Jump to content
Search In
  • More options...
Find results that contain...
Find results in...

Welcome to Redly

Redly is a friendly online community for leftists and progressives.

Sign up now to share news and updates on your timeline, join groups, create events, and find new friends.

Don't be a lurker, registration is free and just takes a few seconds.

Sign Up

All Activity

This stream auto-updates     

  1. Past hour
  2. Sebastian letar efter hotade arter på sin fritid. I februari berättade han i SVT om att 27 rödlistade arter var hotade av en avverkning som statliga Sveaskog planerade. Nu vill Landshövdingen förbjuda honom att leta efter fler hotade arter: Länsstyrelsen förbjuder Sebastian Kirppu att leta hotade arter på sin fritid

  3. Yesterday
  4. Redly Team

    Redly Team

    Your privacy is important to us, therefore we have updated our privacy policy to make it easier to understand what information we collect and what we do with the information we collect. Please take a moment to review the new policy.

      • Like 1
  5. Det är MP-kongress och här är några av mina tankar som besviken MP-väljare:

    Problemet med Miljöpartiet är att nuvarande MP-ledning 1) har varit så kåta på att få vara med i regeringen och visa "ansvar" att de har hamnat i underläge i förhandlingarna med sossarna. Vilket is sin tur 2) har lett till att de har gjort alldeles för många - oförlåtligt många tbh - eftergifter under sin tid i regeringen. Och 3) i ett försök att rättfärdiga sin politik så har MP-ledningen valt att skönmåla Sveriges miljö- och klimatpolitik, vilket ju gör det svårt att locka de mer "vanliga väljarna". För varför ska man lägga sin röst på MP om Sverige redan har världens bästa miljö- och klimatpolitik?

    MP måste ha en mer radikal politik som verkligen tar miljö- och klimathoten på allvar. Att exempelvis kalla en pissig flygskatt för en framgång är ju pinsamt när vi behöver ställa om hela vårt samhälle och ekonomiska system - som om vi vore i krig - för att kunna möta och överleva miljö- och klimathoten.

  6. Earlier
  7. Simon

    Simon

    1331578246_gazatennisracket.jpg.1bd162c10a32ea9451bc581deb6b41b2.jpg

    Palestinian protester using a tennis racket in self-defense against a tear gas bomb fired by Israel forces & drones. And yet, the dishonest media reports of "clashes"... Its just that one side has tennis rackets and the other has high powered precision rifles and is the most advanced military in the world.

  8. Simon

    Simon

    “There is the privileged: Guarded with guns, tanks, airplanes and nuclear weapons. And there is the unprivileged: Dispossessed, occupied, impoverished and imprisoned.”

    Great commentary by Marwan Bishara‏ on today's murderous repression of protesters by Israel in Gaza.

  9. Simon

    Gaza: Stop the Massacre - Emergency Protest

    until
    Emergency Protest - Gaza: Stop the Massacre Protest on Tuesday 15 May - 5.30pm to 7pm Opposite Downing Street, Whitehall, London Israel killed at least 50 Palestinian protesters with live fire in Gaza today. Palestinians are protesting 70 years of Nakba, for their right to return to their homes and land, on the day the US are moving their embassy to Jerusalem. Called by: Palestine Solidarity Campaign, Friends of Al-Aqsa, Palestinian Forum in Britain, Stop the War Coalition, Olive, Europal Forum. Supported by Campaign for Nuclear Disarmament, Muslim Association of Britain. More information: https://www.facebook.com/events/424797351265757/
  10. Benno

    What are you currently reading?

    Well, I'm not currently reading it because I recently finished it. And I don't think I'll be posting tons of book reviews here, because for that I guess I use Goodreads.com. So... I suspect you guys would enjoy A Foodie's Guide to Capitalism: Understanding the Political Economy of What We Eat by Eric Holt-Gimenez.
  11. Simon

    Tamam Erdogan, Time To Go!

    Erdoğan, the tyrant of Turkey who funds jihadists in Syria and kills Kurds, will be in the UK on an official state visit IMMINENTLY. Will you pledge to be out on the streets protesting UK weapons sales and collusion in Turkey’s war on Kurds? We will be protesting outside Downing Street on Tuesday when he is due to meet with Theresa May. Turkish dictator, Recep Tayyip Erdogan is visiting London, Tuesday 15th May, ahead of the Turkish elections. Seeking respectability, Erdogan, who, as head of state, is allegedly responsible for the deaths of thousands of Kurdish civilians and should face arrest but failing that, should face the BIGGEST wall of protest! Millions of Turks and Kurds have been taking to twitter to tell Erdogan to go, after he made a speech saying "When the Turkish people want me to, I will go". Millions responded with the hashtag 'T A M A M' (Okay, go then!) Join us, in solidarity with the people of Turkey and Kurdistan to reinforce that message and to call on the UK govt to Stop Arms Sales to Turkey. This event is called by the Kurdish Assembly UK, Kurdish Students Union, Gik-Der, Kurdistan Solidarity Campaign and others to be confirmed...... EXACT TIME TO BE CONFIRMED! For more information: https://www.facebook.com/events/1823000468003488
  12. Simon

    Simon

    Israel's Eurovision singer Netta Barzilai was in the Israeli navy in 2014, the year it massacred children in Gaza. Boycott apartheid Israel and ensure ZERO POINTS to Israel in the Eurovision Song Contest!

  13. Simon

    Simon

    Miljöpartiet får inte bli för mesiga i klimatpolitiken, skriver språkrören för Grön Ungdom i ETC. Tyvärr tror jag det är försent, framförallt med den nuvarande MP-ledningen. Jag längtar tills vi får ett riktigt radikalt miljöpolitiskt parti i Sverige och inte den här nyliberala och blågröna light-versionen som det nuvarande Miljöpartiet är.

  14. I'm currently playing Frostpunk. It's such an amazing and beautiful game with scenarios and a storyline that will truly captivate you and force you to make tough and emotional decisions. It is easily one of the best games in a really long time.
  15. Simon

