Jump to content
Search In
  • More options...
Find results that contain...
Find results in...

Welcome to Redly

Redly is a friendly online community for leftists and progressives.

Sign up now to share news and updates on your timeline, join and create groups, write a blog, find upcoming events, and meet new friends.

Don't be a lurker, registration is free and just takes a few seconds.

Sign Up

Search the Community

Showing results for tags 'kolonialism'.



More search options

  • Search By Tags

    Type tags separated by commas.
  • Search By Author

Content Type


Forums

  • Support Forums
    • Help and Support
    • Feedback
  • Climate Change's Climate Change Discussions
  • Renewable Energy's News and Discussions
  • No Nuclear Power's News and Discussions
  • Jeremy Corbyn's News and Discussions
  • Environment's News and Discussions
  • Europe's News and Discussions
  • Gaming's Gaming Discussions
  • Drama News's Recent Drama
  • World News's News
  • Music's Topics
  • Movies's Topics
  • Shareable Quotes's Topics
  • US News and Politics's US News and Politics Discussion
  • Books's Topics
  • Chat Club's Discussions
  • Late Stage Capitalism's Topics
  • Technology's Topics

Categories

  • Get started
  • Tips and tricks
  • Frequently Asked Questions

Blogs

There are no results to display.

There are no results to display.


Find results in...

Find results that contain...


Date Created

  • Start

    End


Last Updated

  • Start

    End


Filter by number of...

