Jump to content
Search In
  • More options...
Find results that contain...
Find results in...

Welcome to Redly

Redly is a friendly online community for leftists and progressives.

Sign up now to share news and updates on your timeline, join groups, create events, and find new friends.

Don't be a lurker, registration is free and just takes a few seconds.

Sign Up

Search the Community

Showing results for tags 'mångkultur'.



More search options

  • Search By Tags

    Type tags separated by commas.
  • Search By Author

Content Type


Forums

  • Support Forums
    • Help and Support
    • Feedback
  • Climate Change's Climate Change Discussions
  • Renewable Energy's News and Discussions
  • No Nuclear Power's News and Discussions
  • Jeremy Corbyn's News and Discussions
  • Environment's News and Discussions
  • Europe's News and Discussions
  • Gaming's Gaming Discussions
  • Drama News's Recent Drama
  • World News's News
  • Music's Topics
  • Movies's Topics
  • Shareable Quotes's Topics
  • US News and Politics's US News and Politics Discussion
  • Books's Topics
  • Chat Club's Discussions
  • Late Stage Capitalism's Topics

Categories

  • Get started
  • Tips and tricks
  • Frequently Asked Questions

Blogs

There are no results to display.

There are no results to display.


Find results in...

Find results that contain...


Date Created

  • Start

    End


Last Updated

  • Start

    End


Filter by number of...

