Jump to content
Search In
  • More options...
Find results that contain...
Find results in...

Welcome to Redly

Redly is a friendly online community for leftists and progressives.

Sign up now to share news and updates on your timeline, join and create groups, write a blog, find upcoming events, and meet new friends.

Registration is free and just takes a few seconds.

Sign Up

Simon Says

Sign in to follow this  
  • entries
    25
  • comments
    4
  • views
    1,703

Imperiets och nationalstatens betydelse för framväxten av mänskliga rättigheter

Simon

232 views

Imperium är stora politiska enheter som generellt för en mycket expansionistisk politik vars makt och befogenheter sträcker sig över stora landområden och även territorium långt ifrån imperiets maktcentrum. Imperiets statsform upprätthåller skillnader och hierarkier gentemot dess medborgare och undersåtar som införlivas i imperiet. Imperier tenderar alltså att behandla och styra de olika populationerna annorlunda genom att antingen dela makten med lokala eliter eller genom att koncentrera den till imperiets centrum, genom att inkludera eller utesluta grupper, utnyttja eller belöna vissa undersåtar. Samtidigt kräver den lojalitet – vilket är av större vikt än acceptans och gillande från dess undersåtar – av periferin med centrum. Människors skillnader klargörs således tydligt under imperiets styre. Den här ojämlika inkluderingen är inte frivillig och sker oftast med våld. Medan imperier är heterogena så är nationalstater betydligt mer homogena. Tillskillnad från imperier så baseras nationalstater på idén om att ett folk i ett territorium tillhör och utgör en unik politisk och nationell gemenskap. Nationalstaten strävar alltså efter en homogenisering inom sina gränser där det råder jämlikhet och likhet mellan medborgarna utifrån exempelvis språk eller härkomst – även om verkligheten naturligtvis oftast är mycket mer komplicerad än så. På så sätt tenderar nationalstaten således att utesluta de människor som inte hör hemma i dess nationella gemenskap.  

Idag är nationalstaten den vanligaste statsformen, men så har inte alltid varit fallet. Den värld av nationsstater som vi idag tar för givet är en relativt ny historisk företeelse när de ställs i jämförelse mot de imperier som genom större delen av historien har haft en dominerande ställning i världen. Om man tar detta i beaktande så är det inte svårt att se hur imperier har spelat en lång och viktig del i mänsklighetens historia och hur imperier har format politiken, sedvänjor och kulturer i dagens värld. Ingen enskild typ av statsform kan garantera respekt för demokrati och mänskliga rättigheter. Presidenter, diktatorer, monarker, parlamentariker osv har alla styrt imperier och nationalstater – tyranni är därför en möjlighet i både imperier och nationalstater. Men hur har dessa två statsformer relaterat till framväxten av mänskliga rättigheter?

Vissa historiker menar att imperier har tenderat att skydda rättigheterna för de minoriteter som har levt inom dess gränser. Det Habsburgska och Osmanska riket är två exempel på imperier som historiskt sett var kända för sin relativa tolerans och skydd av minoriteter. Inom det Habsburgska riket fick flera etniska och religiösa minoriteter sina rättigheter erkända redan under slutet av 1700-talet, samtidigt som restriktionerna för rikets judar minskades. Senare under 1867 infördes nya medborgarskapslagar i det Habsburgska riket som gav judar rätten till samma juridiska rättigheter som andra medborgare. Flera av dessa konstitutionella och grundläggande fri- och rättigheter infördes då folket krävde dem i gengäld för att fortsätta bidra till de allt högre utgifterna till de imperialistiska krigen. Den Habsburgska armén var dessutom i behov av soldater som var villiga att försvara riket, och då hade man inte råd att avvisa män från rikets minoriteter.

