatt aktivt arbete även efter att avtalen har ratificerats. Att säkerställa så att suveräna stater faktiskt implementerar och genomför dessa internationella människorättsfördrag är av stor vikt. För var och en av de stora internationella fördragen kring mänskliga rättigheter, såsom ICCPR, ICESCR, CERD och så vidare, medföljer en kommitté som har ansvaret att se till så att stater agerar i enlighet med fördragen. Kommittéerna tolkar fördragen, ger vägledning och granskar periodrapporter från de anslutna staterna och kritiserar eventuella reservationer. Men kommittéernas makt är svag gentemot de suveräna staterna. De är inga domstolar och de kan bara inleda en dialog med länder, och bara om staten i fråga är samarbetsvillig. De kan alltså inte introducera rättsligt bindande domar eller utfärda sanktioner mot stater som felar. Kommittéernas arbetsförmåga och effektivitet begränsas ytterligare av att de har små resurser till sitt förfogande samtidigt som de i sitt arbete har jurisdiktion över större delen av världen. Detta resulterar i stora förseningar och kommittéer som drunknar i en växande arbetsbörda, vilket utnyttjas av staterna. 2011 hade bara 16 procent av staterna lämnat in sina periodrapporter i tid medan 20 procent av staterna aldrig ens lämnat in en rapport angående dess implementering av ICCPR och ICESCR. Att någon av dessa kommittéer kan påverka staters politik eller beteende ter sig väldigt liten. Förutsättningarna för dessa kommittéer lär onekligen inte förändras då flera menar att en stor del av de suveräna staterna har allt att vinna på att bevara kommittéernas ineffektivitet och försummelse. I Latinamerika, Afrika och Europa finns det idag tre stora regionala domstolar för mänskliga rättigheter. Av dessa är Europadomstolen den mest framträdande och framgångsrika internationella domstolen för mänskliga rättigheter. Europarådet inrättades i efterdyningarna av andra världskriget och dess skapande av ECHR, som Europadomstolen verkställer, anses vara den mellanstatliga organisationens allra betydelsefullaste prestation. Europadomstolen är central i syftet med ECHR och fungerar som en oberoende rättslig instans som med auktoritet kan avgöra om en av dess medlemsstater har kränkt en av konventionens rättigheter eller brustit vid implementeringen av ECHR. Varje medlemsstat till ECHR kan lämna in en ansökan mot en annan medlemsstat till domstolen, men att så ske är ovanligt då det vanligtvis anses som ett odiplomatiskt tillvägagångssätt. Det är däremot betydligt vanligare att icke-statliga organisationer, enskilda personer eller grupper av individer lämnar in ansökningar mot stater till domstolen. På grund av det ökade antalet stater som tillhör Europarådet, från bara tio stater 1950 till 47 stater med en sammanlagd befolkning på 800 miljoner människor i slutet av 2010, så har arbetsbördan ökat dramatiskt. I början av 2013 hade domstolen en eftersläpning av över 128.000 fall som väntade på beslut. Om Europadomstolen anser att en stat har brustit i sina människorättsåtaganden så kan den inte ändra nationell lagstiftning som eventuellt bryter mot konventions rättigheter, de kan enbart beordra staten att betala skadestånd. Domstolens beslut kan dock sätta press på landet att ändra lagstiftningen, men de här juridiska förutsättningarna har helt klart en begränsad effekt på domstolens verkningsgrad. Europarådets ministerkommitté är kontrollorganet som övervakar och huvudsakligen sätter press på staten att bringa sin lagstiftning i överensstämmelse med domstolens beslut. Men detta sker genom förhandlingar, vilket betyder att staten i fråga deltar i sin egen övervakningsprocess. Skadestånden som döms ut är dessutom relativt oansenliga och de flesta skadeståndskraven som utfärdas hamnar på under 10.000 euro – liknande summor utfärdas även för mycket allvarliga rättighetskränkningar. På grund av domstolens begränsade kapacitet och dess små skadeståndskrav så avskräcks inte stater från att missbruka sina människorättsåtaganden då de ju vet att de eventuella ekonomiska konsekvenserna är minimala. Likt de tidiga nämnda kommittéerna så hämmar medlemsländerna även konventionens formella makt genom att begränsa både domstolens resurser och dess möjlighet att hålla stater ansvariga för deras bristande implementering av de människorättstraktat som de förbundit sig till. Även om medlemsstaterna ger ECHR formell behörighet och makt över dem så finns det en smärtgräns för hur mycket suveräna stater faktiskt är villiga att underkasta sig en internationell domstol. En annan aspekt att ta upp här är också farhågor om utländsk inblandning i nationens egenintressen. För exempelvis Storbritannien är ECHR en utländsk institution som är bemannad till största delen av utländska byråkrater som har utsetts av andra länders politiker. Likaså är Storbritannien ett främmande land för icke-brittiska medlemmar av ECHR. Det är därför inte konstigt att det är svårt för britterna att veta om ECHR kommer att arbeta för eller emot Storbritanniens intressen. Något som vi kunde se tidigare i våras när dåvarande inrikesministern, och landets nuvarande premiärminister, Theresa May argumenterade för Storbritannien att lämna ECHR. Icke-statliga organisationer, såsom Human Rights Watch och Amnesty International, anses av flera människorättsexperter vara en oerhört viktig del i monitoreringen och ansvarsutkrävandet av staters människorättsåtaganden. Dessa icke-statliga organisationer kan övervaka utvecklingen och sätta offentlig press genom media på de stater som kränker de mänskliga rättigheterna. De kan också bidra med expertis och utbildning till poliser, regeringar och andra myndighetspersoner. Tack vare deras oberoende så är de fria från påtryckningar från stater och behöver inte betänka den politiska eller diplomatiska risken med att avslöja rättighetsövergrepp. Men detta oberoende gör också att de saknar befogenheter att tvinga fram förändring, de kan bara hoppas på att deras ansträngningar får tillräckligt mycket uppmärksamhet och resulterar i ett tillräckligt utbrett missnöje så att regeringar, institutioner, företag och andra kan övertygas om vikten av reform. Det finns alltså många positiva aspekter av dessa övervakningsmekanismer, tyvärr tenderar bristerna att vara märkbart fler. Och mycket av detta kan alltså skyllas på staternas suveränitet. Den internationella lagstiftningen om mänskliga rättigheter grundar sig på staters samtycke. Då mänskliga rättigheter handskas med frågor som i huvudsak berör en stats inhemska agerande – vilket ju traditionellt anses vara statens exklusiva angelägenhet – så är det starka internationella skyddet för suveräniteten därmed till stor del oförenligt med en kraftfull internationell lagstiftning om mänskliga rättigheter. Dessa övervakningsmekanismer som tar sin form i internationella organisationer och institutioner är centrala för implementering av de internationella människorättstraktaten. Världens stater vet om detta. De vet också om institutionernas och fördragens positiva aspekter, såsom global och regional konfliktlösning. Tyvärr har detta lett till en kompromiss som har skapat ett system med svaga och underfinansierade institutioner som till stor del saknar formella rättsliga befogenheter. ... Om du vill lära dig mer så kan du kolla in dessa källor: International Covenant on Civil and Political Rights, 999 U.N.T.S. 171, 16 December 1966. Moeckli, Daniel, Shah Sangeeta, Sivakumaran, Sandesh & Harris, David (red.), International human rights law, (2nd ed., Oxford University Press, Oxford, 2013). Posner, Eric A, The twilight of human rights law, (Oxford University Press, New York, 2014). Kolla gärna även in dessa två blogginlägg: Eller sök på mänskliga rättigheter

Simon

Simon

 

Do leftists feel a greater personal responsibility to reduce their climate impact than people on the right side of politics?

Do people that identify themselves as "left" on the political scale feel a greater personal responsibility to reduce their climate impact than people on the right side of politics? I do believe that this could be the case. To be able to shed some light on this question I will use a statistical program called SPSS and data from the European Social Survey (ESS). In my analysis, I want to investigate whether people's political affiliation matters when it comes to feeling a greater personal responsibility for reducing climate change. As such I will use two variables from ESS, these are: Placement on left right scale. To what extent feel personal responsibility to reduce climate change. The two variables contain 14 and 15 different response options, which also include answers such as "Do not Know" and "No Answer". The political variable includes 11 answer options, from "Left" to "Right." The climate responsibility variable contains just as many possible response options, from "Nothing at all" to "Much". In this particular test, I only want to see the opinions of people who identify themselves on either of the far ends of the political scale. As such I have encoded these two variables through the recode function in SPSS so that only answers from the two "extremes" are reflected in the output. In other words, I only have respondents who have answered that they belong to the far left and right on the political scale. I've done the same with the climate responsibility variable. Alright, let's get the result! The first table shows that due to the recoding we only have answers from 575 people, which is only 1.7 percent of all respondents in the ESS data. So please, don't take this blog post too seriously. The other table is much more interesting for us as it shows the actual answers to our question. In the above table, we see that 65 percent of those who identify as "left" feel a great personal responsibility to reduce their climate impact. Which can be compared with only 46 percent of those identifying to the "right". Only 35 percent of the people who identify themselves as "left" think they have no personal responsibility, compared to 54 percent on the "right" side of the political scale. As we can see, more leftists feel they have a considerable personal responsibility to reduce their climate impact compared to their political opposites on the right.

Simon

Simon

 

Finns det en androcentrism i mänskliga rättigheters historia?