    • Simon
    •   
    • fishbate

    Happy birthday! 😊🎉🎂

  16. Simon

    Demokratiindex i vetenskapliga sammanhang

    Jag vill bara förtydliga och tillägga att alla dessa demokratiindex kan kopplas till demokratiska definitioner och de innehåller både ”tunna” och ”tjocka” aspekter av demokrati, såsom Freedom House som är ”tunn” då de mäter fria val men också ”tjock” då de även granskar politiska friheter och civila rättigheter i sina analyser. Men det är också här som vi kan se kritiken som finns mot dessa demokratiindex, att de antingen inte har tillräckligt många kriterier för demokrati eller att de ”överbelastar” begreppet demokrati med en mängd andra olika attribut och definitioner. De här andra egenskaperna kan mycket väl kopplas till olika populära uppfattningar om demokrati, men de är egentligen enbart aspekter av exempelvis social rättvisa, politisk och ekonomisk liberalism, och de borde i själva verket inte förväxlas med demokrati i den politiska processen. En grunddefinition av demokrati är att regeringen hålls ansvarig inför sina medborgare i fria och öppna val. Liberalism handlar däremot om att minimera regeringens eller statens inblandning i människors liv, och detta oavsett i vilken utsträckning som regeringen står ansvarig inför sina medborgare. Rättsstaten och dess oberoende, yttrandefrihet, fri rörlighet och föreningsfrihet, med mera är förutsättningar för demokrati och de har sitt ursprung inom den klassiska liberala traditionen. Men det innebär inte att regeringar eller stater som begränsar landets marknadsekonomi eller folks personliga friheter gör dessa länder mindre demokratiska. Dessa rättigheter och attribut är kanske inte direkt kopplade till demokrati, men de är oftast en förutsättning för en fungerande demokrati. Idag är grundläggande mänskliga rättigheter, skydd och rättigheter för minoriteter, och medborgerliga- fri och rättigheter en viktig och naturlig del i alla moderna definitioner av demokrati, och de är idag en grundbult i liberala demokratier. Det finns faktiskt en liknande debatt inom den mänskliga rättighetsidén, om negativa och positiva rättigheter, och vilka av dessa som bör ses som ”riktiga mänskliga rättigheter” – är det bara den äldre generationen och minimalistiska definitionen av rättigheter som bör gälla, eller är de nyare generationerna av mänskliga rättigheter lika viktiga? Och precis som mänskliga rättigheter så står även demokratin inför en värld som utvecklas och förändras i snabb fart. Nya problem som idag är globala i sin karaktär uppstår hela tiden. Den demokratiska definitionen kan inte stå still utan måste också följa med i utvecklingen. De grundläggande definitionerna kommer att vara kvar medan våra moderna värderingar kommer att fortsätta att utveckla och förnya vår föreställning av demokratin.
  17. Det finns en rad olika demokratiindex som mäter och rangordnar tillståndet för demokratin runtom i världen. Vanligtvis ges de ut i årliga rapporter där demokratiutvecklingen hos världens nationer och regioner analyseras och sammanställs. Dessa demokratiindex är konstruerade på olika sätt och mäter och värderar därmed även demokrati annorlunda. Som statsvetare är det därför viktigt att man förstår hur de är uppbyggda och vad det är som de mäter och värderar. Freedom House En av de mer kända – och kritiserade – av dessa demokratiindex är, Freedom in the World, av den USA-baserade organisationen Freedom House som forskar om, mäter och rangordnar nationers prestationer när det kommer till demokrati, politiska och medborgerliga friheter och mänskliga rättigheter. Det är också det demokratiindex som jag kommer att fokusera mest på i det här blogginlägget. Sedan 1972 har organisationen publicerat en årlig rapport som mäter graden av demokrati och frihet i nationer runtom i världen. Freedom House klassar och rangordnar nationer genom att bedöma och värdera resultatet från två huvudkategorier där en rad civila och politiska rättigheter ingår. Dessa två huvudkategorier är ”politiska rättigheter” och ”civila rättigheter” och klassificeringen sker på en skala från 1 till 7. Tillskillnad från andra demokratiindex så är det här de lägre värdena som utgör en högre grad av demokrati och frihet. De civila och politiska rättigheter som Freedom House mäter kan kopplas till sju olika huvudämnen som innefattar en rad olika närliggande ämnen: Valprocess Politisk pluralism och deltagande Regeringen och statens funktion Associerings- och organisatoriska rättigheter Rättsstatsprincipen Personlig autonomi och enskilda rättigheter Freedom House kontrollerar exempelvis hur valprocessen i ett land ser ut, om den verkställande och lagstiftande makten väljs i fria och öppna val. De tittar också på det politiska deltagandet och om det exempelvis finns ett fungerande partisystem och om minoriteter har rösträtt. Regeringens funktion och välmående undersöks genom att man granskar om det finns en utbredd korruption, tillräckligt med insyn i den lagstiftande maktens arbete, och liknande. Freedom House undersöker också ifall medborgare har rätt och frihet att uttrycka sig och tro genom att granska landets nivåer av religionsfrihet och yttrandefrihet. Man kollar också olika organisatoriska rättigheter och ifall medborgare är fria att organisera sig i olika medborgargrupper och fackföreningar. Hur landet lever upp till rättsstatsprincipen granskas också genom att undersöka om alla medborgare är lika inför lagen och ifall rättsväsendet är oberoende från den verkställande makten. Freedom House undersöker även mer personliga och enskilda rättigheter, såsom fri rörlighet och äganderätt. Länderna får sedan poäng tilldelade sig beroende på om de når upp till dessa krav på politiska och civila rättigheter som Freedom House har i sitt demokratiindex. Utifrån dessa poäng så tilldelas respektive land sedan en av tre klassificeringar: ”fri”, ”delvis fri”, eller ”inte fri”. Det har uttryckts kritik mot att ländernas klassificeringar inte grundar sig på tydligt definierade attribut och att det därmed har varit svårt att urskilja varför ett land har fått en viss klassificering och inte en annan. Men sedan 2014 har checklistan som Freedom House använder sig av för att klassificera länderna blivit alltmer detaljerad och strukturerad i de årliga rapporterna. Numera listar Freedom House sin checklista och de underkategorier och ämnen som organisationen granskar under de sju huvudämnena – man kan också se hur många poäng som landet samlar ihop under respektive punkt. När det kommer till de politiska rättigheter som Freedom House inkluderar och granskar i sina årliga rapporter så kan man säga att de är nära kopplade till bestämda definitioner av demokrati och att de attribut som undersöks är relevanta för hur en modern representativ demokrati definieras inom statsvetenskapen. Likt Freedom House så betonar ju även den liberala demokratin också minoriteters rättigheter, rättsstatsprincipen och personliga friheter. Däremot så är de attribut av civila rättigheter som Freedom House använder en betydligt ”tjockare” definition av demokrati. Till stor del beror detta på att Freedom House i sin analys inkluderar attribut såsom frihet från krig, äganderätt, socioekonomiska rättigheter och frihet från socioekonomiska ojämlikheter. Det är uppenbart att Freedom House använder en maximal och väldigt liberal begreppsbild av demokrati. För statsvetare och andra forskare så finns demokratidata från Freedom House tillgängligt från 1972 och framåt. Metodologin som Freedom House använder sig av har under dessa år inte ändrats så avsevärt, den största skillnaden kom efter 1989 då rapporterna började att sammanställas av en hel undersökningsgrupp och en ordentlig metodologi och checklista togs fram. Om man ämnar jämföra demokratiutvecklingen i ett eller flera länder över en viss tid så lämpar det sig att använda ett demokratiindex såsom Freedom House. Kritik mot Freedom House Innan jag går vidare till övriga demokratiindex så är det värt att lite kort ta upp den kritik som har framförts under åren mot Freedom House och dess demokratiindex. Detta då denna kritik är viktig att ha i beaktande när man använder Freedom House i sin egna forskning. Jag har redan nämnt kritiken mot att deras klassificering skulle vara svår att tyda och därmed även göra det svårt att objektivt jämföra länder för länder. Men det finns också kritik mot att Freedom House har för nära kopplingar till den amerikanska regeringen. Kritiken handlar dels om att en stor del av organisationens intäkter kommer direkt från amerikanska statsbidrag, 2008 så bestod exempelvis hela 66 procent av intäkterna till Freedom House av statsbidrag från den amerikanska staten. Den andra aspekten av den här kritiken är att en stor del av den verkställande och administrativa staben hos Freedom House tidigare har arbetat för USA:s regering eller NGO:s som implementerar amerikanskt demokratibistånd. Sedan 2015 har numera alla tidigare arbetat för den amerikanska regeringen eller NGO:s som är nära kopplade till den amerikanska regeringens demokratibistånd. Kritikerna menar att på grund av de här ekonomiska och politiska banden till den amerikanska regeringen så är demokratiindexet från Freedom House partiskt i sina slutsatser och att det gynnar länder som har särskilda eller nära band till USA. Exempelvis pekar man på hur Freedom House klassificerade främst latinamerikanska länder under slutet av 1900-talet mer gynnsamt om de