Joined

  • Start

    End


Group


Relationship

Found 2 results

  1. Tittar man på en världskarta så kan man se hur nationsgränserna i mellanöstern till stor del är raka och prydliga, de är inte alls lika oorganiserade eller ”naturliga” som till exempel nationsgränserna i Europa. Det kan därför se ut vid en första anblick att mellanöstern har klara uppdelningar och tydliga skiljelinjer mellan länder och populationer. Det är sant att de flesta människor i mellanöstern är muslimer, men regionen har trots det en stark kulturell mångfald där även kristna och judar utgör betydande samhällen. Förutom de tre stora språken – arabiska, turkiska och persiska – så finns det flera andra människor med sina egna språk spridda runtom i regionen och över statsgränser. För att kunna förstå hur statsbildningarna i mellanöstern efter första världskriget kan karakteriseras som konstgjorda eller rent av artificiella så är det viktigt att man förstår vidden av de olika folkgrupper med varierande kulturell samhörighet och religionstillhörighet som finns representerade i och omkring mellanöstern. Ett bra exempel på detta är kurderna vars folkgrupp finns i ett område som tillhör fyra olika nationer: Turkiet, Syrien, Iran och Iraq. Ett annat exempel är fördelningen av sunni- och shiamuslimer som inte heller följer några fasta nationsgränser. Utifrån ett arabiskt perspektiv är det därför inte så svårt att förstå att man ser de olika folken i regionen som starkt skilda från varandra, framförallt i fråga om tro och sociala normer. Världskartans tydliga och distinkta skiljelinjer avslöjar hur nationsgränserna i mellanöstern till stor del upprättades av de västerländska kolonialmakterna och hur de gjorde det utifrån sina egna politiska, militära och ekonomiska intressen. Nationsgränserna mellan Kuwait och Irak, Syrien och Irak, Libyen och Tunisien samt Egypten och Sudan är tydliga exempel på hur de forna kolonialmakterna har delat upp mellanöstern emellan sig. Det ser närmast ut som att de med hjälp av en linjal och penna har styckat upp regionen. Därmed är det inte heller svårt att förstå att de här nya statsbildningarna och nationsgränserna inte tog någon vidare hänsyn till den starka mångfald av folk med olika etniska, sociala och kulturella skillnader som finns i de berörda gränsområdena i regionen. Findlay menar att en av konsekvenserna av de västerländska imperialisternas statsbildningar och gränsdragningar är att de har splittrat tidigare folkslag och nationella grupperingar, såsom kurderna som nämndes ovan. Och detta samtidigt som kolonialmakterna skapade bestämda politiska områden som omfattar mycket heterogena populationer som saknar en känsla, eller rentav möjlighet, till samstämmighet mellan stat och den egna nationella identiteten. Ett exempel på detta är Libanons nationsgränser som fastställdes av Frankrike efter första världskriget och innanför dess gränser fanns minst sex stora folkgrupper, varav den största var katolska maroniter, och flera andra mindre minoritetsgrupper av olika slag. Maktkamper mellan dessa olika grupper har varit grund till inbördeskrig och konflikter som består än idag. De nya statsbildningarna, som alltså drogs av de forna kolonialmakterna för deras egen vinning och intresse, reflekterar därmed sällan några naturliga gränser. Statsbildningarna i mellanöstern kan således karakteriseras som ”artificiella” i den bemärkelsen att de uppkom på ett konstgjort sätt av en utländsk och främmande makt. Istället för att skapas på mer naturliga vägar så har nationsgränserna blivit påtvingade de olika befolkningsgrupperna. Som jag ska förklara härnäst så har detta resulterat i svåra konsekvenser för regionen som består än idag. De europeiska kolonialmakternas intåg i mellanöstern skedde på olika sätt – och inte alltid med ren militärmakt. Ett sådant exempel är Egypten som hade slungats in i en djup ekonomisk kris efter att dess styrande försökt att modernisera landets ekonomi och infrastruktur. Egyptens konkurs till att de europeiska stormakterna kunde ingripa och påverka den egyptiska administrationen genom en fransk-brittisk skuldkommission och en efterföljande brittisk militär ockupation av landet redan i slutet av 1800-talet. De västerländska stormakterna kunde vara djupt involverad i regionens handel och politiska styrning utan att ens kontrollera territorium direkt. Under förevändningen att skydda de katolska maroniterna så landsteg Frankrike trupper i Beirut och tillsammans med Storbritannien tvingade de den dåvarande osmanska sultanen att etablera en provins i Libanon med en kristen guvernör som utsågs av de europeiska stormakterna. I början av 1900-talet hade brittiska och franska kapitalister gjort stora investeringar i mellanöstern och man ägde allt från land till fabriker, infrastruktur och olika allmännyttiga tjänster. År 1914 hade Tyskland blivit beskyddare av det lilla som återstod av det ottomanska riket och man finansierade bland annat en järnväg mellan Istanbul och Bagdad för att utöka sitt inflytande i regionen. Under första världskriget fortsatte de europeiska stormakterna att dela upp mellanöstern emellan sig genom olika hemliga pakter och överenskommelser med allierade och stridande parter. Frankrike fick exempelvis Syrien som sitt mandat 1916 och Storbritannien tog samtidigt kontrollen över Irak och Palestina. De europeiska stormakterna menade att deras mandat var tillfälliga och enbart till för att gynna lokalinvånarna och förbereda dem för självstyre. Men i praktiken så gynnade mandaten enbart de koloniala stormakterna, och