I det föregående blogginlägget så diskuterade jag kritiken mot utvecklingen av de mänskliga rättigheterna. Där handlade kritiken om att det historiskt sett skulle förekomma en inflation av rättigheter. Läs den gärna: Pågår det en inflation av de mänskliga rättigheterna? Detta blogginlägg kommer att behandla en annan viktig historisk kritik mot de mänskliga rättigheterna, nämligen kritiken att den mänskliga rättighetsutvecklingen har kantats av androcentrism. Fokus i min diskussion kommer att vara på androcentrismens påverkan på det mänskliga rättighetsarbetet i det internationella systemet och på internationella interventioner mot brott mot de mänskliga rättigheterna. Låt mig börja med att presentera den feministiska kritiken som finns mot de mänskliga rättigheterna och dess påstådda androcentrism. Som nämndes under inledningen i föregående blogginlägg så har den mänskliga rättighetsidén sitt ursprung i västvärlden. Närmare bestämt så har de mänskliga rättigheterna huvudsakligen utarbetats i västeuropeiska kapitalistiska samhällen av framstående män i dessa länder. Vissa feministiska tänkare drar därför slutsatsen att med tanke på det historiska förtrycket mot kvinnor utförda av män så är den globala spridningen av idén om mänskliga rättigheter egentligen en överföring av specifikt manliga värden från en kultur och generation till en annan. De invänder eller rentav avfärdar därför rättigheterna, oavsett om det egentligen handlar om generella mänskliga rättigheter eller mer specifika och specialiserade rättigheter, på grund av att de anser att dessa endast är ett uttryck för en mans synpunkter och en mans världsbild. Kritikerna menar att den maskulina synvinkeln hamnar, medvetet eller inte, i centrum för synen på världen och därmed också den mänskliga rättighetstanken. I deras ögon så sprids och befästs således patriarkatet med hjälp av de mänskliga rättigheterna. Arati Rao (i Right in the Home: Feminist Theoretical Perspectives on International Human Rights) menar att androcentrismen, både i en historisk och mer nutida kontext, inom mänskliga rättigheter har skapat allvarliga svårigheter för erkännandet av kvinnors rättigheter, och speciellt i skapandet av en internationell konsensus. Rao visar på den manliga dominansen när det kommer till utarbetandet, tolkningen, ratificeringen och genomförande av internationella mänskliga rättigheter. Men Rao noterar också den faktiska utvecklingen av de mänskliga rättigheterna, från när rättigheterna endast applicerades på en specifik grupp människor – vuxna, arbetsförmögna och jordägande män – till det moderna konceptet av mänskliga rättigheter som inkluderar alla människor. Rao ser också uppkomsten av en global feministisk rörelse, om än en försenad sådan, som på ett effektivt sätt bemöter könsspecifika människorättsövergrepp med rättighetsbaserade strategier. Men Rao ser också att på grund av denna historiska dominans av patriarkala maktrelationer i det politiska systemet, en dominans som än idag gör sig påtaglig, så blir de övergrepp som många kvinnor fortfarande utsätts för inte erkända. Rao menar därför att de internationella normerna för kvinnors rättigheter behöver stärkas. Rao pekar mot uppdelningen av samhället i offentliga och privata sfärer som ett viktigt begreppshinder för rättvisa mellan könen. Eftersom att de två sfärerna är tydligt könsuppdelade mellan kvinna och man – den privata sfären respektive den offentliga sfären – blir det svårt att skapa sig en föreställning om kränkningar av kvinnors rättigheter i den privata sfären med ett lika kraftfullt och konsekvent språk som det som används för att beskriva rättighetskränkningar i den offentliga sfären. Rao menar att internationella rättighetsdokument, såsom FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, inte problematiserar de mest uppenbara kränkningar av de mänskliga rättigheterna mot kvinnor då dessa kränkningar istället betraktas nästan uteslutande som något som enbart berör familjen, dvs den privata sfären. Mannens tillgång till kvinnans kropp för sexuella eller disciplinära syften ses därför enbart som något som överensstämmer med definitionen av ett äktenskap. Allvarliga övergrepp såsom våldtäkt inom äktenskapet och hustrumisshandel förpassas därmed som enbart könsspecifika brott och inte som de kränkningar av kvinnans rättigheter som de egentligen bör ses som. Den historiska androcentrismen har följaktligen lett till att frågan om våld mot kvinnor i hemmet inom internationella mänskliga rättigheter blivit nedprioriterat och hållits luddigt i sitt juridiska språkbruk. För att kvinnors mänskliga rättigheter ska tas på allvar så kräver Rao att den privata sfären måste officiellt erkännas som ett legitimt problemområde på högsta internationella nivå inom mänskliga rättigheter. Men detta kan bara åstadkommas genom fortsatt utbildning och lobbying från olika kvinnorättsgrupper, och inte genom att man helt avvisar rättighetstanken. Catharine MacKinnon är en framstående feministisk tänkare som också har skrivit om androcentrismen och avsaknaden av kvinnors mänskliga rättigheter i det internationella systemet. I en artikel publicerad 1994, mitt under det blodiga Bosnienkriget som då pågick i Europa, argumenterade MacKinnon att de mänskliga rättigheterna har uteslutit kvinnor både i sin teori och i sin praktik genom att den har vägrat att erkänna att det sexuella våldet i kvinnors liv faktiskt är kränkningar av de mänskliga rättigheterna. I artikeln utvecklar MacKinnon sitt resonemang genom att belysa de grymheter som begicks mot muslimska och kroatiska kvinnor av Serbien under konflikten. MacKinnon berättar hur kvinnor blev systematisk våldtagna och mördade både på grund av sitt kön och sin etniska och religiösa identitet. Artikelns huvudfokus låg på de grymheter som begicks mot kvinnor under Bosnienkriget, och andra liknande konflikter, där de systematiska våldtäkterna fungerade som ett verktyg i att skapa ett folkmord. MacKinnon menade att internationella mänskliga rättigheter inte har kunnat erkänna den systematiska våldtäkten som ett folkmord eftersom sådana brott faller utanför normerna för mänskliga rättigheter. Anledningen till detta är flera enligt MacKinnon, men centralt är att de internationella mänskliga rättigheterna har blivit skapade och formulerade av främst män. Dessutom är det också företrädesvis män som säkerställer så att rättigheterna efterlevs, bland annat genom fredsbevarande styrkor. Här pekar MacKinnon på hur FN-soldater har utnyttjat kvinnor under sin fredsbevarande tjänst, de har alltså kränkt samma människor vars rättigheter de är där för att skydda. Enligt MacKinnon så beror den långsamma internationella reaktionen mot Serbiens folkmord och de systematiska våldtäkterna på att den internationella lagstiftningen om mänskliga rättigheter endast erkänner kränkningar av statliga aktörer. I dagens värld och rättighetstolkning så kan endast stater kränka de mänskliga rättigheterna, och de mänskliga rättigheterna ger bara stater tillstånd att agera mot andra stater, de ger alltså inte individer eller grupper möjlighet att agera själva mot andra individer, grupper eller stater. Detta är problematiskt för just kvinnors mänskliga rättigheter då kvinnor vanligtvis inte våldtas av stater utan av så kallade ”enskilda män”. Staten väljer bara att inte göra något för att stoppa det. Likt Rao så menar MacKinnon att detta kan ses som att bli våldtagen av staten, men att det juridiskt betraktas som något ”privat”, och därför inte som ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Omvärldens ovilja att stoppa folkmordet och de systematiska brotten mot mänskliga rättigheter under Bosnienkriget kan också förklaras utifrån andra feministiska teser. MacKinnon riktar här skarp kritik mot framförallt västvärlden som hon menade försökte måla upp kriget som ett inbördeskrig mellan likvärdiga krigsmakter. På så sätt blir det inte ”vårt problem” och omvärlden behöver inte agera. MacKinnon varnade för att ju mer en konflikt beskrivs i dessa termer, som något inhemskt eller privat, desto mindre effektiv blir den mänskliga rättighetsmodellen. Blir offren därtill feminiserade i omvärldens ögon så är det än mindre sannolikt att internationella mänskliga rättigheter kommer att anses vara kränkta. Det var inte förrän efter att Srebrenicamassakern blev känd, där tusentals bosniska män och pojkar mördades, som omvärlden beslutade sig för att intervenera militärt för att få till ett verkligt slut på konflikten. Den internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY) dömde 2001 att ”systematiska våldtäkter”, och ”sexuellt slaveri” i krigstid faktiskt var ett brott mot mänskliga rättigheter. ICTY behandlade dock inte massvåldtäkterna under Bosnienkriget som ett folkmord. Det är också värt att notera att Bosnienkriget och det efterföljande Kosovokriget faktiskt har bidragit till att få fram bland annat två stora säkerhetsrådsresolutioner som fokuserar på just kvinnor. År 2000 antog säkerhetsrådet resolution 1325 som var den första resolutionen någonsin att fokusera på just kvinnors utsatthet under konflikter. Den konstaterar att kvinnor och barn är särskilt utsatta för krig, och att de är överrepresenterade bland flyktingar. Resolutionen betonar behovet av att kvinnor deltar i de fredsbevarande insatserna och kräver en jämställdhetsintegreringsplan för FN:s fredsbevarande operationer. Resolutionen kräver också att FN:s generalsekreterare ska se till så att fler kvinnor finns ute i fältet och representerade i de olika beslutsnivåerna under fredsprocesser. Säkerhetsrådets resolution 1820, som antogs 2008, utvidgar tillämpningsområdet från föregående nämnda resolution och tar tydligt ställning mot det sexuella våldet mot kvinnor och flickor som resolutionen benämner som ett hot mot internationell fred och säkerhet. Brian Orend är kritisk till den feministiska tesen om att de mänskliga rättigheterna har varit en integrerad del av det traditionella manliga kvinnoförtrycket. Istället menar Orend att kvinnor har använt språkbruket och den starka moraliska innebörden i de mänskliga rättigheterna för att bekämpa det manliga förtrycket från allra första början av människorättsrörelsen. Enligt Orend så har kvinnor på ett mycket effektivt sätt använt idén om mänskliga rättigheter för att nå en ökad jämställdhet och för att få tillgång till grundläggande frihetliga och ekonomiska intressen. Orend pekar bland annat på hur framgångsrik rörelsen för kvinnlig rösträtt under mitten av 1800-talet var, och hur kvinnor exempelvis har säkrat rätten till sin egen kropp och garanterat sin rätt till flera andra grundläggande mänskliga rättigheter. Orend framhåller dessutom att de flesta nationella konstitutioner idag förbjuder diskriminering på grund av kön, och att flera internationella avtal och konventioner om kvinnors rättigheter tagits fram sedan mitten av 1900-talet. Jag har, precis som Orend, svårt att se hur de mänskliga rättigheterna bara skulle vara en del av det patriarkala förtrycket. Den inledande beskrivningen till detta blogginlägg anser jag handlar främst om de mer extrema feminister som helt tillbakavisar tanken på rättigheter. Den stora majoriteten av feminister, likt MacKinnon och Rao, inser att feminism är mänskliga rättigheter, och att de båda behövs för att kunna behandla alla människor likvärdigt, oberoende av ens kön, sexuella läggning eller etniska tillhörighet. Att helt avvisa androcentrismen i begreppet mänskliga rättigheters historia är fel. Det ter sig självklart tycker jag att den historiskt manliga dominansen i samhället och det politiska systemet har fördröjt utvecklingen och försvårat skyddandet av de mänskliga rättigheterna för kvinnor. Man bör därför inte blunda för de historiska och samtida brister som tyvärr finns i synen kring kvinnors mänskliga rättigheter. ... Om du vill lära dig mer så kan du kolla in dessa källor: Beale, Michael O, “Bombs over Bosnia, the role of airpower in Bosnia-Herzegovina,” (Alabama, Maxwell Air Force Base Air.: University Press, 1997). Boose, Lynda E., “Crossing the River Drina: Bosnian Rape Camps, Turkish Impalement, and Serb Cultural Memory”, (Signs 28.1, 2002). Orend, Brian. Human rights: Concept and context, (Peterborough, Ontario.: Broadview Press, 2002). MacKinnon, Catharine A, “Rape, Genocide, and Women's Human Rights” i The Philosophy of Human Rights, red. Patrick Hayden (St. Paul, MN: Paragon Press, 2001). Rao, Arati, “Right in the Home: Feminist Theoretical Perspectives on International Human Rights,” i The Philosophy of Human Rights, red. Patrick Hayden (St. Paul, MN: Paragon Press, 2001), 507-508 Scully, Pamela, “Vulnerable Women: A Critical Reflection on Human Rights Discourse and Sexual Violence,” Emory International Law Review, 23,1 (2009), 115-116