Statsvetaren Emil Uddhammar anser att imperialismen hade flera positiva rättighetsaspekter och pekar exempelvis på hur det omfattande slaveriet avskaffades inom det Brittiska imperiet. Redan 1807 förbjöd det Brittiska imperiet sina undersåtar och medborgare att delta i slavhandeln och 1833 förbjöds helt slaveriet i de Brittiska kolonierna. Tack vare imperiets överlägsna sjömakt och dess diplomatiska arbete så lyckades man även att utöva påtryckning gentemot de andra europeiska stormakterna att agera mot slavhandeln. Men det Brittiska imperiet avskaffade inte slaveriet enbart av humanistiska skäl eller för att imperiet hade omfamnat en nyfunnen tanke om mänskliga rättigheter. Avskaffandet hade även en betydande ekonomisk aspekt där de industriella och kapitalistiska krafterna i imperiet inte längre ansåg att slaveriet var ekonomiskt lönsamt. Istället erfordrade man att slaveriet skulle ersättas med lönearbete – slavarna var helt enkelt dåliga konsumenter och ekonomin skulle tjäna mer på köpkraftiga lönearbetare. Slaveriet avskaffades i de franska kolonierna redan 1794 efter den franska revolutionen som i början såg ut att kunna resultera i ett utökande av de demokratiska rättigheterna för imperiets etniska grupper och minoriteter. Men under Napoleons imperiebyggande i början av 1800-talet så återinfördes slaveriet igen och nya lagar som var diskriminerande gentemot bland annat judar antogs. Det skulle kräva ännu en revolution, en starkare antislaverirörelse och ett uppror i de franska kolonierna i Västindien innan det franska slaveriet kunde upphöra i mitten av 1800-talet. Trots den långa och krokiga vägen så var avskaffandet av slaveriet verkligen ett utomordentligt exempel på uppkomsten och kraften av den mänskliga rättighetstanken under denna tid i historien, där samma krafter som hade möjliggjort slaveriet nu alltså användes för att avskaffa slavhandeln.

Denna period i historien visar även det motsägelsefulla och inkonsekventa förhållandet till mänskliga rättigheter. Europeiska imperier, som Storbritannien och Frankrike, som antingen var liberala eller republikanska rättstraditioner, bedrev en rättighetsvidrig och ohygglig imperialism i sina kolonier. Även om dessa imperier deltog i upprättandet av en stark internationell disciplin kring mänskliga rättigheter så gjorde de sitt bästa för att ignorera och undertrycka de krav på självständighet och mänskliga rättigheter som växte allt starkare i kolonierna. Efter andra världskriget så använde många antikoloniala frihetsrörelser, som ville bilda en egen nationalstat fri från de europeiska imperier som härskade över dem, denna dubbelmoral som ett slagkraftigt argument i sin diskurs om mänskliga rättigheter. De moraliska och politiska påtryckningarna från den mänskliga rättighetstanken kan således hjälpa till att förklara slutet för de koloniala imperierna, från 1945 och framåt.

Idag är det mänskliga rättighetsparadigmet statscentrerat i den bemärkelsen att nationalstaten är erkänd som både den största garanten och det största hotet mot de mänskliga rättigheterna. Mänskliga rättigheter är alltså nära knutet till begreppet folksuveränitet. Detta kan ses som att de mänskliga rättigheterna endast är universella i teorin men att det i praktiken endast är nationalstatens medborgare som har tillgång till rättigheter, och inte mänskligheten i största allmänhet, som vi kunde se var fallet för imperiernas undersåtar i kolonierna. Det finns också mer nutida exempel. Om medborgarskap i en nationalstat är en förutsättning för att få tillgång till de mänskliga rättigheterna, vad händer då med dagens ”papperslösa”, statslösa migranter och flyktingar? Speciellt när de möter en stat som inte respekterar rättigheterna eller är ovilliga att hjälpa människor som tillhör andra nationalstater. Just dessa människor blir då de mest skyddslösa och de som har svårast att hävda sina mänskliga rättigheter.

Dagens mänskliga rättigheter blir alltmer internationella i sin karaktär och utmanar därmed nationalstatens suveränitet. Nya internationella organisationer, deklarationer och konventioner, såsom FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, bygger på principen om staters suveränitet, men de använder samtidigt moraliska imperativ, såsom mänskliga rättigheter, vilka pekar på rättighetskrav som ligger bortom nationalstaten och dess snäva gränser. Vi har alltså sett hur mänskliga rättigheter bidrog till de koloniala imperiernas sorti från världsscenen, och hur nationalstaten har, sedan andra halvan av 1900-talet, blivit normen för dagens statsform. Nu börjar vi möjligen se hur nationalstatens suveränitet eroderas genom utvecklingen av mänskliga rättigheter och andra gränsöverskridande normer.

---

Läs gärna mina andra blogginlägg om mänskliga rättigheter:


0 Comments


Recommended Comments

There are no comments to display.

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Guest
Add a comment...

×   Pasted as rich text.   Restore formatting

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

×
×
  • Create New...

Important Information

We have placed cookies on your device to help make this website better. You can adjust your cookie settings, otherwise we'll assume you're okay to continue. We use cookies and other tracking technologies to improve your browsing experience on our site, show personalized content, analyze site traffic, and understand where our audience is coming from. To find out more, please read our Privacy Policy. By choosing I Accept, you consent to our use of cookies and other tracking technologies.