Found 1 result

  1. Detta är ett äldre blogginlägg som jag skrev runt hösten 2011, men jag tycker att delar av inlägget fortfarande är relevant och intressant och därmed värt att återpublicera här. Ash Amin skriver i The Remainders of Race (Amin, Ash, 2006, ”The Remainders of Race”. Theory Culture Society 2010 27: 1.) om rasismens kvardröjande och aktuella uttrycksformer i vårt samhälle idag. Amin menar att idéerna om ras och människors rastillhörighet envist lever kvar. Detta trots att rasismen som så har mött ett starkt folkligt och vetenskapligt motstånd samt omfattande anti-rasism kampanjer. Men Amin menar att rasismen idag har bytt skepnad. Den gamla biologiska rasismen är borta och dagens uttrycksformer baseras istället på olika kulturella argument. Vetenskapen har sedan länge bevisat att en människa inte tillhör en viss ras beroende på färgskalan på personens hudpigment eller på kraniets form. Bara för man har ett svart hudpigment tillhör man ingen underlägsen ras och en person med vitt hudpigment tillhör inte någon bättre eller smartare ras. Detta är ett allmänt och vetenskapligt accepterat faktum idag. Det är därför som rasismen idag istället betonar olika etniska gruppers religionstillhörighet, värderingar och sedvänjor med mera som något distinkt och oresonligt. Amin skriver att hans artikel har uppkommit som ett försök att förklara och skapa förståelse för rasismens närvaro i Väst idag. En tid som speglas av omfattande misstänksamhet och bestraffning från stater gentemot muslimer efter terrorattackerna den 11 september 2001 i USA. Amin undrar varför den mångkulturella politiken och arbetet för ökad mångfald har ”smälts bort så snabbt” under 2000-talet. Amins artikel är huvudsakligen indelad i tre delar, eller tre huvudargument. I den första delen presenterar Amin olika genealogiska argument där han hävdar att när det kommer till frågan om ras så finns det kvardröjande krafter som är fastetsade i vårt sociala omedvetna och inom våra samhällsinstitutioner. Dessa kvardröjande krafter är mer öppna för gamla spillror av olika rasistiska värderingar, som exempelvis apartheid, än för mer moderna och progressiva idéer såsom mångkulturalism. Amin ägnar den andra delen åt att diskutera begreppet ”biopolitical regimes”. Dessa biopolitiska regimer, eller system, reglerar, genom statlig styrning av populationer, våra föreställningar om olika rasfrågor som i sin tur har sitt ursprung från den institutionella och den mer ”folkliga” rasismen. Och det är denna biopolitik som Amin använder för att förklara den rasistiska närvaron samt dess kvardröjande i Europa och övriga Västvärlden. I den tredje och sista delen diskuterar Amin de olika konsekvenserna för den antirasistiska rörelsen utifrån slutsatserna som han kommer fram till i sin artikel. I detta blogginlägg så kommer jag mest fokusera på Amins första och andra del, den om biopolitiska regimer. Detta då biopolitik, precis som Amin skriver, förefaller vara det begrepp som bäst kan förklara rasismens kvardröjande samt utanförskapet hos etniska och kulturella grupper i Västvärlden. Men Amin diskuterar en hel del intressanta föreställningar i den första delen som är värda att belysa först. Kodifiering och institutionalisering är enligt Amin något grundläggande för rasismen. Kontinuiteten hos rasismen säkerställs genom ett komplicerat maskineri av allt från sociala koder och konventioner till folksagor och rena myter om andra kulturer. Men också på grund av ett gruppindelade utav människor från olika samhällsskick som upprätthålls genom statliga förordningar och regler. Ras blir på så sätt en social självklarhet som styr människors vardag och handlande genom att skapa många olika slags sorteringsfilter där kroppsliga, men framförallt kulturella skillnader mellan olika etniciteter börjar kännas som rasliga skillnader. Amin beskriver detta som en slags fenotypisk rasism där de synbara egenskaperna hos en människa kännetecknar rastillhörighet. Biopolitik är ett rasistiskt system som stater använder sig utav för att kontrollera sina medborgare och andra populationer, menar Amin. Verktygen som biopolitiken använder sig av omfattar bland annat olika normer för klassificering, rasmässig vetenskap, olika system och lagar riktade mot migration samt tydliga nationella gränsdragningar mellan ens ”hem” och det som är ”utanför”. Dessa gränsdragningar omfattar också kroppsliga karaktärsdrag och egenskaper. De kroppsliga egenskaperna och de olika etniska kulturerna håller på att bli det som bestämmer och tilldelar folk rättigheter och identiteter i världen idag. Amin menar att ett av de mer problematiska exemplen på detta är kampen som på sistone har uppstått mellan sekularismen och religionen. Amin anser att stater, populister och även intellektuella varnar för att det finns, eller kommer att uppstå, ett krig mellan den sekulära liberalismen och det religiösa samhället. Och som om det bara vore ett dåligt sammanträffande så kan den sekulära liberalismen ”enkelt spåras” till hudfärg och till traditioner i Europa och Nordamerika. Samtidigt så kan man ”enkelt spåra” hotet från religionen till traditioner inom islam. På så sätt ignorerar man den kristna fundamentalismen menar Amin. Jag kan bara hålla med Amin om detta. Man ser dagligen olika argument som förs fram för att det skulle pågå, kanske inte direkt ett krig men i alla fall en slags kamp mellan religionen islam och den sekulära liberalismen i främst Europa. Islam kopplas ständigt samman med fundamentalism och terrorism. Men det finns ingen liknande debatt gällande den kristna fundamentalismen. Ett exempel på detta är bombdådet i regeringskvarteren i Oslo och den fasansfulla masskjutningen på Utøya tidigare i år. Timmarna innan den norska polisen fastslog vem förövaren var så pågick det en intensiv spekulering om vilken islamistisk terrororganisation som hade genomfört dådet och varför. Populistiska politiker, även här i Sverige, hade snabbt bestämt sig för att terroristerna var muslimer och man tog tillfället i akt att propagera emot mångkulturalismen. Sverigedemokraternas pressekreterare, Linus Bylund skrev exempelvis på Twitter att: "Nästa jävel som ojar sig över hur synd det är om alla snälla muslimer när det ligger blödande norrmän på gatan kommer avföljas!". Men så fort det framkom att det inte var någon muslim som hade genomfört dåden utan att det istället var en kristen fundamentalist