Simon

Simon

 

Pågår det en inflation av de mänskliga rättigheterna?

Det här blogginlägget kommer att behandla själva utvecklingen av de mänskliga rättigheterna, och den vetenskapliga och filosofiska debatt som finns inom mänskliga rättighetsstudier kring denna successiva förändring. Mitt nästa blogginlägg kommer att handla om feministisk kritik mot de mänskliga rättigheterna. Läs gärna den också: Finns det en androcentrism i mänskliga rättigheters historia? Vissa kritiker anser att det pågår en inflation av de mänskliga rättigheterna och att begreppet därmed håller på att vattnas ur och förlora sin kraft. Men kan detta verkligen stämma? För att kunna nå ett svar på denna frågeställning så kommer jag att undersöka utvecklingen av de mänskliga rättigheterna utifrån de så kallade första, andra och tredje rättighetsgenerationerna. Begreppen positiva och negativa rättigheter kommer också att vara en central del av texten. En extra fördel med detta tillvägagångssätt är att man samtidigt får en djupare förståelse för de faktiska och verkliga kostnaderna för de mänskliga rättigheterna. För precis som allting annat som vi värdesätter i denna värld så kommer även våra mänskliga rättigheter med ett pris. Idéerna om mänskliga rättigheter har sina rötter i den västerländska civilisationen, och den västerländska civilisationens ursprung var antikens Grekland där stadsstaterna var klassamhällen och slavbaserade – detta gällde även antikens Aten som var världens första demokrati. Man kan följaktligen redan här förstå att dagens mänskliga rättigheter har utvecklats och kommit en lång väg sedan Aristoteles och Platons dagar under antikens Grekland. Enligt den rådande idén om mänskliga rättigheter så har varje människa – oavsett om du är man eller kvinna, sjuk eller frisk, rik eller fattig, och så vidare – rätt till de mänskliga rättigheterna. Men under en längre tid så ansågs bara personer som besatt vissa utvalda och specifika egenskaper som värdiga rättighetsinnehavare, såsom att personen var en arbetsförmögen och jordägande man. Men vad kännetecknar då dessa mänskliga rättigheter? Vi kan dela upp de mänskliga rättigheterna i olika grupper eller generationer. Tanken bakom denna uppdelning är att det finns två typer av mänskliga rättigheter, eller rentav tre typer som flera rättighetstänkare idag har börjat hävda. Rättigheterna i dessa olika generationer karakteriseras av de unika objektiven som varje generationsrättighet gör anspråk på. Den första generationen innehåller civila och politiska rättigheter, och de tillhör den första generationen av den enkla anledningen att de var de allra första rättigheterna som hävdades av människorättsaktivister. De representerar alltså den klassiska och traditionella innebörden av de mänskliga rättigheterna. Denna rättighetsgeneration har fokus på individen i samhället och ger primärt olika friheter och juridiska skydd för medborgaren gentemot staten, naturligtvis innefattar den också rättigheter för individen gentemot andra privatpersoner i samhället. Till exempel ger den första generationen individen rätt till yttrande- och åsiktsfrihet; rätten till en rättvis rättegång; rätten till rörelsefrihet; rätten att rösta och att ställa upp som kandidat i val; rätten till rättsligt och säkert skydd mot våld; och flera andra grundläggande civila och politiska rättigheter. Den engelska Bill of Rights, som antogs 1689, är ett exempel på en av de allra första konventionerna där staten avhåller sig från total makt och ger dess medborgare tillgång till en rad medborgerliga och politiska rättigheter. Ett annat exempel är den franska Declaration of the Rights of Man and Citizen som antogs efter den franska revolutionen 1789. Ytterligare exempel på liknande konventioner är den amerikanska konstitutionen och dess Bill of Rights som antogs efter det amerikanska frihetskriget. Grundarna av den amerikanska konventionen utformade den så att systemet skulle göra det svårare för statsapparaten att styra och den innehöll en maktfördelning mellan de olika statsfunktionerna så att deras makt begränsades. Avsikten var att förhindra en koncentration av makt och att skapa en fungerande men minimal statsapparat som gav maximal frihet för folket. Den andra generationen uppstod i samband den industriella revolutionen och uppkomsten av den moderna arbetarrörelsen. Detta var en period med stora samhällsförändringar där nationalstaterna började utvecklas till välfärdsstater. Den andra generationen kännetecknas av att den innehåller mer ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Tillskillnad från första generationens rättigheter så ligger fokus här mer på konkreta objektiv, på olika materiella och sociala förmåner såsom exempelvis rätten till grundläggande nivåer av utbildning och hälsovård; rätten till en inkomst på existensminimumnivå som ger individen en skälig levnadsstandard; rätten till lika och acceptabla arbetsförhållanden; rätt till rent vatten och luft; och flera andra socioekonomiska rättigheter. Flera av andra generationens rättigheter förekommer exempelvis i artiklarna i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Vi kan alltså här se att där den första generationens rättigheter var menade till att på sätt och vis distansera individen i samhället från statens makt och påverkan, så utmärker sig den andra generationens rättigheter mer åt de andra hållet. Andra generationen ålägger staten att involvera sig i sina medborgares liv och att garantera att vissa förhållanden och minimumnivåer säkerställs så att individen faktiskt kan ta tillvara på sina rättigheter. Flera rättighetstänkare menar att många av de moderna rättighetskraven tillhör en ny och tredje generation av rättigheter. De vill alltså inkludera de rättighetsobjektiv som har kommit sedan slutet av 1900-talet tillsammans med tillkomsten av den moderna och alltmer globala miljö- och kvinnorörelsen. Den tredje generationen representerar således den allra senaste uppsättningen av mänskliga rättighetskrav vilka främst fokuserar på vår miljö, jämlikhet och erkännande av minoriteter. De bygger alltså i viss mån vidare på den andra generationens rättigheter. Rättighetsobjektiven i den tredje generationen inkluderar exempelvis rätten till en ren miljö, nationellt självbestämmande, olika program för positiv särbehandling, överlevnaden av ens modersmål, utvecklade välfärdssystem såsom föräldraledighet, rättigheter för olika minoritetsgrupper och så vidare. Canadian Charter of Rights and Freedoms är ett av de senaste medborgerliga rättighetsdokumenten som faktiskt innehåller hänvisningar till rättigheter från alla tre av dessa generationer. Som vi kan se här så finns det historiskt sett en tydlig tendens att fler och fler politiska, civila och sociala anspråk likställs som mänskliga rättigheter i samhällsdebatten. Det finns både kritiska och positiva röster inom fältet av mänskliga rättighetsstudier för den här utvecklingen. Kritikerna anser att det enbart är de civila och politiska rättigheterna, alltså de rättigheter som huvudsakligen återfinns i den första generationen, som bör ses som de verkliga och riktiga mänskliga rättigheterna. De andra socioekonomiska rättigheterna, de som främst finns i den andra och tredje generationen, betraktar kritikerna enbart som önskvärda ambitioner. De menar att förespråkarna för dessa andra generationsrättigheter är sociala aktivister som enbart försöker få igenom sina krav och sin