var allierade med USA än om de styrdes av vänsterorienterade regeringar. Forskning kring detta har visat att det finns mer konsekvent bevis för att klassificeringen från Freedom House var mer partisk under 1970 och 1980-talet, men att partiskheten minskade när metodologin som Freedom House använde sig av blev alltmer professionell från 1990-talet och framåt. Democracy Intelligence Unit Democracy Index är ett demokratiindex som sammanställs årligen av Economist Intelligence Unit (EIU), och precis som namnet antyder så är den kopplad till den brittiska tidskriften The Economist. Likt Freedom House så bygger även Economist Intelligence Unit (EIU) sina årliga demokratirapporter på en rad olika kategorier kopplade till demokrati, mänskliga rättigheter och politiska och medborgerliga friheter. EIU bygger sitt demokratiindex, även kallat Economist Democracy Index, på fem huvudkategorier: Valprocess och politisk pluralism i landet, medborgerliga fri- och rättigheter, regeringens funktion, politiskt deltagande och landets politiska kultur. Varje land poängsätts sedan beroende på hur de presterar inom dessa olika kategorier, själva poängindelningen går från sämst (0 poäng) till bäst (10 poäng). Beroende på hur poängsättningen gick så får varje land sedan en klassificering av fyra möjliga: ”full demokrati”, ”bristfällig demokrati”, ”hybridregim”, eller ”auktoritär regim”. För att räknas som en fullvärdig demokrati behöver ett land uppnå mellan 8 till 10 poäng. Bristfälliga demokratier är alla länder som får mellan 7 till 6 poäng. Hybridregimer är 5 till 4 poäng, och auktoritära regimer hamnar mellan 3 till 0 poäng. Democracy Index använder sig av en ”tjockare” definition av demokrati som sträcker sig längre än till enbart politiska och civila rättigheter, och omfattar även attribut såsom jämlikhet, kvalitén på den politiska beslutsprocessen, den politiska kulturen samt omfattningen och kvalitén på det politiska deltagandet i landet. Jämförelsevis så är kriterierna för en representativ demokrati inte lika krävande hos Freedom House, exempelvis så klassificerar Freedom House fler nationer som representativa demokratier än vad de klassificerar som ”fria” nationer. Freedom House använder sig alltså av en ”tunnare” definition av demokrati medan deras definition av medborgerliga fri- och rättigheter är betydligt ”tjockare”. Democracy Index inkluderar fler attribut och är alltså ett bredare mått på demokrati än Freedom House. Samtidigt innehåller inte Democracy Index andra, ännu ”tjockare” aspekter och definitioner av demokrati, såsom nivåer av ekonomiskt och socialt välbefinnande. Democracy Index har historiskt sett också gett vissa länder, såsom Ryssland och Kazakstan, ett bättre demokratibetyg än Freedom House då de har presterarat relativt bra när det kommer till politiskt deltagande. Denna ”tjockare” definition av demokrati är också en av anledningarna till att USA, för första gången någonsin, degraderades från en fullständig demokrati ner till en bristfällig demokrati under 2017 i EIU:s demokratiindex. Bertelmans Transformation Index Bertelmans Transformation Index (BTI) av den tyska stiftelsen Bertelsmann Stiftung är ett annat demokratiindex. Tillskillnad från Freedom House och EIU så analyserar och bedömer Bertelmans Transformation Index (BTI) inte alla världens länder, istället granskar demokratiindexet enbart den demokratiska utvecklingen i cirka 129 utvecklingsländer och övergångsländer. BTI har alltså ingen data på västerländska länder i exempelvis Europa eller Nordamerika då dessa inte befinner sig i någon konsolideringsfas. Trots denna begränsning så är BTI mer sofistikerad och omfattande än Freedom House och dess demokratiindex Freedom in the world. Förutom att mäta demokrati i sin Political transformation-index så analyserar BTI även ekonomisk förändring och det politiska ledarskapet till demokrati och en marknadsekonomi. BTI granskar alltså även effektiviteten av ländernas politiska förvaltning och marknadsekonomi och dess index innehåller flera olika kriterier relaterat till detta. Förutom de mer grundläggande definitionerna av demokrati och medborgerliga fri- och rättigheter så inkluderar BTI även andra attribut såsom ekonomisk hållbarhet, privat äganderätt, marknadskonkurrens, internationell handel, valuta och prisstabilitet, och så vidare. BTI utgår alltså från en ”tjockare” definition av demokrati i sina analyser. BTI bygger sitt demokratiindex på fem huvudkategorier där de (1) granskar statens utformning och integrering, (2) politisk delaktighet, (3) rättsstaten, (4) hur stabila de demokratiska institutionerna är, och (5) politisk och social integration. Under varje huvudkategori ingår det flera olika attribut som BTI analyserar och poängsätter varje land utifrån, själva poängindelningen sker mellan 1 (sämst) och 10 (bäst). Utifrån poängsammanställningen får sedan varje land en av fem möjliga klassificeringar: ”Konsoliderad demokrati”, ”defekt demokrati”, ”mycket defekt demokrati”, ”moderat autokrati” eller ”hårdför autokrati”. Men länder räknas inte som demokratier bara för att de nåt en viss poängsumma, detta då BTI kräver att länder måste uppnå minst sju grundkriterier innan de kan berättigas en demokratiklassificering, dessa behandlar: Fria och rättvisa val, effektiv styrelseförmåga, organisatoriska friheter, yttrandefrihet, konstitutionell maktdelning, medborgerliga rättigheter, och det statliga våldsmonopolet och en fungerande offentlig administration. En nackdel med BTI, jämfört med andra demokratiindex såsom Freedom House och EIU, är att BTI inte omfattar alla världens länder och att dess demokratiindex därför kan kritiseras som icke-representativt. Men samtidigt möjliggör denna uppdelning, mellan konsoliderade demokratier och utvecklingsländer/övergångsländer, en bredare förståelse och djupare analys då fokus enbart hamnar i den sistnämnda gruppen. Polity Polity är ett demokratiindex från USA, men tillskillnad från Freedom House så har det inte några märkbara kopplingar till den amerikanska regeringen. Ytterligare skillnader är att Polity använder en ”tunnare” definition av demokrati i sitt index. Cirka 167 länder ingår i Politys demokratiindex och dess data sträcker säg längre bakåt i tiden än andra demokratiindex, från 1800-talet fram till 2017. Polity uppdateras inte längre årligen, den senaste rapporten släppes 2017 och innan dess så har man lanserat en rapport 2014, 2011, 2009, 2008 samt 2007. Polity drar slutsatser om ett lands demokratiska utveckling genom att analysera och ett antal kategorier och demokratiattribut. Till exempel så utvärderas de myndigheter och politiska institutioner som finns i landet. Demokratiindexet undersöker också den politiska delaktigheten, att domstolsväsendet och den lagstiftande makten står sig oberoende, att den verkställande makten väljs genom öppna och fria val, och innehåller flera traditionella definitioner av demokrati, såsom pressfrihet. Likt övriga demokratiindex så klassificeras länder utifrån ett poängsystem som sträcker sig från -10 till +10. Ett land klassificeras sedan utifrån fem regimtyper: fullständig demokrati, demokrati, öppen anokrati, sluten anokrati, och autokrati. Ett land klassificeras som en autokrati om den får mellan -10 till -6 poäng, och den räknas som en anokrati från -5 till 5 poäng. En nation måste få 6 till 10 poäng för att räknas som en fullvärdig demokrati enligt klassificeringssystemet som Polity använder. Demokratiindex i vetenskapliga sammanhang Att använda demokratiindex i sin forskning är användbart, framförallt för att jämföra den demokratiska utvecklingen över tid och mellan länder och regioner. De hjälper en att svara på frågor om demokratins tillstånd och konsekvenser och kan belysa mer underliggande orsaker och verkan för att på så sätt ge oss en större förståelse för de demokratiska processer som finns inom olika politiska system. Men då de använder olika definitioner och attribut av demokrati är det viktigt att man i sin egen forskning på ett tydligt sätt definierar vad man menar med demokrati och förklarar varför man inkluderar vissa egenskaper men väljer bort andra möjliga egenskaper. Man måste också se till så att ens egna definition av demokrati överensstämmer med det demokratiindex som man refererar till och att det faktiskt mäter de egenskaper och kriterier som man har satt upp. Det är alltså viktigt att man säkerställer så att resultatet från ett demokratiindex faktiskt mäter det man avser mäta och inte innehåller närliggande, men ovidkommande, attribut som kan påverka resultatet. En ”tunn” definition av demokrati kan skapa mindre subjektiva tolkningar av demokrati, men de kan också resultera i att man missar viktiga förutsättningar, egenskaper och aspekter av demokrati som kan hjälpa till att klarlägga ens problemformulering. Det är också användbart om ett demokratiindex har flera olika klassificeringstyper då dessa kan hjälpa att skapa en mer nyanserad bild av demokratiutvecklingen. Däremot kan färre klassificeringar, såsom de tre som Freedom House använder, göra det lättare för gemene man att se och förstå demokratins status och utveckling, därav kan också dess stora popularitet över andra demokratiindex kanske förklaras. Men som vi också kan se med exemplet Freedom House så är det även viktigt att man tar i beaktning eventuell kritik och partiskhet som kan finnas mot och inom det demokratiindex man väljer att använda i sin forskning.
  18. Sanjo