inte de nya undersåtarna i mellanöstern. När väl de europeiska stormakterna hade tagit över kontrollen så genomfördes större omstruktureringar av regionens ekonomi och infrastruktur. Man konstruerade bland annat nya transportsystem och administrativa och ekonomiska centrum. Men dessa var belägna och konstruerade så att de bäst kunde underlätta den nya exportekonomin som kolonialmakterna byggde upp. I norra Tunisien så introducerade den franska kolonialmakten banker, västerländska skolor och andra större och viktiga samhällsinvesteringar. Kolonialmakten gynnade norra delen av Tunisien på ett systematiskt sätt medan den södra halvan av landet närmast ignorerades. Den här ojämna fördelningen gör sig påmind än idag då på grund av svårigheten att genomföra större omstruktureringar på grundläggande funktioner såsom stads- och transportstrukturer. Ett annat exempel är Frankrikes exploatering av Marockos stora fosfatfyndigheter där kolonialmakten fokuserade landets industri på att utvinna den här värdefulla naturresursen. Utvecklingen av andra viktiga industrier åsidosattes så till den grad att när Marocko fick sin självständighet så existerade ingen riktig basindustrin i landet. De långsiktiga konsekvenserna av kolonialmakternas ”moderniseringsprocess” där det etablerades en ekonomi som prioriterade kolonialmakten snarare än den inhemska befolkningen kan alltså inte underskattas och den fortsätter att negativt påverka samhällsutvecklingen i mellanöstern. Gränsdragningarna som genomfördes av de europeiska stormakterna har resulterat i konflikter som idag fortsätter att ta en stor mängd resurser och uppmärksamhet från länderna i regionen – resurser som skulle kunna bidra till något mycket mer positivt såsom utveckling och välfärd av mellanösterns ekonomier. Det koloniala arvet i mellanöstern med ”artificiella” statsbildningar har alltså också resulterat i fortsatt politisk instabilitet i regionen och än pågående konflikter kring ojämnt fördelade naturresurser och strategiskt viktiga positioner runtom i mellanöstern. --- Om du vill lära dig mer om det här så rekommenderar jag dig att kolla in dessa två böcker inom ämnet: Findlay, A. M., The Arab World, (2002). Schwedler, Jillian et al., Understanding the Contemporary Middle East, (2013).
  2. Imperium är stora politiska enheter som generellt för en mycket expansionistisk politik vars makt och befogenheter sträcker sig över stora landområden och även territorium långt ifrån imperiets maktcentrum. Imperiets statsform upprätthåller skillnader och hierarkier gentemot dess medborgare och undersåtar som införlivas i imperiet. Imperier tenderar alltså att behandla och styra de olika populationerna annorlunda genom att antingen dela makten med lokala eliter eller genom att koncentrera den till imperiets centrum, genom att inkludera eller utesluta grupper, utnyttja eller belöna vissa undersåtar. Samtidigt kräver den lojalitet – vilket är av större vikt än acceptans och gillande från dess undersåtar – av periferin med centrum. Människors skillnader klargörs således tydligt under imperiets styre. Den här ojämlika inkluderingen är inte frivillig och sker oftast med våld. Medan imperier är heterogena så är nationalstater betydligt mer homogena. Tillskillnad från imperier så baseras nationalstater på idén om att ett folk i ett territorium tillhör och utgör en unik politisk och nationell gemenskap. Nationalstaten strävar alltså efter en homogenisering inom sina gränser där det råder jämlikhet och likhet mellan medborgarna utifrån exempelvis språk eller härkomst – även om verkligheten naturligtvis oftast är mycket mer komplicerad än så. På så sätt tenderar nationalstaten således att utesluta de människor som inte hör hemma i dess nationella gemenskap. Idag är nationalstaten den vanligaste statsformen, men så har inte alltid varit fallet. Den värld av nationsstater som vi idag tar för givet är en relativt ny historisk företeelse när de ställs i jämförelse mot de imperier som genom större delen av historien har haft en dominerande ställning i världen. Om man tar detta i beaktande så är det inte svårt att se hur imperier har spelat en lång och viktig del i mänsklighetens historia och hur imperier har format politiken, sedvänjor och kulturer i dagens värld. Ingen enskild typ av statsform kan garantera respekt för demokrati och mänskliga rättigheter. Presidenter, diktatorer, monarker, parlamentariker osv har alla styrt imperier och nationalstater – tyranni är därför en möjlighet i både imperier och nationalstater. Men hur har dessa två statsformer relaterat till framväxten av mänskliga rättigheter? Vissa historiker menar att imperier har tenderat att skydda rättigheterna för de minoriteter som har levt inom dess gränser. Det Habsburgska och Osmanska riket är två exempel på imperier som historiskt sett var kända för sin relativa tolerans och skydd av minoriteter. Inom det Habsburgska riket fick flera etniska och religiösa minoriteter sina rättigheter erkända redan under slutet av 1700-talet, samtidigt som restriktionerna för rikets judar minskades. Senare under 1867 infördes nya medborgarskapslagar i det Habsburgska riket som gav judar rätten till samma juridiska rättigheter som andra medborgare. Flera av dessa konstitutionella och grundläggande fri- och rättigheter infördes då folket krävde dem i gengäld för att fortsätta bidra till de allt högre utgifterna till de imperialistiska krigen. Den Habsburgska armén var dessutom i behov av soldater som var villiga att försvara riket, och då hade man inte råd att avvisa män från rikets