egen ”smala agenda” genom att använda den mer kraftfulla retoriken bakom de mänskliga rättigheterna. Maurice Cranston var en av dessa rättighetstänkare som ställde sig kritiska mot den påstådda inflationen av rättigheter. Cranston med flera ansåg att den andra och tredje generationen var en ohållbar förlängning av de mänskliga rättigheterna och att de stod i skarp kontrast mot själva grundidén om mänskliga rättigheter. Cranston menade att hans kritik mot dessa nya rättighetskrav grundade sig både i filosofiska och politiska argument. På ett filosofiskt plan så menade Cranston att de nya rättighetskraven helt enkelt inte var vettiga och att de skapade en förvirrad uppfattning om mänskliga rättigheter hos gemene man. Cranston befarade att denna förvirring sedan skulle komma att spridas i det politiska systemet och därmed hindra skyddandet av de korrekta mänskliga rättigheterna. Kritikerna ser ofta FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 som ett särskilt skadligt dokument och där den mänskliga rättighetsteorin började gå åt fel hål. Detta synsätt hade även Cranston som ansåg att dokumentet var ett försök till att transformera rättigheter till idealiska önskedrömmar. Cranston menade att detta var farligt då ett ideal är något som man kan sträva efter, men som inte omedelbart kan realiseras. En rätt däremot är något som kan realiseras och, utifrån en moralisk synvinkel, respekteras här och nu[4]. Cranston har en poäng här, ideal är inte lika kraftfulla som en tydlig rätt. Men kan inte också de medborgerliga och politiska rättigheterna i den första generationen, som Cranston så frenetiskt försvarar, också anses vara närmast idealiska? Frihet från slaveri och livegenskap, rätten att inte bli torterad eller utsatt för en inhuman eller degraderande behandling, och flera andra civila och politiska rättigheter är ju än idag inte självklara, inte ens i västvärlden. När exempelvis USA kan driva ett rättighetsvidrigt Guantanamo-fängelse så känns plötsligt flera av dessa rättigheter närmast som idealiska förhoppningar. Det vanligaste argumentet från kritikerna är dock att kostnaderna för att tillhandahålla alla människor med kraven och förmånerna från andra och tredje generationsrättigheterna skulle vara chockerande höga, och det förutsatt att det ens är teoretiskt möjligt, vilket många kritiker inte är villiga att medge. Centralt i deras argumentation här är begreppen negativa och positiva rättigheter. En negativ rättighet definieras som något som enbart kräver passivitet från skyldighetsbäraren, oavsett om det är en person eller institution, gentemot rättighetsinnehavaren. Skyldighetsbäraren uppfyller alltså sin plikt mot de mänskliga rättigheterna genom att bara avstå från att agera, exempelvis genom att inte hindra någon annan från hens rätt till yttrandefrihet eller från att avstå att utöva våld mot en annan individ. Följaktligen definieras en positiv rättighet som raka motsatsen då det är en rättighet som faktiskt kräver en aktiv åtgärd från skyldighetsbäraren gentemot rättighetsinnehavaren. Handlar rättigheten exempelvis om att alla medborgare ska ha rätt till en skälig levnadsstandard så krävs det sociala institutioner som kan förse detta till de individer som av olika anledningar inte har tillräckliga inkomster för sitt eget uppehälle. I Sverige finns exempelvis Socialtjänsten som ger ekonomiskt bistånd vilket möjliggör en skälig levnadsnivå. Cranston och andra kritiker menade därför att de negativa rättigheterna var i linje med den första generationens rättigheter, medan de andra två generationsrättigheterna borde ses som positiva rättigheter. Kritikerna drog alltså slutsatsen att de socioekonomiska rättigheterna var alltför kostsamma och därmed också resulterade i orimliga krav mot skyldighetsbäraren. Detta medan de medborgerliga och politiska rättigheterna däremot ställer helt rimliga krav på skyldighetsbäraren och att de därför är praktiskt genomförbara. Denna tanke höll i sig ända fram till slutet av 1970-talet då Cranston och de andra kritikerna fick mothugg från mer samtida människorättsförsvarare. En av dessa är Henry Shue som påpekade att flera av de mer traditionella medborgerliga och politiska rättigheterna från den första generationen inte bara var negativa rättigheter, utan att de faktiskt krävde ett aktivt handlande från skyldighetsbäraren, och därmed också kunde kosta avsevärda summor pengar. Shue pekande bland annat på hur rätten till en rättvis rättegång, som finns inom den första generationen, kräver en hel uppsjö av positiva funktioner för att kunna upprätthållas. Tänk bara på hur vårt rättssystem är uppbyggt, hur komplicerat och kostsamt det är att driva. Onoro O’Neill bygger vidare på detta resonemang och menar att den första generationens rättigheter kräver en rad institutioner för att vi ska kunna säkerställa att rättigheterna faktiskt efterlevs. O’Neill resonerar att det exempelvis inte kan finnas någon effektiv rättsstat utan ett polisväsende där brottsbekämpande poliser anställs och tilldelas arbetsuppgifter. O'Neill påpekar också att utan diverse samhällsinstitutioner så kan vi inte hålla ämbetsmän och myndighetsorganisationer ansvarsskyldiga. Det är tydligt, anser jag, att Cranston och de andra kritikerna fick fel. De nya rättighetsgenerationerna verkar inte ha påverkat stödet för de mänskliga rättigheterna på ett negativt sätt. Folk är inte mer förvirrade kring vad de mänskliga rättigheterna innefattar idag. Det är nog snarare så att kunskapen och uppmärksamheten kring de mänskliga rättigheterna förmodligen aldrig varit lika hög som den är idag, och detta trots att flera nya och olika rättigheter har lanserats. Men den gamla kritiken mot de olika rättighetsgenerationerna känns igen i dagens debatt kring den påstådda inflationen av de mänskliga rättigheterna. Samma misstänksamhet mot FN och argumenten att de nya mänskliga rättighetsidéerna bara kommer att förvilla människor återfinns än idag. De olika generationsrättigheterna skiljer sig egentligen inte från varandra, de bara anlände vid olika tidpunkter men syftar till att fullfölja samma uppgift, nämligen att skydda våra mänskliga rättigheter. Jag ser det därför inte som att de mänskliga rättigheterna blir urvattnade, istället blir rättigheterna bara mer specifika och utvecklade. Mänskliga rättigheter i internationella avtal och konventioner har uppkommit efter långa perioder av intensiva politiska förhandlingar och kompromisser, de är därför skrivna på ett sätt så att det skapas ett politiskt spelrum åt nationer för egna tolkningar. Därför är det viktigt att utsatta grupper och minoriteter nu får ett välbehövligt stöd och att deras rättigheter förtydligas. Världen utvecklas och förändras i snabb fart. Nya problem som är globala i sin karaktär uppstår hela tiden. De mänskliga rättigheterna kan inte stå still utan måste också följa med i utvecklingen. De grundläggande rättigheterna kommer att vara kvar medan våra nya värderingar förhoppningsvis kommer att fortsätta utveckla och förnya den mänskliga rättighetsidén. ... Om du vill lära dig mer så kan du kolla in dessa källor: Cranston, Maurice, "Human Rights, Real and Supposed," i The Philosophy of Human Rights, red. Patrick Hayden (St. Paul, MN: Paragon Press, 2001). O’Neill, Onora, “The Dark Side of Human Rights,” International Affairs 81,2 (2005). Orend, Brian. Human rights: Concept and context, (Peterborough, Ontario.: Broadview Press, 2002).