    Avicii is dead

    This is genuinely heartbreaking. Rip Avicii
  19. Simon

    Avicii is dead

    The world-famous Swedish DJ Avicii is dead. Tim Bergling, aka Avicii, was found dead in Oman today at the age of 28. His representative said in a statement: "It is with profound sorrow that we announce the loss of Tim Bergling, also known as Avicii. He was found dead in Muscat, Oman this Friday afternoon local time, April 20th. The family is devastated and we ask everyone to please respect their need for privacy in this difficult time. No further statements will be given." This is way, way too soon.
  20. Simon

    Simon

    Everyone on the left that downplays (or even refuse to acknowledge) Bashar al-Assad's war crimes in Syria needs to read this: Dear Bashar al-Assad Apologists: Your Hero Is a War Criminal Even If He Didn’t Gas Syrians

      • Like 1
  21. Simon

    Simon

    This is a good example of environmental racism: Parents Didn’t Want Fracking Near Their School. So the Oil Company Chose a Poorer School, Instead. The first school was 77-percent white. The second is 87-percent students of color.

  22. Simon

    Simon

    Mänsklighetens existens hotas av klimatförändringar. För att överleva krävs en drastisk omställning av vårt samhälle, precis som om kriget brutit ut. Läs Staffan Laestadius text i DN.

