Jump to content
Search In
  • More options...
Find results that contain...
Find results in...

Welcome to Redly

Redly is a friendly online community for leftists and progressives.

Sign up now to share news and updates on your timeline, join and create groups, write a blog, find upcoming events, and meet new friends.

Don't be a lurker, registration is free and just takes a few seconds.

Sign Up

Search the Community

Showing results for tags 'europa'.



More search options

  • Search By Tags

    Type tags separated by commas.
  • Search By Author

Content Type


Forums

  • Support Forums
    • Help and Support
    • Feedback
  • Climate Change's Climate Change Discussions
  • Renewable Energy's News and Discussions
  • No Nuclear Power's News and Discussions
  • Jeremy Corbyn's News and Discussions
  • Environment's News and Discussions
  • Europe's News and Discussions
  • Gaming's Gaming Discussions
  • Drama News's Recent Drama
  • World News's News
  • Music's Topics
  • Movies's Topics
  • Shareable Quotes's Topics
  • US News and Politics's US News and Politics Discussion
  • Books's Topics
  • Chat Club's Discussions
  • Late Stage Capitalism's Topics
  • Technology's Topics

Categories

  • Get started
  • Tips and tricks
  • Frequently Asked Questions

Blogs

There are no results to display.

There are no results to display.


Find results in...

Find results that contain...


Date Created

  • Start

    End


Last Updated

  • Start

    End


Filter by number of...