Simon

Simon

 

Globalization and Social Change

The topic of globalization is wide and all-encompassing, it has no easy explanations and comes with conflicting and often hugely ideological differing standpoints from academics, activists, politicians and people. Here Ulrich Beck describes the public discourse that surrounds globalization well: “it has many faces, is full of mystery, all-powerful and it confirms the attitude with which it is approached: fear or hope.” As with any controversial topic, people tend to have very firm opinions of globalization, either it’s inherently bad or good in its nature. But globalization is not that easy to discern, it’s not black nor white, instead it has a more greyish-colour. And perhaps contrary to popular belief, globalization is not a new or modern phenomena, its processes can actually be traced back to six or so main historical waves: such as the spread of world religions and the establishment of the first transcontinental civilizations, European colonialism and imperialism, the First and Second World War and its aftermaths, the mainly politico-military wave during the Cold War, and today’s more financial-cultural wave which is primarily dominated by neoliberalism. Financially, the current neoliberal wave of globalization has, among other things, opened new financial markets around the world, diminished state control of capital markets, dismantled tariffs and other trade barriers, and massive privatizations of various public services and enterprises. Culturally, new technologies have given us high-speed communications and transportations on a truly massive scale and successfully connected people from every corner of the world. This recent historical wave of economic globalization, which has allowed the free flow of capital, but also culture and, to a lesser extent, people across borders, all overseen by international institutions, is probably what most people would describe as globalization. The effects from globalization on our social life is virtually endless and it cover nearly every aspect of our daily lives. Our jobs, the very food we eat, and most of the things we use and consume in our lives, are the products of an increasingly complex and global production and distribution network dominated by powerful transnational corporations (TNCs). This global shift in our production chains obviously also brings consequences and changes to people’s lives as the location of economic activities changes and jobs are being outsourced and offshored. This problem of globalization is primarily an issue in the developed world. In fact, worldwide opinion polls tend to show that people from developing countries who worry about the negative and uneven effects from economic globalization are more likely to believe that globalization is proceeding too slowly, while people with similar concerns in developed countries say globalization is transforming societies too quickly. There are clearly differing attitudes towards globalization between the developing and the already developed world. There is no denying that globalization has started to fundamentally change the economic, political, cultural, and legal landscape of our world. Legally, people’s rights and entitlements are no longer solely tied to nation states and citizenship as new and global human rights has emerged. State’s sovereignty is therefore being challenged by international human rights law as various global treaties, agencies, and actors force states to accept their moral obligations towards individuals. Economically and politically, globalization has emerged as a mainly neo-liberal ideology that has started to fundamentally transform the very structure of the global economy, and how it’s integrated and organized into our societies. At the centre of this neo-liberal, free market ideology – often labelled the Washington Consensus – is the belief that the free and efficient market ultimately knows best, and that any interference is undesirable and even harmful. For these neo-liberals on the right, the major problem with globalization is that it’s not moving fast enough and that the many problems that the world is facing today is simply the result of too little globalization. They believe that once globalization is fully established it will bring the greatest benefits for the greatest number of people. On the opposite side of the spectrum, the anti-globalizers on the left instead see globalization as the problem – with some even calling for the total rejection of globalization in favour of a return to a more “local” world. These anti-globalizers, or sceptics, argue that free and unregulated markets create inequalities that negatively affect the well-being for the majority of people, while at the same time creating massive problems such as environmental and climate degradation on a global scale. As such, they see the globalization of markets as something dangerous as it increases the scale and extent of social, economic, and environmental problems. David Held, a prominent political academic active in the field of political science and international relations, will here represent the more centre-left criticism of globalization. Held doesn’t reject globalization, instead he calls for a more progressive form of social democratic globalization that is sustainable and capable of addressing the various problems associated with globalization13. While Held and others who hold similar views believes that markets are capable of generating economic well-being, they also warn that markets that lacks appropriate regulation will inevitably result in unwanted problems and risks that are unequally distributed among people and regions. Held argues that it’s not really globalization per se that is the problem, instead it is neo-liberalism and the Washington Consensus that have failed to create a world order that works for all people. Held identifies four major and global areas of political, economic, humanitarian, and environmental crisis that are exacerbating each other and threatening the world. These crises are: The erosion of the post-war multilateral world order symbolized by the UN and other international co-operations, agreements and agencies. The collapse of regulations on world trade and trade negotiations that could potentially further worsen global inequality levels. The failure to live up to the UN’s Millennium Development Goals. The lack of action against climate change. These crises, Held argues, are being driven by the specific, and broken, form of globalization that is being forced upon the world by the neo-liberal politics and policies that the Washington Consensus represents. Central to the Washington Consensus is privatization, free trade, and the free market that when utilized effectively undermines and dismisses the role of governments and strong public sectors – which in the end could severely hamper the capacity of public institutions to deal with local, national and international problems and challenges of globalization. A combination of measures to these three core policies has been the generally accepted doctrine among leading OECD countries and international financial institutions for at least the past two decades. This neo-liberal doctrine has been implemented through various loans and debt rescheduling programs by the Washington-based International Monetary Fund (IMF) and as a policy basis for developing countries by the World Bank. In order to receive vital loans for development programs or during financial crisis, these international institutions require developing countries – but also developed countries as we can see in Greece in recent years – to undergo vast structural adjustments so that their economies can be better aligned to these neo-liberal core policies. But despite being the dominant economic orthodoxy, these neo-liberal policies have failed to reduce poverty levels or generate any sustained and healthy economic growth for affected countries – with Greece and it still ongoing economic crisis being just one example. Martin Wolf, the editor and chief economics commentator at the Financial Times and author of Why Globalization Works, is critical of this viewpoint and argues that the perspective which Held represent is too gloomy and that globalization should be seen with more optimism. Wolf completely dismisses the fears that we are seeing an erosion of the multilateral world order, arguing that WTO is the most competent and forceful international economic institution ever created. Wolf does admit that the IMF has been weakened, but only because its resources are inadequate for today’s global challenges. And while the UN has always been conveniently ignored by world powers, the institution’s effectiveness has increased since the Cold War, Wolf argues. But one can wonder how true this statement is these days when the Trump administration has announced their intention to cut U.S. funding to multilateral institutions such as the UN. While Wolf strongly believes that international trade is tremendously beneficial to developing countries – just look at the successful development in China – he does acknowledge that there are problems, especially the protectionism of agricultural products by richer countries. When it comes to global poverty, Wolf again argue that we should remain optimistic because real progress is being made. Despite a rapid population growth, extreme poverty levels are shrinking albeit not fast enough, according to Wolf. Statistics from the World Bank shows that while global poverty levels have declined in recent years, the progress is uneven and slow. And while the deadline to reduce extreme poverty by half was successfully met five years ahead of the 2015 deadline, WTO predicts that given the current pace, the world will most likely not be able to end extreme poverty by 2030. Joseph Stiglitz, former senior vice president and chief economist of the World Bank, argue that thanks to globalization people now live longer and better lives. Globalization, Stiglitz say, has improved the lives of countless of people and increased the standard of living immensely. International trade as helped poorer countries develop their economies much faster than they otherwise would have done. Globalization has also helped reduce the isolation and separation between people, and giving them access to vast amount of new knowledge. Even where there are negative effects from globalization there are often benefits that outweigh the downsides. Despite this very positive perspective on globalization, Stiglitz still seem to agree with much of the criticism against the current form of globalization that Held puts forward. Stiglitz acknowledges that globalization has not succeeded to reduce poverty or ensure sustainable economic stability in developing countries. Globalization, the free market economy, and the elimination of trade barriers, pushed by the West on developing countries, has not produced the positive results and the prosperity which was promised. In many cases, and for most people, it has instead resulted in even more poverty and suffering. The West has driven the globalization agenda at the expense of the developing world, and they have managed to shape its rules so that they themselves will gain a disproportionate share of the benefits from globalization. For example, developing countries have been pushed to eliminate their trade barriers, but the West haven’t removed their own barriers, and thus they have prevented developing countries from exporting their products to Western markets and deprived them from vital export incomes. For Stiglitz, much of the problems related to globalization lies within its institutions. The World Bank, WTO and the IMF have been central at shaping the economic doctrine of the last two decades, and they have been closely involved in all the major economic issues in modern time, finding solutions to financial crises and overseeing the economic transformation of developing countries. Stiglitz argue that it’s clear that these institutions, and especially the IMF, has failed their original missions because of their strict focus on pushing neo-liberal, free market policies as the only viable solutions, no matter the problem or country. Another problem with these institutions is that both the World Bank and IMF are led by representatives from the West – the head of the IMF and the World Bank has always been a European and a North American respectively – and this despite the fact that the majority of their work is done in developing countries. Furthermore, Stiglitz notes that the policies these institutions push are often too closely linked to the commercial and financial interests of governments and TNCs in the developed countries. And in many cases, these interests have disregarded concerns for the environment and climate, democracy, human rights and social justice. TNCs' production, trade, and investments are done on a global scale, they are therefore in the centre of the forces driving global economic integration and transformation. These activities can result in a lot of public good and development benefits to developing countries. But they could also distort local economies and contribute to environmental degradation, human rights violations, and more. The potential impact from these TNCs on people’s lives and the environment are huge and far-reaching. In fact, the economic power of the ten largest TNCs is bigger than 180 of the poorest nations combined. Despite this, there are no internationally binding instruments to hold these powerful TNCs accountable for the harm they might cause in their daily operations. Currently, TNCs have addressed these issues using various codes of conducts or CSR (Corporate Social Responsibility) initiatives. Obviously, these policies have resulted in positive benefits and change, but they are still only voluntary measures which can be easily disregarded and comes with few or no penalties. To combat this, there needs to be a strong multilateral world order with institutions that are capable of enforcing transnational legal frameworks that applies to TNCs, as well as governments. The first steps towards such international binding regulations that hold companies accountable and ensure justice for victims are actually being taken. In 2014, the UN Human Rights Council (UNHRC) adopted resolution 26/9 – despite objections from France, USA, Germany and other industrial nations – which calls for the elaboration of an international legally binding instrument on TNCs to ensure their compliance with human rights. While progress is slowly being made to combat the many challenges and issues related to economic and political globalization, the question is, will it be sufficient? The current form of globalization that predominately only benefit the already rich and powerful cements the huge inequalities and grows disbelief and angers among people towards a multilateral and multicultural world order. If markets are left on their own, without any kind of regulation or government oversight, to decide possible solutions to problems and challenges related to globalization, economic creation and distribution, it will only risk to prolong many of the political and economic difficulties both developing and developed countries faces. By weakening the capacity of governments and the public sector in favour of market forces and privatization, the many difficulties that the poorest and most vulnerable people – no matter if they live in either the North or the South – already face will be worsened as societies cut back on the very services which has previously offered them protection and relief. Unregulated economic development will never fully reach prosperity for all, it will only benefit a small minority and the powerful corporate interests that are already deeply engrained in the global economy. Likewise, international trade will never be able to help combat poverty in developing countries and improve the well-being and welfare of people in all corners of the world as long as the current rules of globalization and global trade continues to protect the interests of the already rich against both the poorest countries and many middle income countries. Free trade must take into consideration the huge power asymmetries between countries in the global economy, and extra attention must be given to the people in low and middle income countries that are the most vulnerable and the worst affected by the economic transformation of societies from globalization and external market integration, especially capital market liberalization. Even people in rich industrialized countries face similar challenges from globalization and are also vulnerable from globalization when they lose their jobs or see their wages cut in times of major economic shifts. The many inequalities, double standards, and unequal rules, between developing and developed countries, between poor and rich people, that is currently the rule in the globalized world economy cannot continue. In its current form, globalization is deeply broken for the majority of people. If it’s allowed to continue, there is a real risk that dangerous populists and extremists will use the deep inequalities and the growing public discontent to their advantage and shape a new world order into their sick and twisted image. ... If you want to learn more about globalization and social change be sure to check out these references: Beck, Ulrich (2005) “The Cosmopolitan State: Redefining Power in the Global Age”. International Journal of Political and Cultural Sociology, 18:143-159. Dicken, Peter (2011) “Global Shift. Mapping the Changing Contours of the World Economy”. 6th edition. Guilford Press. Chapters 12-17. Held, David et al. (2005) “Debating Globalization”. Polity Press. Mepham, David (2005) “The Far Side of Globalization: David Held’s Missing Links”, in Held, David et al. “Debating Globalization”. Polity Press. Stiglitz, Joseph E. (2003) “Globalization and its Discontent”. W.W. Norton & Company. Therborn, Göran (2000) “Globalizations: Dimensions, Historical Waves, Regional Effects, Normative Governance”. International Sociology, 15:2, 151-179. Wolf, Martin (2005) “The Case for Optimism: A Response”, in Held, David et al. “Debating Globalization”. Polity Press.