  23. Detta är ett äldre blogginlägg som jag skrev runt hösten 2011, men jag tycker att delar av inlägget fortfarande är relevant och intressant och därmed värt att återpublicera här. Ash Amin skriver i The Remainders of Race (Amin, Ash, 2006, ”The Remainders of Race”. Theory Culture Society 2010 27: 1.) om rasismens kvardröjande och aktuella uttrycksformer i vårt samhälle idag. Amin menar att idéerna om ras och människors rastillhörighet envist lever kvar. Detta trots att rasismen som så har mött ett starkt folkligt och vetenskapligt motstånd samt omfattande anti-rasism kampanjer. Men Amin menar att rasismen idag har bytt skepnad. Den gamla biologiska rasismen är borta och dagens uttrycksformer baseras istället på olika kulturella argument. Vetenskapen har sedan länge bevisat att en människa inte tillhör en viss ras beroende på färgskalan på personens hudpigment eller på kraniets form. Bara för man har ett svart hudpigment tillhör man ingen underlägsen ras och en person med vitt hudpigment tillhör inte någon bättre eller smartare ras. Detta är ett allmänt och vetenskapligt accepterat faktum idag. Det är därför som rasismen idag istället betonar olika etniska gruppers religionstillhörighet, värderingar och sedvänjor med mera som något distinkt och oresonligt. Amin skriver att hans artikel har uppkommit som ett försök att förklara och skapa förståelse för rasismens närvaro i Väst idag. En tid som speglas av omfattande misstänksamhet och bestraffning från stater gentemot muslimer efter terrorattackerna den 11 september 2001 i USA. Amin undrar varför den mångkulturella politiken och arbetet för ökad mångfald har ”smälts bort så snabbt” under 2000-talet. Amins artikel är huvudsakligen indelad i tre delar, eller tre huvudargument. I den första delen presenterar Amin olika genealogiska argument där han hävdar att när det kommer till frågan om ras så finns det kvardröjande krafter som är fastetsade i vårt sociala omedvetna och inom våra samhällsinstitutioner. Dessa kvardröjande krafter är mer öppna för gamla spillror av olika rasistiska värderingar, som exempelvis apartheid, än för mer moderna och progressiva idéer såsom mångkulturalism. Amin ägnar den andra delen åt att diskutera begreppet ”biopolitical regimes”. Dessa biopolitiska regimer, eller system, reglerar, genom statlig styrning av populationer, våra föreställningar om olika rasfrågor som i sin tur har sitt ursprung från den institutionella och den mer ”folkliga” rasismen. Och det är denna biopolitik som Amin använder för att förklara den rasistiska närvaron samt dess kvardröjande i Europa och övriga Västvärlden. I den tredje och sista delen diskuterar Amin de olika konsekvenserna för den antirasistiska rörelsen utifrån slutsatserna som han kommer fram till i sin artikel. I detta blogginlägg så kommer jag mest fokusera på Amins första och andra del, den om biopolitiska regimer. Detta då biopolitik, precis som Amin skriver, förefaller vara det begrepp som bäst kan förklara rasismens kvardröjande samt utanförskapet hos etniska och kulturella grupper i Västvärlden. Men Amin diskuterar en hel del intressanta föreställningar i den första delen som är värda att belysa först. Kodifiering och institutionalisering är enligt Amin något grundläggande för rasismen. Kontinuiteten hos rasismen säkerställs genom ett komplicerat maskineri av allt från sociala koder och konventioner till folksagor och rena myter om andra kulturer. Men också på grund av ett gruppindelade utav människor från olika samhällsskick som upprätthålls genom statliga förordningar och regler. Ras blir på så sätt en social självklarhet som styr människors vardag och handlande genom att skapa många olika slags sorteringsfilter där kroppsliga, men framförallt kulturella skillnader mellan olika etniciteter börjar kännas som rasliga skillnader. Amin beskriver detta som en slags fenotypisk rasism där de synbara egenskaperna hos en människa kännetecknar rastillhörighet. Biopolitik är ett rasistiskt system som stater använder sig utav för att kontrollera sina medborgare och andra populationer, menar Amin. Verktygen som biopolitiken använder sig av omfattar bland annat olika normer för klassificering, rasmässig vetenskap, olika system och lagar riktade mot migration samt tydliga nationella gränsdragningar mellan ens ”hem” och det som är ”utanför”. Dessa gränsdragningar omfattar också kroppsliga karaktärsdrag och egenskaper. De kroppsliga egenskaperna och de olika etniska kulturerna håller på att bli det som bestämmer och tilldelar folk rättigheter och identiteter i världen idag. Amin menar att ett av de mer problematiska exemplen på detta är kampen som på sistone har uppstått mellan sekularismen och religionen. Amin anser att stater, populister och även intellektuella varnar för att det finns, eller kommer att uppstå, ett krig mellan den sekulära liberalismen och det religiösa samhället. Och som om det bara vore ett dåligt sammanträffande så kan den sekulära liberalismen ”enkelt spåras” till hudfärg och till traditioner i Europa och Nordamerika. Samtidigt så kan man ”enkelt spåra” hotet från religionen till traditioner inom islam. På så sätt ignorerar man den kristna fundamentalismen menar Amin. Jag kan bara hålla med Amin om detta. Man ser dagligen olika argument som förs fram för att det skulle pågå, kanske inte direkt ett krig men i alla fall en slags kamp mellan religionen islam och den sekulära liberalismen i främst Europa. Islam kopplas ständigt samman med fundamentalism och terrorism. Men det finns ingen liknande debatt gällande den kristna fundamentalismen. Ett exempel på detta är bombdådet i regeringskvarteren i Oslo och den fasansfulla masskjutningen på Utøya tidigare i år. Timmarna innan den norska polisen fastslog vem förövaren var så pågick det en intensiv spekulering om vilken islamistisk terrororganisation som hade genomfört dådet och varför. Populistiska politiker, även här i Sverige, hade snabbt bestämt sig för att terroristerna var muslimer och man tog tillfället i akt att propagera emot mångkulturalismen. Sverigedemokraternas pressekreterare, Linus Bylund skrev exempelvis på Twitter att: "Nästa jävel som ojar sig över hur synd det är om alla snälla muslimer när det ligger blödande norrmän på gatan kommer avföljas!". Men så fort det framkom att det inte var någon muslim som hade genomfört dåden utan att det istället var en kristen fundamentalist så förändrades snabbt argumentationen och begreppen som användes i rapporteringen av terrordådet. Media slutade i stort sett att kalla det för ett terrordåd och man började mer och mer beskriva det som ett massmord utfört av en ensam galning. I efterdyningarna av terrordåden i Norge så var det ingen media som intervjuade en präst som tog avstånd från terroristens handlingar på trappstegen utanför hans kyrka. Hade det varit en muslim istället för en kristen fundamentalist som hade genomfört terrordåden i Norge så hade jag mycket väl kunnat tänka mig att rapporteringen hade sett mycket annorlunda ut. Amin skriver att: För att skydda oss mot detta religiösa hot från muslimer så menar man att vi i västvärlden måste öka den inhemska och den yttre bevakningen, alltså skärpa biopolitiken ytterligare. För att vårt sekulära och liberala levnadssätt ska överleva så måste vi skapa ett övervakningssamhälle. Men på så sätt ökar vi utanförskapet och spänningarna som redan finns samtidigt som vi också underminerar det i vårt samhälle som är värt att skydda – öppenheten och demokratin. Till stor del handlar det om en slags preventiv övervakning där ett ökat fokus riktas mot muslimer. Människor med ett muslimskt utseende väljs ut till ”slumpmässiga” kontroller vid flygplatser till exempel. Man kan hävda att detta är ett tydligt exempel på fenotypisk rasism eller ett effektivt utövande av biomakt. Vi har skapat ett effektivt sorteringsfilter där kroppsliga och kulturella egenskaper, precis som Amin beskriver, tilldelar människor tillhörighet och olika grader av uppmärksamhet. Enligt en sådan biopolitik så uppmanas och förväntas varje ansvarsfull medborgare att var dag utöva misstänksamhet och hålla en konstant vaksamhet gentemot främlingar, mot de som förväntas utifrån sina kroppsliga egenskaper stå utanför samhället. Men hur har denna rasistiska biopolitik uppstått? Varför känner sig stater tvingade att utöva biomakt? Amin tar upp tesen från den slovenske filosofen Slavoj Zizek om att det idag bedrivs en rädslans politik i Västvärlden. Biopolitiken har uppstått på grund av att politiken har slutat vara ideologibaserad och att den alltmer blir ersatt med en mer värdebaserad politik. Zizek menar att det enda sättet att mobilisera folk i denna nya värdebaserade politiska realitet är genom att frambringa rädsla. Denna rädsla fokuserar bland annat på den nationella säkerheten, en sjunkande moral i samhället, den nationella identiteten, missbruk av de gemensamma välfärdssystemen med mera. Men hur kan då detta kopplas till rasism och utanförskap? Genom att samhället är i ett tillstånd av konstant rädsla och beredskap där bland annat regeringen, försvarsmakten, försäkringsbolag och opinionsbildare i allt större utsträckning kräver spårning, namngivning och avväpning av hotfulla människor, och helst innan de agerar. Detta även om det innebär att bryta mot medborgerliga friheter och mänskliga rättigheter. Denna nya praxis som manipulerar och spelar på populära myter och känslor gentemot människor som ser, och anses vara, annorlunda och avvikande från normen i samhället skapar en slags tillåtelse att rikta sin vedergällning (må det vara på grund av en sämre ekonomi eller något annat ilskan grundar sig på) mot den rasifierade främlingen. Men dock inte alla främlingar. Amin menar att den kosmopolitiska främlingen med världsvana och kulturell fingerfärdighet accepteras att bidra till den mångkulturella nationen. Detta är en främling som redan har en bra utbildning och arbetar i landet som en läkare, ingenjör, sjuksköterska, servitör eller lokalvårdare. Detta kan kopplas till västvärldens ”brain drain” där rika länder intensivt rekryterar utbildade människor från fattiga länder. Dessa utbildade och välanpassade främlingar utsätts egentligen endast för en nationalistisk oro där en rädsla för en minskad enhetlig etniskt uppbyggd nation står i centrum. Eller när säkerhetsstaten misstänker terrorism eller annat uppviglande uppsåt från främlingen. Balibar skriver om denna företeelse också (Balibar, Étienne, 2002. “Politics and the Other Scene”. London: Verso.), att gränserna inte har samma betydelse för alla människor. Balibar menar att dagens gränser blir till nästan två olika enheter beroende på vilken sorts person du är, var du kommer ifrån och vilken samhällsklass du tillhör. Gränsen för en affärsman skiljer sig markant från exempelvis gränsen för en ung arbetslös människa. Balibar menar att världens gränser idag är till en viss del konstruerade att ge individer från olika samhällsklasser olika erfarenheter av lagen, polismakten och den civilrättsliga administrationen. Gränsen och dess bevakning gör alltså skillnad mellan individer i termer av social klass. Balibar skriver: Den rasistiska biopolitiken rättfärdigar våld och utanförskap gentemot främlingar och socialt utsatta grupper i samhället genom att hävda att det sker för att försvara just de universella värderingarna som den åsidosätter, nämligen frihet, demokrati, lag och ordning. Men den försvårar anti-rasistiska krafter att stå upp mot rasismen och exkluderingen biopolitken skapar. Detta då den försvarar sig själv på moraliska grunder. Den säger sig finnas till för att vårt samhälle måste skyddas, som ett etiskt ansvar mot vårt historiska förflutna och inför möjliga oroligheter i framtiden. Idag tror vi att rasismen har försvunnit, att det bara är en minoritet I vårt samhälle som hyser rasistiska värderingar. Till en viss del stämmer väl detta. Rasismen som har byggt på biologiska kännetecken är så gott som bortblåst idag. Men en mer dold och inbiten rasism har tagit över. Det kan diskuteras om denna nya rasism som koncentrerar sig på kulturella aspekter, biopolitisk makt och fenotypisk underbyggd rasism är värre då den finns så djupt begravd i våra samhällsinstitutioner, våra värderingar och vardagliga liv att vi knappt märker den.