så förändrades snabbt argumentationen och begreppen som användes i rapporteringen av terrordådet. Media slutade i stort sett att kalla det för ett terrordåd och man började mer och mer beskriva det som ett massmord utfört av en ensam galning. I efterdyningarna av terrordåden i Norge så var det ingen media som intervjuade en präst som tog avstånd från terroristens handlingar på trappstegen utanför hans kyrka. Hade det varit en muslim istället för en kristen fundamentalist som hade genomfört terrordåden i Norge så hade jag mycket väl kunnat tänka mig att rapporteringen hade sett mycket annorlunda ut. Amin skriver att: För att skydda oss mot detta religiösa hot från muslimer så menar man att vi i västvärlden måste öka den inhemska och den yttre bevakningen, alltså skärpa biopolitiken ytterligare. För att vårt sekulära och liberala levnadssätt ska överleva så måste vi skapa ett övervakningssamhälle. Men på så sätt ökar vi utanförskapet och spänningarna som redan finns samtidigt som vi också underminerar det i vårt samhälle som är värt att skydda – öppenheten och demokratin. Till stor del handlar det om en slags preventiv övervakning där ett ökat fokus riktas mot muslimer. Människor med ett muslimskt utseende väljs ut till ”slumpmässiga” kontroller vid flygplatser till exempel. Man kan hävda att detta är ett tydligt exempel på fenotypisk rasism eller ett effektivt utövande av biomakt. Vi har skapat ett effektivt sorteringsfilter där kroppsliga och kulturella egenskaper, precis som Amin beskriver, tilldelar människor tillhörighet och olika grader av uppmärksamhet. Enligt en sådan biopolitik så uppmanas och förväntas varje ansvarsfull medborgare att var dag utöva misstänksamhet och hålla en konstant vaksamhet gentemot främlingar, mot de som förväntas utifrån sina kroppsliga egenskaper stå utanför samhället. Men hur har denna rasistiska biopolitik uppstått? Varför känner sig stater tvingade att utöva biomakt? Amin tar upp tesen från den slovenske filosofen Slavoj Zizek om att det idag bedrivs en rädslans politik i Västvärlden. Biopolitiken har uppstått på grund av att politiken har slutat vara ideologibaserad och att den alltmer blir ersatt med en mer värdebaserad politik. Zizek menar att det enda sättet att mobilisera folk i denna nya värdebaserade politiska realitet är genom att frambringa rädsla. Denna rädsla fokuserar bland annat på den nationella säkerheten, en sjunkande moral i samhället, den nationella identiteten, missbruk av de gemensamma välfärdssystemen med mera. Men hur kan då detta kopplas till rasism och utanförskap? Genom att samhället är i ett tillstånd av konstant rädsla och beredskap där bland annat regeringen, försvarsmakten, försäkringsbolag och opinionsbildare i allt större utsträckning kräver spårning, namngivning och avväpning av hotfulla människor, och helst innan de agerar. Detta även om det innebär att bryta mot medborgerliga friheter och mänskliga rättigheter. Denna nya praxis som manipulerar och spelar på populära myter och känslor gentemot människor som ser, och anses vara, annorlunda och avvikande från normen i samhället skapar en slags tillåtelse att rikta sin vedergällning (må det vara på grund av en sämre ekonomi eller något annat ilskan grundar sig på) mot den rasifierade främlingen. Men dock inte alla främlingar. Amin menar att den kosmopolitiska främlingen med världsvana och kulturell fingerfärdighet accepteras att bidra till den mångkulturella nationen. Detta är en främling som redan har en bra utbildning och arbetar i landet som en läkare, ingenjör, sjuksköterska, servitör eller lokalvårdare. Detta kan kopplas till västvärldens ”brain drain” där rika länder intensivt rekryterar utbildade människor från fattiga länder. Dessa utbildade och välanpassade främlingar utsätts egentligen endast för en nationalistisk oro där en rädsla för en minskad enhetlig etniskt uppbyggd nation står i centrum. Eller när säkerhetsstaten misstänker terrorism eller annat uppviglande uppsåt från främlingen. Balibar skriver om denna företeelse också (Balibar, Étienne, 2002. “Politics and the Other Scene”. London: Verso.), att gränserna inte har samma betydelse för alla människor. Balibar menar att dagens gränser blir till nästan två olika enheter beroende på vilken sorts person du är, var du kommer ifrån och vilken samhällsklass du tillhör. Gränsen för en affärsman skiljer sig markant från exempelvis gränsen för en ung arbetslös människa. Balibar menar att världens gränser idag är till en viss del konstruerade att ge individer från olika samhällsklasser olika erfarenheter av lagen, polismakten och den civilrättsliga administrationen. Gränsen och dess bevakning gör alltså skillnad mellan individer i termer av social klass. Balibar skriver: Den rasistiska biopolitiken rättfärdigar våld och utanförskap gentemot främlingar och socialt utsatta grupper i samhället genom att hävda att det sker för att försvara just de universella värderingarna som den åsidosätter, nämligen frihet, demokrati, lag och ordning. Men den försvårar anti-rasistiska krafter att stå upp mot rasismen och exkluderingen biopolitken skapar. Detta då den försvarar sig själv på moraliska grunder. Den säger sig finnas till för att vårt samhälle måste skyddas, som ett etiskt ansvar mot vårt historiska förflutna och inför möjliga oroligheter i framtiden. Idag tror vi att rasismen har försvunnit, att det bara är en minoritet I vårt samhälle som hyser rasistiska värderingar. Till en viss del stämmer väl detta. Rasismen som har byggt på biologiska kännetecken är så gott som bortblåst idag. Men en mer dold och inbiten rasism har tagit över. Det kan diskuteras om denna nya rasism som koncentrerar sig på kulturella aspekter, biopolitisk makt och fenotypisk underbyggd rasism är värre då den finns så djupt begravd i våra samhällsinstitutioner, våra värderingar och vardagliga liv att vi knappt märker den.
×

Important Information

We have placed cookies on your device to help make this website better. You can adjust your cookie settings, otherwise we'll assume you're okay to continue. We use cookies and other tracking technologies to improve your browsing experience on our site, show personalized content, analyze site traffic, and understand where our audience is coming from. To find out more, please read our Privacy Policy. By choosing I Accept, you consent to our use of cookies and other tracking technologies.