Simon

Simon

 

Global Shift: Transnational corporations (TNCs) and societal impacts

Global production networks (or GPNs) in which transnational corporations (or TNCs) operative in have the potential for enormous impact on the economic development of local and regional economies, and the GPNs and TNCs can create both benefits and/or costs to the inhabitants of these economies. Obviously, these potential impacts encompass numerous complex interactions, which are both direct and indirect, between the GPNs and the local economies. But according to Peter Dicken there are four major areas where we can see the potential impacts of GPNs on local economies and communities (See: Dicken, Peter. Global Shift. Mapping the Changing Contours of the World Economy 6th edition. Guilford Press, 2011). In this blog post the primarily focus will be on the four sub-points listed under the major areas of potential GPN impact (see image above), which are: capital injection, stimulation of local firms, knowledge diffusion, and the local creation of jobs. Before I continue I would like to add that while I believe Dickens list to be rather wide-ranging and comprehensive, I would’ve liked it to include climate and environmental impacts from GPNs. The degradation of our environment and climate is one of the most pressing issue of our time and it’s an issue that affects all parts of human life. Its sources and effects are not just confined to specific regions or local communities – it’s a global problem that requires global solutions. And because TNCs, as Dicken himself writes, “are responsible for much of the shaping and reshaping of the global economic map” they are very much contributing to its negative effects. As such, they also need to be included in its solutions. The first point, which involves the inflow of capital to local economies from foreign investment, might be one of the more obvious impacts. These capital injections can help and energize the economies of both developing and developed nations that are suffering from capital shortage. But even here the dimensions of capital injection are both numerous and multifaceted, just consider the following. Not all foreign investments by TNCs into the overseas host economy involves the actual transfer of outside capital from external markets. This means that the TNCs mode of entry – which is (among other things) either the acquisition of existing firms or the establishment of new firms – can be solely financed by local money. And even where outside capital does flow into the local economy the flow will eventually be reversed, and could in time exceed the inflow, as the local firm sends its profits back to the parent company and its home economy markets, often by using various legal loopholes and tax evasion techniques that lessen their economic responsibilities to the host-country. This in turn can create problematic questions on the host-country’s ability, and willingness, to properly tax the foreign-controlled firms on the profits its local operations results in. An example of this can be seen in the controversial Apple tax case between Ireland and the European Union last year. Garment factory workers in Lao PDR. Photo by: ILO in Asia and the Pacific (cc) Local firms can be stimulated, in various ways, by its involvement in a GPN, but only if the TNCs actively work to create positive connections within the host-country’s economy. For example, TNCs can work together with local suppliers and demand their orders meet stringent specifications which can raise the technical expertise in these local firms. By sourcing its materials locally, TNCs can also indirectly help create new domestic firms to meet the new demand created, thus additional employment is created. Much of this depends on the nature of the GPN operation as well as the function and attributes of the TNCs. TNCs that mainly serve the host country are more likely to create these required positive linkages with the local economy than those TNCs who has an export focus that mainly serve the home market of the TNC. The nature and characteristics of the local economy also plays an important part. Compared to developing countries, it is easier for more industrialised and developed countries to implement various policies that can help upgrade local suppliers and increase the local linkages between the TNCs activities and the local economy. To what extent does GPNs and TNCs result in knowledge diffusion? Merely by establishing an overseas operation, the TNC contributes to the transfer of knowledge from its home country to the new host country as it employs local labour and engage in training these in the specific skills and techniques required. But the transfer of more advanced technologies from TNCs to developing countries is generally minimal. And even when such transfer does happen it does not necessarily mean that the technology will be beneficial and widely diffused throughout the host country. This is mainly because TNCs tend to inhibit the spread of its proprietary technologies beyond its organizational core in their home country, or in more advanced industrialized countries. In fact, very little of TNCs research and development facilities are located in developing countries. It’s usually only when the host country is capable of pressuring the TNC to establish certain research and development facilities in exchange for entry to its local market that such establishments in developing countries happens, which again brings us back to the nature of the local economy and how a country’s social, political, and geographical characteristics are all important factors for its people, government and local firms in a globalized world. There exist further obstacles, beyond these characteristics, for local firms to upgrade – their process, products and functions – and advance within GPNs. Local firms face higher and higher entry barriers to the more lucrative and profitable parts of GPNs, such as marketing and research and development. The geographical proximity could also hamper upgrading for local firms located far away from the TNCs core organisation. And even when there are successful upgrades there is a risk of differential effects, such as workers’ displacement due to new efficient and/or obsolete processes, among other things. Workers also face the risk that the extra value from industrial upgrading might not reach them in form of higher and better wages. These gains may also be spread unevenly among different groups of workers with the more vulnerable groups such as guest workers being among the hardest hit. A country’s upgrade process could also lead to more restrictive labour laws and the suppression of workers’ rights and unions. So, what about the fourth and last area namely employment creation, which tend to be the most important issue for most governments and ordinary people? Do GPNs create jobs in the local economy, and are they good jobs? Again, it’s difficult to say anything definitive because there are numerous factors in play that one need to consider. For example, the number of direct jobs created depends on such issues such as the scale and the technological nature of the TNCs local operation. And the number of indirect jobs created depends on how many positive linkages have been established with the local economy and how much of its profits are retained within its host country. It is also a possibility that the GPNs have adverse effects on other local and competing firms so that local jobs will be lost. As previously explained, TNCs tend to focus their research and development facilities in its own home country and other developed and highly industrialised countries, therefore the overwhelming majority of jobs created in developing countries from GPNs are low-skilled and low-paying production jobs. With that said, TNCs tend to pay the average or even above the average salary-levels in the host country. But this is generally only the case with local affiliates that are directly connected to the TNC as they do not have the same control with their independent and third-party local suppliers – which are usually the primary source of labour complaints directed towards TNCs. Examples of this can be seen with H&M’s use of “strategic suppliers” which has caused severe and deadly workplace accidents over the years. Confronted with heavy criticism, many TNCs resort to the implementation of various ethical codes of conducts which themselves and their suppliers must follow. A worker sprays stain onto components that will form the “Stefan” chair sold by Ikea in 2015. Photo by Province of British Columbia (cc) IKEA with nearly 400 stores in 48 different countries is one of these TNCs with a code of conduct for their operations, some of their regional offices have also published yearly sustainability reports that give more detailed information about the progress of the firm’s social and environmental goals. IKEA’s code of conduct is called the IWAY Standard and contains minimum requirements for social, working and environmental conditions that need to be met by their local suppliers when IKEA purchases products, materials and services. Among other things, the IWAY prohibits the use of child labour and forced labour. The code of conduct also says that workers need to be free to unionize and that they should at least be paid minimum wages and have the right to overtime pay. The IWAY standards also encourages safe and healthy working settings that reduces stress to the local environment, prevent emissions to air, land and water, as well as efforts to reduce energy consumption. Unfortunately, the content of the code of conducts only affects IKEA suppliers, and not those who are employed directly by IKEA in their stores and in other parts of the firm. This omission in their code of conduct seems insufficient, to say the least, especially considering some of IKEA’s more recent scandals – such as the revelations that IKEA systematically spied on its employees in France and how they actively work against unions in North America, at their own stores and at IKEA-owned factories. There have also been reports over the years on how IKEA’s suppliers have exploited child labour in Asia and India, used forced labour in Europe, and clear-cutting forests in environmentally sensitive areas. IKEA is also constructed in such a way that it can use various legal loopholes and techniques to minimises both tax and public disclosure on their profits. Various codes of conducts are clearly not enough to reach greater social responsibility from TNCs. But they are a step in the right direction, and definitely better than nothing. Together with efforts from various NGOs and sufficient media coverage they can help push TNCs in the right direction and lessen the negative effects of GPNs on local communities.