  24. Internationell lagstiftning om mänskliga rättigheter härrör idag främst från internationella och regionala traktat och konventioner. Generellt är det endast stater som kan bli parter i sådana avtal. Stater som har gett ett formellt godkännande, antingen genom ratificering eller genom accession av traktatet eller konventionen, är därmed bundna av avtalet. Det finns dock möjlighet för stater att ändra sina skyldigheter och utfärda eventuella reservationer mot delar av innehållet i avtalet. Men genom att en stat godtar villkoren för ett internationellt människorättsfördrag så accepterar staten således att lagliga rättsliga begränsningar införs beträffande deras behandling av individer, inom dess territorium och jurisdiktion. Internationella människorättsfördrag medför att staten får skyldigheter gentemot individer snarare än mot andra stater. Internationella människorättsförpliktelser skiljer sig därmed markant från mer traditionella internationella överenskommelser. Enligt Frédéric Mégret förbinder sig inte stater att respektera sina skyldigheter kring mänskliga rättigheter i utbyte mot att andra stater gör samma sak. Mégret menar att internationella åtaganden om mänskliga rättigheter inte är lika beroende av idén om ömsesidighet som de flesta traditionella internationella fördrag tenderar att vara. På grund av detta bör internationella fördrag om mänskliga rättigheter därmed inte beskrivas som konventionella kontraktsenliga avtal mellan stater. Men när stater ingår i ett internationellt människorättsfördrag så förbinder de sig formellt till andra stater, även om de i själva verket oftast skapar och tryggar rättigheter för individer inom deras egen jurisdiktion. Denna ”speciella karaktär” hos internationella människorättsfördrag gentemot mer traditionella fördrag är en viktig aspekt att ha i åtanke när man ska förklara och förstå vad som krävs rent juridiskt för att en person ska kunna åtnjuta de rättigheter som finns i internationella överenskommelser. Inom ramarna för mer traditionella internationella fördrag så är staten vanligtvis mer fri att bestämma hur och på vilket sätt man väljer att uppfylla sina skyldigheter. Staten beviljas en stor handlingsfrihet för att uppfylla vad de åtagit sig att göra – så länge de uppfyller sina skyldigheter mot de andra avtalsslutande staterna. Men på grund av den speciella och omfattande karaktären av de skyldigheter som är involverade i människorättsförpliktelser så är denna traditionella metod inte är tillräcklig när det kommer till människorättsfördrag. När en stat förbinder sig till ett människorättsfördrag förväntas staten att respektera och aktivt arbeta för att skydda och uppfylla rättigheterna. Detta kan jämföras med internationella klimatfördrag där en stat vanligtvis förbinder sig att minska sina klimatfarliga utsläpp med ett visst antal procentenheter, men sättet på vilket staten uppnår dessa utsläppsminskningar är den fri att bestämma över. Implementeringen av internationell lagstiftning kring mänskliga rättigheter kräver däremot mer finjustering än så för att en stat verkligen ska kunna uppnå sina förpliktelser. Stater är alltså bundna av fördrag om mänskliga rättigheter samt internationell sedvanerätt att respektera och garantera för de personer som omfattas av statens jurisdiktion ett fullt åtnjutande av mänskliga rättigheter. Genom lagstiftning och en kombination av institutionella, juridiska samt administrativa och finansiella åtgärder kan stater fullgöra sina skyldigheter. Om de individer som omfattas av statens jurisdiktion i själva verket är i besittning av mänskliga rättigheter beror på en rad faktorer. Särskilt viktigt här är de institutionella skydd av de mänskliga rättigheterna som återfinns inom jurisdiktionen samt införlivandet av internationella normer för mänskliga rättigheter i staters nationella lagstiftning och dess konstitutionella garantier för mänskliga rättigheter. Mänskliga rättighetsfördrag kan ge betydande skydd för personer när de införlivas i nationell lagstiftning så att de därmed kan åberopas av exempelvis rättsliga myndigheter. En grundläggande aspekt för att garantera uppfyllandet av de mänskliga rättigheterna för individer är därför rättigheternas formella rättsliga skydd inom statens nationella lagstiftning. Hur väl de ger personer skydd beror till stor del på deras status i den nationella lagstiftningen. Om en stat ansluter sig till ECHR, hur kan staten tänkas komma att implementera och tillämpa detta internationella fördrag så att personer inom dess jurisdiktion kan åtnjuta dess rättigheter? Tillämpningen ser olika ut beroende på huruvida staten använder ett monistiskt eller dualistiskt rättssystem. Den här skillnaden är särskilt viktig ifall vi vill kunna bedöma till vilken utsträckning stater faktiskt tillämpar de internationella människorättsavtal som de har anslutit sig till. På så sätt kan vi alltså se vad som krävs juridiskt för att personer inom statens jurisdiktion ska kunna åtnjuta sina mänskliga rättigheter. Sverige är ett exempel på en stat som använder ett dualistiskt rättssystem. I ett sådant system så hamnar inte traktatet i den nationella lagstiftningen bara för att staten ratificerar fördraget. Istället måste fördragets bestämmelser först tas in i nationell rätt av statens lagstiftningsmakt. Finns inga likvärdiga bestämmelser eller motsvarigheter till fördraget redan representerade i den nationella lagstiftningen så måste dessa införlivas genom nya lagtexter. På så sätt får inte ett internationellt avtal någon verklig betydelse förrän det har införlivats i statens nationella rätt. Man kan alltså inte direkt åberopa själva fördragets bestämmelse direkt vid nationella domstolar, istället får man hänvisa till motsvarigheten som finns inom den nationella lagstiftningen. I ett monistiskt rättssystem behövs oftast inte sådana här särskilda åtgärder vidtas från den antagande statens sida innan fördraget per automatik börjar gälla som nationell rätt. I vissa monistiska rättssystem krävs att den lagstiftande makten ger sitt godkännande av ratificeringen innan fördraget kan införlivas som en del av den nationella lagstiftningen. Såsom att olika konstitutionella krav först måste uppfyllas eller att en viss mängd röster krävs i landets parlament eller senat, så som exempelvis är fallet i USA. Internationella fördrag som införlivas i nationell lagstiftning kan på egen hand ge personer viktiga skydd för de mänskliga rättigheterna, men de kan också fungera som ett komplement till det konstitutionella skyddet av rättigheter. Konstitutioner som innehåller fundamentala garantier för de mänskliga rättigheterna kan idag återfinnas i en överväldigande majoritet av stater runtom i världen. Även om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter är mindre vanliga så innehåller de flesta moderna konstitutioner politiska och medborgerliga rättigheter. Anledningen till detta är enkel, de rättigheter som skyddas i dessa moderna konstitutioner har påverkats av internationella människorättsinstrument och förordningar såsom UDHR, ICCPR och ICESCR. Som man kan föreställa sig så finns det i många länder ett omfattande lagstiftningsskydd av de mänskliga rättigheterna, för sådana frågor som berör arbete, diskriminering, privatliv osv. Ofta åtföljs sådan nationell lagstiftning även av inrättande av olika institutioner som har en roll i övervakandet eller implementeringen, och/eller ansvar för att behandla inkomna klagomål på diverse rättighetskränkningar. Institutioner som har ett ansvar för att observera och främja mänskliga rättigheter i deras respektive ansvarsområde innefattar politiska och juridiska organ såsom bland annat nationella domstolar, den lagstiftande och verkställande makten och nationella människorättsorganisationer. Domstolarna spelar en viktig roll eftersom de omsätter i praktiken garantierna för de mänskliga rättigheterna som återfinns i internationell eller nationell lagstiftning. Domstolarnas omfång och effektivitet när det kommer till dessa garantier, även de konstitutionsskyddade rättigheterna, beror i slutändan på domstolarnas oberoende, dess arbetskultur och uppfattning kring sin roll i samhället. Även allmänhetens tillgänglighet till domstolen och respekten för domstolsbeslut som visas av den lagstiftande och verkställande makten i landet är viktigt. Men den institutionella och juridiska aspekten stannar inte där. Det finns även andra institutioner och samhällsorgan som spelar en viktig roll. Dessa inkluderar parlamentariska kommissioner, fängelseinspektörer, offentliga förespråkare och människorättsorganisationer, public service och ombudsmän med ansvar för olika rättighetsområden – vilket har varit ett populärt redskap i Sverige och övriga Skandinavien. De juridiska och administrativa processer som krävs vid implementeringen av internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter är alltså betydande och komplicerade. Men hur ska vi ställa oss till det faktum att runt 45 miljoner människor idag lever i livegenskap eller slaveri trots att det internationella människorättsarbetet mot slaveriet har pågått sedan början av 1800-talet? Majoriteten av världens stater har ratificerat människorättskonventionen ICCPR som i artikel 8 säger att slaveri, slavhandel och tvångsarbete ska förbjudas: Indien anslöt sig och ratificerade ICCPR redan 1979, trots detta så beräknas omkring 18 miljoner personer, den enskilt största populationen i världen, leva i slaveri eller livegenskap i landet. Det finns andra regionala människorättskonventioner med liknande artiklar kring slaveri och livegenskap, exempelvis ECHR som i artikel 8 innehåller liknande provisioner som förbjuder slaveri och tvångsarbete, såsom trafficking som är ett stort problem i Europa, och som mellan 2013-14 