minoriteter. Statsvetaren Emil Uddhammar anser att imperialismen hade flera positiva rättighetsaspekter och pekar exempelvis på hur det omfattande slaveriet avskaffades inom det Brittiska imperiet. Redan 1807 förbjöd det Brittiska imperiet sina undersåtar och medborgare att delta i slavhandeln och 1833 förbjöds helt slaveriet i de Brittiska kolonierna. Tack vare imperiets överlägsna sjömakt och dess diplomatiska arbete så lyckades man även att utöva påtryckning gentemot de andra europeiska stormakterna att agera mot slavhandeln. Men det Brittiska imperiet avskaffade inte slaveriet enbart av humanistiska skäl eller för att imperiet hade omfamnat en nyfunnen tanke om mänskliga rättigheter. Avskaffandet hade även en betydande ekonomisk aspekt där de industriella och kapitalistiska krafterna i imperiet inte längre ansåg att slaveriet var ekonomiskt lönsamt. Istället erfordrade man att slaveriet skulle ersättas med lönearbete – slavarna var helt enkelt dåliga konsumenter och ekonomin skulle tjäna mer på köpkraftiga lönearbetare. Slaveriet avskaffades i de franska kolonierna redan 1794 efter den franska revolutionen som i början såg ut att kunna resultera i ett utökande av de demokratiska rättigheterna för imperiets etniska grupper och minoriteter. Men under Napoleons imperiebyggande i början av 1800-talet så återinfördes slaveriet igen och nya lagar som var diskriminerande gentemot bland annat judar antogs. Det skulle kräva ännu en revolution, en starkare antislaverirörelse och ett uppror i de franska kolonierna i Västindien innan det franska slaveriet kunde upphöra i mitten av 1800-talet. Trots den långa och krokiga vägen så var avskaffandet av slaveriet verkligen ett utomordentligt exempel på uppkomsten och kraften av den mänskliga rättighetstanken under denna tid i historien, där samma krafter som hade möjliggjort slaveriet nu alltså användes för att avskaffa slavhandeln. Denna period i historien visar även det motsägelsefulla och inkonsekventa förhållandet till mänskliga rättigheter. Europeiska imperier, som Storbritannien och Frankrike, som antingen var liberala eller republikanska rättstraditioner, bedrev en rättighetsvidrig och ohygglig imperialism i sina kolonier. Även om dessa imperier deltog i upprättandet av en stark internationell disciplin kring mänskliga rättigheter så gjorde de sitt bästa för att ignorera och undertrycka de krav på självständighet och mänskliga rättigheter som växte allt starkare i kolonierna. Efter andra världskriget så använde många antikoloniala frihetsrörelser, som ville bilda en egen nationalstat fri från de europeiska imperier som härskade över dem, denna dubbelmoral som ett slagkraftigt argument i sin diskurs om mänskliga rättigheter. De moraliska och politiska påtryckningarna från den mänskliga rättighetstanken kan således hjälpa till att förklara slutet för de koloniala imperierna, från 1945 och framåt. Idag är det mänskliga rättighetsparadigmet statscentrerat i den bemärkelsen att nationalstaten är erkänd som både den största garanten och det största hotet mot de mänskliga rättigheterna. Mänskliga rättigheter är alltså nära knutet till begreppet folksuveränitet. Detta kan ses som att de mänskliga rättigheterna endast är universella i teorin men att det i praktiken endast är nationalstatens medborgare som har tillgång till rättigheter, och inte mänskligheten i största allmänhet, som vi kunde se var fallet för imperiernas undersåtar i kolonierna. Det finns också mer nutida exempel. Om medborgarskap i en nationalstat är en förutsättning för att få tillgång till de mänskliga rättigheterna, vad händer då med dagens ”papperslösa”, statslösa migranter och flyktingar? Speciellt när de möter en stat som inte respekterar rättigheterna eller är ovilliga att hjälpa människor som tillhör andra nationalstater. Just dessa människor blir då de mest skyddslösa och de som har svårast att hävda sina mänskliga rättigheter. Dagens mänskliga rättigheter blir alltmer internationella i sin karaktär och utmanar därmed nationalstatens suveränitet. Nya internationella organisationer, deklarationer och konventioner, såsom FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, bygger på principen om staters suveränitet, men de använder samtidigt moraliska imperativ, såsom mänskliga rättigheter, vilka pekar på rättighetskrav som ligger bortom nationalstaten och dess snäva gränser. Vi har alltså sett hur mänskliga rättigheter bidrog till de koloniala imperiernas sorti från världsscenen, och hur nationalstaten har, sedan andra halvan av 1900-talet, blivit normen för dagens statsform. Nu börjar vi möjligen se hur nationalstatens suveränitet eroderas genom utvecklingen av mänskliga rättigheter och andra gränsöverskridande normer. --- Läs gärna mina andra blogginlägg om mänskliga rättigheter: Miljontals människor lever fortfarande i slaveri - varför är de mänskliga rättigheterna oförmögna att stoppa den här urgamla plågan? Finns det en androcentrism i mänskliga rättigheters historia? Pågår det en inflation av de mänskliga rättigheterna?
×

Important Information

We have placed cookies on your device to help make this website better. You can adjust your cookie settings, otherwise we'll assume you're okay to continue. We use cookies and other tracking technologies to improve your browsing experience on our site, show personalized content, analyze site traffic, and understand where our audience is coming from. To find out more, please read our Privacy Policy. By choosing I Accept, you consent to our use of cookies and other tracking technologies.