Simon

Simon

Vad är det med SVTs oförmåga att få till en riktig politisk debatt om klimatet i sina partiledardebatter?

Jag såg partiledardebatten i SVT i söndags kväll och den var tyvärr lika bedrövlig som jag anade att den skulle bli. SVT tar upp alldeles för många ämnen på en så pass kort tid att det inte blir någon riktig debatt om någonting. Partiledarna har bara tid att slänga ut några käcka one-liners innan deras tid är över och det är dags för ett nytt ämne. Det känns lite som att SVT behandlar partiledardebatterna som om de vore som vilket annat sportevenemang som helst. Det ska vara för- och eftersnack (helst också gärna analyser i halvlek) med så kallade expertkommentatorer som ger snabba kommentarer och utvärderingar kring partiledarnas insatser – som om tittaren var halvdum och inte kunde komma fram till några egna slutsatser. Vi slipper i alla fall slipper numera de löjliga retorikexperterna. Men allra värst är nog det faktum att SVT inte verkar kunna hålla i en enda debatt om klimatet. För när det till slut var dags att ta upp klimatet som debattämne så handlade den första frågan naturligtvis – precis som alla andra partiledardebatter – om den svenska kärnkraften. Så istället för att prata om hur partierna vill att Sverige ska minska utsläppen genom att exempelvis diskutera transporter, konsumtion och matvanor så vill SVT att vi istället ska diskutera kärnkraft. Det är så fruktansvärt tröttsamt att klimatet skulle handla om kärnkraftens vara eller icke vara. En sådan diskussion hade väl varit hedervärd om nu kärnkraften spelade någon som helst roll i att rädda klimatet, i Sverigeeller i övriga delar av världen. Men när det kommer till klimatet är kärnkraften en icke-fråga. Kärnkraften är på grund av sina begränsningar oförmögen att rädda klimatet och det kvittar hur mycket Jan Björklund käbblar om det. Det finns ingen som tycker kärnkraften är lönsam, inte ens kärnkraftens ägare gör det. Framtiden är förnybar energi, smarta nät och lagring. Vad är egentligen problemet med att Vattenfall stänger Ringhals 1 och 2? Det är oerhört skamligt att SVT tramsar bort diskussionen om klimatet, den enskilt viktigaste framtidsfrågan av alla. Jag vill se en riktig klimatdebatt där partiledarna på allvar diskuterar hur vi faktiskt ska lösa klimatkrisen. Snälla SVT, kan vi inte en enda gång få en riktig diskussion om klimatkrisen och inte en debatt om den svenska kärnkraften? Klimatkrisen är så pass allvarlig att vi skulle behöva en partiledardebatt som enbart handlade om klimatet.

Simon

Simon

 

Varför är debatten om medborgarlön stendöd i Sverige?

I Schweiz, Finland och Spanien diskuteras just nu införandet av en medborgarlön. Och i Kanada pågår ett framgångsrikt pilotprojekt. Men i Sverige är den politiska debatten om medborgarlön i princip obefintligt. Men varför? Varför vågar inte våra politiker diskutera basinkomst som en möjlig lösning på det ökade utanförskapet och den sociala och ekonomiska otryggheten i vårt land? Medborgarlön är en slags basinkomst för alla medborgare utan krav på någon slags motprestation, som ju exempelvis krävs för att få ekonomiskt bistånd från socialen. Förespråkare till införandet av en medborgarlön menar att en sådan basinkomst kan minska fattigdomen och klyftorna i samhället - samtidigt som den kan minska kostnaderna för vår statsapparat. I Sverige är det främst Miljöpartiet som historiskt har drivit frågan om medborgarlön. Men även där har det varit tyst på sistone. "En av de miljöpartister som emellertid håller fast vid tanken på medborgarlön är Valter Mutt. Senast 2013 motionerade han tillsammans med bland andra Annika Lillemets för ett antal mindre pilotprojekt och en statlig utredning om basinkomstens eventuella effekter i Sverige," skriver Dagens ETC. Mutt menar att "Miljöpartiet har sålt ut de visionära idéerna" i ett försök att verka så regeringsdugliga och ansvarsfulla som möjligt. Men denna tystnad kring visioner och ideologi (vare sig det handlar om medborgarlöner eller annat) har lett till att det politiska samtalet har blivit fegt och trist, menar Mutt. Varför diskuterar vi inte fördelarna och nackdelarna med en medborgarlön i Sverige?

Simon

Simon

 

Forskare: Sverigedemokraternas väljare är "extremt intoleranta"

Nu är det bevisat (det som alla redan egentligen visste) SD-väljarna är betydligt mer främlingsfientliga än andra väljargrupper. SD:s sympatisörer är så intoleranta att forskarna menar att de är “en påtagligt avvikande grupp i det svenska samhället”. Usch, det måste vara en hemsk slutsats för den där vanlige SD:aren som tror hen står för de riktiga svenska värderingarna. Och det i mitt tycke viktiga i forskningsrapporten: Rapportens författare uppmanar nu samtliga partier i riksdagen att inte “låta ett extremistiskt parti som SD styra den politiska dagordningen” i Sverige.

Simon

Simon

 

Det spelar verkligen roll vem som blir den tredje kraften i svensk politik

Det är två veckor kvar till #Val2014 och enligt opinionsundersökningar kan Sverigedemokraterna komma att bli tredje största parti i Sverige. Låt det sjunka in. Sverigedemokraterna, som har rötter i rasism och vit makt-rörelsen (precis samma ursprung som nazisterna i SvP som vi står och protesterar mot på torg runtom i Sverige) kan efter valet komma att kunna påverka svensk politik i stor utsträckning. Sverigedemokraterna delar inte våra svenska värderingar om allas lika värde. Deras människosyn är rent ut sagt vidrig. De är inga demokrater även om de nu ställer upp i demokratiska val. Mycket fokus nu de sista dagarna kommer att handla om statsministerkandidaterna. Men en lika viktig match är vem som kommer att hamna på tredjeplats. Som det ser ut nu så står den matchen mellan Sverigedemokraterna och Miljöpartiet, som har vuxit fram ur freds- och miljörörelserna och är Sverigedemokraternas absoluta motpol. Det spelar verkligen roll vem som blir den tredje kraften i svensk politik. Vill vi bekämpa klimatförändringarna eller människor i nöd? Det vore skamligt och rent ut sagt farligt om Sverigedemokraterna får sin vågmästarroll. Det får bara inte hända. Miljöpartiet bara måste bli större än SD.

Simon

Simon

 