beräknades drabba närmare 16.000 personer. Men mörkertalet är stort och den faktiska siffran bedöms vara mycket större än så. Problemen kring slaveri återfinns alltså än idag både i Nord och Syd. Eric Posner anser att den internationella människorättslagen har misslyckat med att uppnå sina mål då bland annat den ”urgamla plågan” som slaveriet fortsätter att existera än idag. Posner menar att det finns lite bevis på att internationella fördrag om mänskliga rättigheter faktiskt har förbättrat välbefinnandet på ett väsentligt sätt för människor eller lett till ökad respekt för rättigheterna i dessa fördrag. Bara för att en stat ratificerar ett fördrag om mänskliga rättigheter och sedan introducerar lagtexter som implementerar detta fördrag i den nationella lagstiftningen betyder det inte att jobbet är klart och att fördraget har fått önskad effekt. Problemet är att många stater inte genomdriver sina lagar, eller att deras lagar och rättssystem är alldeles för svaga för att påverka människors beteende. Att människorättsfördrag införlivas i nationella konstitutioner är inte heller tillräckligt då många stater i själva verket inte respekterar sina egna grundlagar. Här håller jag till viss del med i Posners analys. Införlivande av internationella människorättsliga normer i nationell rätt är en komplicerad process som behöver både ekonomiska resurser, institutionella skydd, politisk vilja men även också en ökad kunskap hos gemene man för att kunna genomdrivas och implementeras på ett tillfredställande sätt i hela samhällsbygget. Om detta saknas så riskeras det att bara vara ett spel för gallerierna. Men samtidigt visar avskaffandet av slavhandeln varför internationell lagstiftning och bilaterala avtal behövs för att säkerställa och förbättra mänskliga rättigheter för individer, framförallt när det handlar om globala problem där flera stater är inblandade. Den visar tyvärr också att internationella överenskommelser kan nå en konsensus först när tillräckligt många stater är överens, och att detta kan ta lång tid att uppnå. Allvarliga och otaliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna förekommer än idag över hela världen och det vore fel att tro att internationella människorättsfördrag på egen hand skulle kunna avskaffa slaveriet i alla dess former. Men de internationella överenskommelserna är en relativt ny företeelse och de mänskliga rättigheterna började inte vara en rättslig regim med verklig kraft förrän i slutet av 1900-talet. De mänskliga rättigheterna är under en ständig utveckling. Idag måste stater förhålla sig till internationella rättsliga skyldigheter som sätter gränser för hur den suveräna staten kan behandla individer inom sin jurisdiktion. Och idag finns det inte många auktoritära regimer som offentligt förvägrar dess medborgare principen om grundläggande rättigheter (även om de i verkligheten är ovilliga att vidmakthålla sådana rättigheter). Allt detta hade varit helt otänkbart för bara några decennier sedan. Statssuveräniteten har betydelse för möjligheterna att hålla världens länder ansvariga för bristande implementering av de människorättstraktater som de själva undertecknat Skapandet av rättigheter i internationella överenskommelser är alltså en lång och komplicerad process som kräver ett fortsatt aktivt arbete även efter att avtalen har ratificerats. Att säkerställa så att suveräna stater faktiskt implementerar och genomför dessa internationella människorättsfördrag är av stor vikt. För var och en av de stora internationella fördragen kring mänskliga rättigheter, såsom ICCPR, ICESCR, CERD och så vidare, medföljer en kommitté som har ansvaret att se till så att stater agerar i enlighet med fördragen. Kommittéerna tolkar fördragen, ger vägledning och granskar periodrapporter från de anslutna staterna och kritiserar eventuella reservationer. Men kommittéernas makt är svag gentemot de suveräna staterna. De är inga domstolar och de kan bara inleda en dialog med länder, och bara om staten i fråga är samarbetsvillig. De kan alltså inte introducera rättsligt bindande domar eller utfärda sanktioner mot stater som felar. Kommittéernas arbetsförmåga och effektivitet begränsas ytterligare av att de har små resurser till sitt förfogande samtidigt som de i sitt arbete har jurisdiktion över större delen av världen. Detta resulterar i stora förseningar och kommittéer som drunknar i en växande arbetsbörda, vilket utnyttjas av staterna. 2011 hade bara 16 procent av staterna lämnat in sina periodrapporter i tid medan 20 procent av staterna aldrig ens lämnat in en rapport angående dess implementering av ICCPR och ICESCR. Att någon av dessa kommittéer kan påverka staters politik eller beteende ter sig väldigt liten. Förutsättningarna för dessa kommittéer lär onekligen inte förändras då flera menar att en stor del av de suveräna staterna har allt att vinna på att bevara kommittéernas ineffektivitet och försummelse. I Latinamerika, Afrika och Europa finns det idag tre stora regionala domstolar för mänskliga rättigheter. Av dessa är Europadomstolen den mest framträdande och framgångsrika internationella domstolen för mänskliga rättigheter. Europarådet inrättades i efterdyningarna av andra världskriget och dess skapande av ECHR, som Europadomstolen verkställer, anses vara den mellanstatliga organisationens allra betydelsefullaste prestation. Europadomstolen är central i syftet med ECHR och fungerar som en oberoende rättslig instans som med auktoritet kan avgöra om en av dess medlemsstater har kränkt en av konventionens rättigheter eller brustit vid implementeringen av ECHR. Varje medlemsstat till ECHR kan lämna in en ansökan mot en annan medlemsstat till domstolen, men att så ske är ovanligt då det vanligtvis anses som ett odiplomatiskt tillvägagångssätt. Det är däremot betydligt vanligare att icke-statliga organisationer, enskilda personer eller grupper av individer lämnar in ansökningar mot stater till domstolen. På grund av det ökade antalet stater som tillhör Europarådet, från bara tio stater 1950 till 47 stater med en sammanlagd befolkning på 800 miljoner människor i slutet av 2010, så har arbetsbördan ökat dramatiskt. I början av 2013 hade domstolen en eftersläpning av över 128.000 fall som väntade på beslut. Om Europadomstolen anser att en stat har brustit i sina människorättsåtaganden så kan den inte ändra nationell lagstiftning som eventuellt bryter mot konventions rättigheter, de kan enbart beordra staten att betala skadestånd. Domstolens beslut kan dock sätta press på landet att ändra lagstiftningen, men de här juridiska förutsättningarna har helt klart en begränsad effekt på domstolens verkningsgrad. Europarådets ministerkommitté är kontrollorganet som övervakar och huvudsakligen sätter press på staten att bringa sin lagstiftning i överensstämmelse med domstolens beslut. Men detta sker genom förhandlingar, vilket betyder att staten i fråga deltar i sin egen övervakningsprocess. Skadestånden som döms ut är dessutom relativt oansenliga och de flesta skadeståndskraven som utfärdas hamnar på under 10.000 euro – liknande summor utfärdas även för mycket allvarliga rättighetskränkningar. På grund av domstolens begränsade kapacitet och dess små skadeståndskrav så avskräcks inte stater från att missbruka sina människorättsåtaganden då de ju vet att de eventuella ekonomiska konsekvenserna är minimala. Likt de tidiga nämnda kommittéerna så hämmar medlemsländerna även konventionens formella makt genom att begränsa både domstolens resurser och dess möjlighet att hålla stater ansvariga för deras bristande implementering av de människorättstraktat som de förbundit sig till. Även om medlemsstaterna ger ECHR formell behörighet och makt över dem så finns det en smärtgräns för hur mycket suveräna stater faktiskt är villiga att underkasta sig en internationell domstol. En annan aspekt att ta upp här är också farhågor om utländsk inblandning i nationens egenintressen. För exempelvis Storbritannien är ECHR en utländsk institution som är bemannad till största delen av utländska byråkrater som har utsetts av andra länders politiker. Likaså är Storbritannien ett främmande land för icke-brittiska medlemmar av ECHR. Det är därför inte konstigt att det är svårt för britterna att veta om ECHR kommer att arbeta för eller emot Storbritanniens intressen. Något som vi kunde se tidigare i våras när dåvarande inrikesministern, och landets nuvarande premiärminister, Theresa May argumenterade för Storbritannien att lämna ECHR. Icke-statliga organisationer, såsom Human Rights Watch och Amnesty International, anses av flera människorättsexperter vara en oerhört viktig del i monitoreringen och ansvarsutkrävandet av staters människorättsåtaganden. Dessa icke-statliga organisationer kan övervaka utvecklingen och sätta offentlig press genom media på de stater som kränker de mänskliga rättigheterna. De kan också bidra med expertis och utbildning till poliser, regeringar och andra myndighetspersoner. Tack vare deras oberoende så är de fria från påtryckningar från stater och behöver inte betänka den politiska eller diplomatiska risken med att avslöja rättighetsövergrepp. Men detta oberoende gör också att de saknar befogenheter att tvinga fram förändring, de kan bara hoppas på att deras ansträngningar får tillräckligt mycket uppmärksamhet och resulterar i ett tillräckligt utbrett missnöje så att regeringar, institutioner, företag och andra kan övertygas om vikten av reform. Det finns alltså många positiva aspekter av dessa övervakningsmekanismer, tyvärr tenderar bristerna att vara märkbart fler. Och mycket av detta kan alltså skyllas på staternas suveränitet. Den internationella lagstiftningen om mänskliga rättigheter grundar sig på staters samtycke. Då mänskliga rättigheter handskas med frågor som i huvudsak berör en stats inhemska agerande – vilket ju traditionellt anses vara statens exklusiva angelägenhet – så är det starka internationella skyddet för suveräniteten därmed till stor del oförenligt med en kraftfull internationell lagstiftning om mänskliga rättigheter. Dessa övervakningsmekanismer som tar sin form i internationella organisationer och institutioner är centrala för implementering av de internationella människorättstraktaten. Världens stater vet om detta. De vet också om institutionernas och fördragens positiva aspekter, såsom global och regional konfliktlösning. Tyvärr har detta lett till en kompromiss som har skapat ett system med svaga och underfinansierade institutioner som till stor del saknar formella rättsliga befogenheter. ... Om du vill lära dig mer så kan du kolla in dessa källor: International Covenant on Civil and Political Rights, 999 U.N.T.S. 171, 16 December 1966. Moeckli, Daniel, Shah Sangeeta, Sivakumaran, Sandesh & Harris, David (red.), International human rights law, (2nd ed., Oxford University Press, Oxford, 2013). Posner, Eric A, The twilight of human rights law, (Oxford University Press, New York, 2014). Kolla gärna även in dessa två blogginlägg: Eller sök på mänskliga rättigheter
  25. Simon