Joined

  • Start

    End


Group


Relationship

Found 1 result

  1. Tittar man på en världskarta så kan man se hur nationsgränserna i mellanöstern till stor del är raka och prydliga, de är inte alls lika oorganiserade eller ”naturliga” som till exempel nationsgränserna i Europa. Det kan därför se ut vid en första anblick att mellanöstern har klara uppdelningar och tydliga skiljelinjer mellan länder och populationer. Det är sant att de flesta människor i mellanöstern är muslimer, men regionen har trots det en stark kulturell mångfald där även kristna och judar utgör betydande samhällen. Förutom de tre stora språken – arabiska, turkiska och persiska – så finns det flera andra människor med sina egna språk spridda runtom i regionen och över statsgränser. För att kunna förstå hur statsbildningarna i mellanöstern efter första världskriget kan karakteriseras som konstgjorda eller rent av artificiella så är det viktigt att man förstår vidden av de olika folkgrupper med varierande kulturell samhörighet och religionstillhörighet som finns representerade i och omkring mellanöstern. Ett bra exempel på detta är kurderna vars folkgrupp finns i ett område som tillhör fyra olika nationer: Turkiet, Syrien, Iran och Iraq. Ett annat exempel är fördelningen av sunni- och shiamuslimer som inte heller följer några fasta nationsgränser. Utifrån ett arabiskt perspektiv är det därför inte så svårt att förstå att man ser de olika folken i regionen som starkt skilda från varandra, framförallt i fråga om tro och sociala normer. Världskartans tydliga och distinkta skiljelinjer avslöjar hur nationsgränserna i mellanöstern till stor del upprättades av de västerländska kolonialmakterna och hur de gjorde det utifrån sina egna politiska, militära och ekonomiska intressen. Nationsgränserna mellan Kuwait och Irak, Syrien och Irak, Libyen och Tunisien samt Egypten och Sudan är tydliga exempel på hur de forna kolonialmakterna har delat upp mellanöstern emellan sig. Det ser närmast ut som att de med hjälp av en linjal och penna har styckat upp regionen. Därmed är det inte heller svårt att förstå att de här nya statsbildningarna och nationsgränserna inte tog någon vidare hänsyn till den starka mångfald av folk med olika etniska, sociala och kulturella skillnader som finns i de berörda gränsområdena i regionen. Findlay menar att en av konsekvenserna av de västerländska imperialisternas statsbildningar och gränsdragningar är att de har splittrat tidigare folkslag och nationella grupperingar, såsom kurderna som nämndes ovan. Och detta samtidigt som kolonialmakterna skapade bestämda politiska områden som omfattar mycket heterogena populationer som saknar en känsla, eller rentav möjlighet, till samstämmighet mellan stat och den egna nationella identiteten. Ett exempel på detta är Libanons nationsgränser som fastställdes av Frankrike efter första världskriget och innanför dess gränser fanns minst sex stora folkgrupper, varav den största var katolska maroniter, och flera andra mindre minoritetsgrupper av olika slag. Maktkamper mellan dessa olika grupper har varit grund till inbördeskrig och konflikter som består än idag. De nya statsbildningarna, som alltså drogs av de forna kolonialmakterna för deras egen vinning och intresse, reflekterar därmed sällan några naturliga gränser. Statsbildningarna i mellanöstern kan således karakteriseras som ”artificiella” i den bemärkelsen att de uppkom på ett konstgjort sätt av en utländsk och främmande makt. Istället för att skapas på mer naturliga vägar så har nationsgränserna blivit påtvingade de olika befolkningsgrupperna. Som jag ska förklara härnäst så har detta resulterat i svåra konsekvenser för regionen som består än idag. De europeiska kolonialmakternas intåg i mellanöstern skedde på olika sätt – och inte alltid med ren militärmakt. Ett sådant exempel är Egypten som hade slungats in i en djup ekonomisk kris efter att dess styrande försökt att modernisera landets ekonomi och infrastruktur. Egyptens konkurs till att de europeiska stormakterna kunde ingripa och påverka den egyptiska administrationen genom en fransk-brittisk skuldkommission och en efterföljande brittisk militär ockupation av landet redan i slutet av 1800-talet. De västerländska stormakterna kunde vara djupt involverad i regionens handel och politiska styrning utan att ens kontrollera territorium direkt. Under förevändningen att skydda de katolska maroniterna så landsteg Frankrike trupper i Beirut och tillsammans med Storbritannien tvingade de den dåvarande osmanska sultanen att etablera en provins i Libanon med en kristen guvernör som utsågs av de europeiska stormakterna. I början av 1900-talet hade brittiska och franska kapitalister gjort stora investeringar i mellanöstern och man ägde allt från land till fabriker, infrastruktur och olika allmännyttiga tjänster. År 1914 hade Tyskland blivit beskyddare av det lilla som återstod av det ottomanska riket och man finansierade bland annat en järnväg mellan Istanbul och Bagdad för att utöka sitt inflytande i regionen. Under första världskriget fortsatte de europeiska stormakterna att dela upp mellanöstern emellan sig genom olika hemliga pakter och överenskommelser med allierade och stridande parter. Frankrike fick exempelvis Syrien som sitt mandat 1916 och Storbritannien tog samtidigt kontrollen över Irak och Palestina. De europeiska stormakterna menade att deras mandat var tillfälliga och enbart till för att gynna lokalinvånarna och förbereda dem för självstyre. Men i praktiken så gynnade mandaten enbart de koloniala stormakterna, och inte de nya undersåtarna i mellanöstern. När väl de europeiska stormakterna hade tagit över kontrollen så genomfördes större omstruktureringar av regionens ekonomi och infrastruktur. Man konstruerade bland annat nya transportsystem och administrativa och ekonomiska centrum. Men dessa var belägna och konstruerade så att de bäst kunde underlätta den nya exportekonomin som kolonialmakterna byggde upp. I norra Tunisien så introducerade den franska kolonialmakten banker, västerländska skolor och andra större och viktiga samhällsinvesteringar. Kolonialmakten gynnade norra delen av Tunisien på ett systematiskt sätt medan den södra halvan av landet närmast ignorerades. Den här ojämna fördelningen gör sig påmind än idag då på grund av svårigheten att genomföra större omstruktureringar på grundläggande funktioner såsom stads- och transportstrukturer. Ett annat exempel är Frankrikes exploatering av Marockos stora fosfatfyndigheter där kolonialmakten fokuserade landets industri på att utvinna den här värdefulla naturresursen. Utvecklingen av andra viktiga industrier åsidosattes så till den grad att när Marocko fick sin självständighet så existerade ingen riktig basindustrin i landet. De långsiktiga konsekvenserna av kolonialmakternas ”moderniseringsprocess” där det etablerades en ekonomi som prioriterade kolonialmakten snarare än den inhemska befolkningen kan alltså inte underskattas och den fortsätter att negativt påverka samhällsutvecklingen i mellanöstern. Gränsdragningarna som genomfördes av de europeiska stormakterna har resulterat i konflikter som idag fortsätter att ta en stor mängd resurser och uppmärksamhet från länderna i regionen – resurser som skulle kunna bidra till något mycket mer positivt såsom utveckling och välfärd av mellanösterns ekonomier. Det koloniala arvet i mellanöstern med ”artificiella” statsbildningar har alltså också resulterat i fortsatt politisk instabilitet i regionen och än pågående konflikter kring ojämnt fördelade naturresurser och strategiskt viktiga positioner runtom i mellanöstern. --- Om du vill lära dig mer om det här så rekommenderar jag dig att kolla in dessa två böcker inom ämnet: Findlay, A. M., The Arab World, (2002). Schwedler, Jillian et al., Understanding the Contemporary Middle East, (2013).
×

Important Information

We have placed cookies on your device to help make this website better. You can adjust your cookie settings, otherwise we'll assume you're okay to continue. We use cookies and other tracking technologies to improve your browsing experience on our site, show personalized content, analyze site traffic, and understand where our audience is coming from. To find out more, please read our Privacy Policy. By choosing I Accept, you consent to our use of cookies and other tracking technologies.