Klimatkrisen och Sveriges massarbetslöshet

Vi står inför en global klimatkris som kräver ofattbart stora investeringar för att vi ska kunna ställa om till ett mer hållbart samhälle som samtidigt klarar av påfrestningarna som kommer att komma av ett förändrat klimat. Samtidigt är arbetslösheten i Sverige fortfarande alldeles för stor, det finns alltså hundratusentals människor som saknar ett jobb. Enligt statistiska centralbyrån ligger arbetslösheten i Sverige idag på 8,5 procent - och fortsätter att stiga. Trots klimatförändringarna och alla varningar från forskarvärlden gör vi inga omfattande samhällsinvesteringar. Sverige är ett rikt land. Vi har råd att ställa om, och det blir billigare om vi börjar redan nu istället för att vänta tills vi är mitt uppe i krisen. Vi har länge haft vetskapen om vad som behöver göras. Och vi har verktygen som krävs. Vi har dessutom arbetskraften som kan åstadkomma detta nödvändiga arbete. Men på grund av att den politiska viljan saknas – och till viss del också en stark folkopinion – så sitter vi här med massarbetslöshet, helt oförberedda på klimatkrisen. Miljöpolitiska partier i Sverige och runtom i Europa och övriga världen pratar om att det behövs en ”new green deal”. Den nya gröna given är, precis som det låter, en idé som har sitt ursprung från det sociala och ekonomiska reformpaket som USA:s dåvarande president Franklin D. Roosevelt lanserade i kölvattnet av Wall Street-kraschen 1929 och den stora depressionen. En av de viktigaste delarna i reformpaketet var igångsättandet av offentliga arbeten. Alltså där staten satte igång olika arbeten. Staten började exempelvis bygga vägar, fabriker och dammar (man anställde även konstnärer och andra yrkesgrupper). Allt gjordes för att sätta folk i arbeten och på så sätt förbättra landets ekonomi och dess motståndskraft mot framtida (ekonomiska och mänskliga) katastrofer. Det har gjorts liknande samhällsinvesteringar i Sverige genom tiderna för att råda bukt på olika kriser. Från 1950-talet och framåt rådde det en akut bostadsbrist i Sverige. Lösningen blev det så kallade miljonprogrammet som lanserades 1965. Miljonprogrammet må vara kontroversiellt i dag. Men under en kort tid lyckades vi bygga en miljon bostäder samtidigt som bostadsstandarden för miljoner människor förbättrades. Sedan dess har investeringarna sinat och dessa miljonprogramsområden har idag blivit närmast isolerade bostadsområden som kännetecknas av ett stort utanförskap, hög arbetslöshet och stora sociala problem. Det har gjorts en hel del investeringar i dessa stadsdelar från nationellt håll. Stadsdelarna har, framförallt med hjälp av finansiering från Blomman- och Storstadssatsningen, sett flera sociala insatser och bebyggelseinriktade åtgärder för att öka sysselsättningsgraden, tryggheten och attraktionskraften i stadsdelarna. Man kan diskutera hur stora och effektiva de egentligen har varit. Men investeringar har gjorts, och några av dem har dessutom haft ett miljöfokus. Gårdsten, Hjällbo och Bergsjön är tre stadsdelar i Göteborg som har haft ett tämligen stort fokus på att skapa både en social och ekologisk hållbar utveckling. I Bergsjön, under Blommansatsningen, öppnades 1999 det numera nerlagda Agenda 21-kontoret. Avsikten var att kontoret skulle fungera som en fysisk mötesplats, främja en hållbar utveckling och samordna de trygghetsskapande insatserna i Bergsjön. I Gårdsten mellan 1998-2003 genomfördes projekt Solhusen som var omfattande ombyggnationer med ett speciellt fokus på energieffektiviseringar och förnybar energi. Solhus 1 ingick i Europakommissionens 17:e energiprogram ”Sun and Shine” och Solhus 2 i EU-projektet ”Regen-Link”. Exempelvis förseddes loftgångshusens tak med solfångare som nu förser kvarteren med varmvatten. På Gårdstensberget uppfördes 2009 ett vindkraftverk som förser närliggande Gårdstensbostäder med fastighetsel. I Hjällbo invigdes 2011 en av Sveriges största solcellsanläggningar. Anläggningen består av 347 solpaneler och förser de närliggande höghusen med fastighetsel. Allt detta gjordes för flera år sedan. Tänk bara vad som kan åstadkommas med dagens kunskap och teknik. Vi behöver rusta upp och energieffektivisera våra bostäder och se till att deras och vårat ekologiska fotavtryck blir så litet som möjligt. Vi behöver fabriker som massproducerar vindkraftverk, solpaneler, tågvagnar och mycket annat. Vi behöver bygga nya järnvägar där nya höghastighetståg kan transportera oss snabbt och billigt mellan storstäder, hem och arbetsplatser. Vi behöver bygga om så att våra samhällen, byggnader och infrastruktur klarar av ett nytt och tuffare väderklimat. Låt ingen säga att vi inte har råd eller att detta inte går att genomföra. Vi har kunskapen, vi har tekniken, vi har pengarna och vi har arbetskraften. Det enda som fattas är vilja. Så vad väntar vi egentligen på? Fotot visar ett miljonprogramsområde i Helsingborg, Sverige.

Simon

Simon

 

The mainstream media has failed to cover the US government shutdown

Al Jazeera America has published a good opinion piece by Dan Froomkin in which he discusses the failure of mainstream media to report on the shutdown of the US government. Froomkin argues that his fellow colleges have misled the public on the true cause of the shutdown and that US mainstream media has failed to hold the responsible parties accountable. "...journalists have been suckered into embracing "balance" and "neutrality" at all costs, and the consequences of their choice in an era of political extremism will only get worse and worse." I believe Froomkin is right when he argues that this is a failure for journalism and democracy. But it’s not just about the recent shutdown of the US government. The same reasoning can be applied to the climate change crisis, where the media keeps portraying it as a debate – even though the deniers have nothing but lies and misinformation to back up their claims with. Froomkin’s reasoning here can also be applied to the failure of Western media, in general, to combat the dangerous development of extreme right-wing parties in Europe. With that said, I do think that Froomkin puts too much blame and responsibilities on the individual journalist. After all, a journalist can only do so much. At the end of the day it’s the corporations that run today’s global news organizations that sets the agenda and decides how and which stories get reported (check out: The mass media and our environment).

Simon

Simon

 

Nödvändigheten av ett ekologiskt och hållbart jordbruk

Den här texten skrev jag redan 2010 på min gamla blogg, men jag tycker att den fortfarande är väldigt relevant och därför värd att även publicera här på Redly. På sistone har debatten angående det ekologiska lantbruket varit ganska hetlevrat. Skeptikerna till ekologisk mat hävdar exempelvis att man inte kan livnära en växande befolkning med ett ekologiskt jordbruk då man, som de hävdar, bara får hälften så stora skördar som från ett konventionellt jordbruk. Men enligt vetenskapen stämmer inte detta argument fullt ut. Det svenska centrumet för uthålligt lantbruk (CUL) anser att detta argument, som exempelvis Marit Paulsen förespråkar, är ”vilseledande” då det ”bortser från viktiga fakta”. Enligt en vetenskaplig studie från 2007 så skulle ett ekologiskt jordbruk bara ge 10% mindre skördar. Men studien visar också att man faktiskt skulle få en ökad skörd om man skulle övergå från ett konventionellt intensivjordbruk och istället börja med ekologiskt jordbruk i länder med ett tropiskt klimat. En 22 år lång undersökning från 2005 visar dessutom att ett ekologiskt jordbruk kan producera lika mycket majs och sojabönor som ett konventionellt jordbruk. Detta beror på att i ett ekologiskt jordbruk används inte konstgödsel eller bekämpningsmedel och på så sätt stärks jordens mullhalt, dess bärkraft, och den biologiska mångfalden ökar. Man kan alltså på så sätt minska jordens erosion och till och med få tillbaka förstörd jordbruksmark. Vi kommer helt enkelt kunna skapa mer mark att odla på vilket behövs för en växande befolkning. Och en ökad biologisk mångfald är något man verkligen ska sträva efter då det är en grundförutsättning för vårt jordbruk. Enligt studier så har ekojordbruk 30% fler djur och växtarter än ett konventionellt jordbruk. Ett annat argument för ekologiskt jordbruk är att ekobönder använder mindre fossila bränslen i sin produktion. Ekobönder släpper alltså ut mindre växthusgaser än vanliga bönder. Jag nämnde tidigare en undersökning från 2005 som visade att ett ekojordbruk kan producera lika mycket som ett konventionellt jordbruk. Och man lyckades också samtidigt uppnå en mindre vattenförbrukning och man använde hela 30% mindre energi i produktionen. Och detta är något som har stor betydelse med tanke på Peak Oil och klimathotet och gör de industriella jordbruken oerhört sårbara i framtiden. Det ekologiska jordbruket har dessutom mindre utsläpp av växtnäring (och förstås inga utsläpp av kemiska bekämpningsmedel). De konventionella intensivjordbruken i Sverige läcker idag ut 200,000 ton växtnäring, från importen och användandet av konstgödsel, och skapar syrebrist i våra sjöar och hav. Det som många också kanske glömmer att, eller inte vill, tänka på är köttindustrins roll i denna fråga. Tack vare de konventionella intensivjordbruken har köttindustrin kunnat växa explosionsartat. Hela 70% av det spannmål som världens jordbruk producerar går till att föda upp de djur som vi sedan äter upp. Förutom detta så kommer 25% av det foder som de svenska köttproducenterna importerar till sina djur från sojaodlingar som anlagts i skövlad regnskog i Brasilien. Globalt står boskapsuppfödningen för 16% av världens årliga utsläpp av metan. Metan är den andra starkaste växthusgasen efter koldioxid (Miller, 2007: 289). FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation har bedömt att direkta utsläpp från köttproduktionen står för cirka 18% av världens totala utsläpp av växthusgaser. Denna siffra kan jämföras med den så ofta i klimatsammanhang hårt kritiserade transportsektorn som globalt endast står för 13% av världens totala utsläpp av växthusgaser (BBC). Vid ekologisk köttproduktion äter djuren det foder som odlas på gården samtidigt som de hjälper till att skapa ett jordbruk i ekologisk balans. Köttindustrin är ett enormt moraliskt slöseri med vår mat. Något som måste ändras för att vi ska kunna föda en framtida växande befolkning. Argumenten FÖR ekologiskt jordbruk är alltså många och starka. Vill du hjälpa till att säkerställa vår matproduktion på lång sikt, bli oberoende av fossilt bränsle i jordbruket och bidra till en mer hållbar livsmedelsproduktion ska du välja ekologiskt nästa gång du handlar mat.

Simon

Simon

 

Things to regulate

Please note that this blog post is from 2012. I'm just testing to import older blog entries from Tumblr to my new blog here on Redly. Things to regulate according to GOP: Woman’s uterus? Yes! Dirty and climate killing greenhouse gas emissions from power stations? No! This picture holds a lot of truth considering the front-runners in the 2012 Republican primary and their depressing views on climate change and women’s rights. Rick Santorum, for example, is a climate change denier and has said that environmentalism is “a religion that’s being pushed on the American Public”. That statement is kind of ironic in light of his extremely religious and medieval-age ideas and views on birth controls, abortion and other women’s rights issues.

Simon

Simon

Sign in to follow this  
×

Important Information

We have placed cookies on your device to help make this website better. You can adjust your cookie settings, otherwise we'll assume you're okay to continue. We use cookies and other tracking technologies to improve your browsing experience on our site, show personalized content, analyze site traffic, and understand where our audience is coming from. To find out more, please read our Privacy Policy. By choosing I Accept, you consent to our use of cookies and other tracking technologies.