    Simon

    Why isn't Reddit doing more to stop alt-right hate speech on its website? Simple: they make loads of $$$ ad money from it: Reddit’s advertising strategies still hide hate speech

    And don't forget that Reddit CEO has said that racism is permitted on the platform...

  26. Simon

    Sea of Thieves - Four galleons

    A wonderful sight in Sea of Thieves: four galleons battling it out.
  27. Simon

    Protest for Gaza: Stop the Killing

    until
    On 30 March 2018, Land day, peaceful Palestinian protestors were fired at with live bullets by Israeli snipers that killed 17 people and injured over 1500. Join us this coming Saturday to call for an end to the siege of Gaza and ask UK government to condemn Israel's actions. More information here: https://www.facebook.com/events/2036039196719655/ #GreatMarchOfReturn Location: Downing Street, London, SW1A 2, United Kingdom
  28. Another example of climate change causing mass extinction for a civilization in the game Stellaris.
  1. Load more activity
×

Important Information

We have placed cookies on your device to help make this website better. You can adjust your cookie settings, otherwise we'll assume you're okay to continue. We use cookies and other tracking technologies to improve your browsing experience on our site, show personalized content, analyze site traffic, and understand where our audience is coming from. To find out more, please read our Privacy Policy. By choosing I Accept, you consent to our use of cookies and other tracking technologies.