Jump to content
Search In
  • More options...
Find results that contain...
Find results in...

Welcome to Redly

Redly is a friendly online community for leftists and progressives.

Sign up now to share news and updates on your timeline, join and create groups, write a blog, find upcoming events, and meet new friends.

Registration is free and just takes a few seconds.

Sign Up

Search the Community

Showing results for tags 'politik'.



More search options

  • Search By Tags

    Type tags separated by commas.
  • Search By Author

Content Type


Forums

  • Support Forums
    • Help and Support
    • Feedback
  • Climate Change's Discussions
  • Renewable Energy's News and Discussions
  • No Nuclear Power's News and Discussions
  • Jeremy Corbyn's News and Discussions
  • Environment's News and Discussions
  • Europe's News and Discussions
  • Gaming's Gaming Discussions
  • Drama News's Recent Drama
  • World News's News
  • Music's Topics
  • Movies's Topics
  • Shareable Quotes's Topics
  • US News and Politics's Discussions
  • Books's Topics
  • Chat Club's Discussions
  • Late Stage Capitalism's Topics
  • Technology's Topics
  • 动态和分析 China Insight's Topics

Categories

  • Get started
  • Tips and tricks
  • Frequently Asked Questions

Blogs

There are no results to display.

There are no results to display.


Find results in...

Find results that contain...


Date Created

  • Start

    End


Last Updated

  • Start

    End


Filter by number of...

Found 7 results

  1. Simon

    Är demokratin hotad?

    Demokratin är hotad, det skrev flera personer i en gemensam debattartikel i Svenska Dagbladet i början av mars 2018. Skribenterna menade att även om demokratin i Sverige känns som en självklarhet för oss just nu så kan vi inte ignorera varningssignalerna som ljuder runtomkring oss. Den ”demokratiska nedmonteringen” som enligt debattartikeln pågår både inom och utanför Europa är en sådan varningssignal. Minskad tilltro för det politiska systemet, dess institutioner och aktörer här hemma i Sverige är en annan varningssignal. Och de växande främlingsfientliga och antidemokratiska krafterna är ett tydligt exempel på hur allvarligt tillståndet är för demokratin och de grundläggande fri- och rättigheter, varnar skribenterna. Liknande varningar har uttryckts de senaste åren runtom i Västvärlden, exempelvis om hur demokratins tillstånd har försämrats i länder såsom Storbritannien och USA, och hur alltfler yngre människor har börjat förlora tilltron till demokratin. Är det en demokratisk kris som pågår och finns det berättigade skäl till oro för demokratins tillstånd i världen? Inom statsvetenskapen är tvivel kring den demokratiska utvecklingen ingen ny företeelse. Den amerikanska allmänheten har bland annat uppvisat låga nivåer av politiskt förtroende sedan långt innan 1990-talet. Statsvetare har exempelvis kunnat visa på en trend av minskat förtroende för de politiska och demokratiska institutionerna, samt en minskad på tilltro på att politiska partier och regeringar kan vara kapabla till att tillgodose allmänhetens intressen. Men trots detta missnöje så har det grundläggandet stödet för demokrati, dess processer och värden inom framförallt västvärlden fortsatt att vara starkt. I slutet av 1900-talet så fanns det ett överväldigande stöd bland medborgare inom både äldre och nya demokratier om att demokratin var den bästa regeringsformen, även bland medborgare i länder med mer auktoritära regimer var stödet för demokratins principer starkt. Den globala demokratiska utvecklingen har dock saktats ner under det nya århundrandet. Sedan 2006 har världen inte sett någon större expansion i antalet demokratier. Efter 2006 så började antalet nationer med en representativ och/eller liberal demokrati att minska för att sedan plana ut. Statsvetare menar att vi globalt ser en svag men långvarig nedåtgående demokratisk tillbakagång med en signifikant, och i vissa fall även accelererande grad av demokratisk upplösning. Bland annat menar man att det har skett en minskning i kvalitén och stabiliteten hos ett antal stora och viktiga demokratier. Ett exempel på detta är hur Economist Intelligence Unit (EIU), som publicerar årliga rapporter om demokratins utveckling, nedgraderade USA från en fullständig demokrati till en bristfällig demokrati under 2017. Dessutom pekar statsvetare på hur auktoritarianismen har fördjupats i flera länder och hur etablerade demokratier, såsom USA, verkar förlorat intresse att främja en demokratisk utveckling runtom i världen. Ett sådant exempel är utvecklingen i Turkiet, framförallt efter det misslyckade kuppförsöket 2016. Ett annat exempel är Kinas ändring av dess grundlag som ger landets president möjlighet att sitta kvar på obestämd tid – en förändring som USA:s President Donald Trump har visat intresse för. Genomsnittliga frihetsnivåer har minskat globalt sett men det handlar det inte om några katastrofala minskningar, och stödet för demokratin och dess grundläggande principer är fortsatt starkt hos människor. De demokratiska idéerna och principerna verkar alltså fortfarande inneha ett stort folkligt stöd. Och även om det har skett en liten nedgång under de senaste åren så ligger antalet representativa och liberala demokratier fortfarande nära tidigare rekordnivåer. Demokratin står inför svåra utmaningar världen över, men tack vare detta så menar vissa statsvetare att det inte är motiverat att prata om en global demokratisk kris. Men även om antalet demokratiska nationer fortfarande ligger på en hög nivå så betyder inte det att allt står rätt till under ytan och att det inte finns ett växande missnöje hos medborgare – som i ett längre perspektiv mycket väl kan resultera i allvarliga konsekvenser för demokratin. Dagens oroväckande utvecklingen runtom i Västvärlden, både i USA och Europa, visar att grundläggande och viktiga demokratiska principer, såsom respekt för minoritetsrättigheter och rättsstatsprincipen, håller på att eroderas samtidigt som tillväxten och normaliseringen av icke-demokratiska och populistiska politiska alternativ verkar ha slagit rot i våra samhällen. Och än mer oroande; det är de yngre människorna som i allt högre grad uttrycker en svag känsla av tillhörighet eller rentav misstro till demokratin. Redan i slutet av 1990-talet så ansåg statsvetare att det fanns verkliga skäl till oro över det minskade stödet hos allmänheten för de politiska och demokratiska institutionerna inom både de etablerade och nyare demokratierna. Framförallt då medborgare i många av de mer etablerade demokratierna visade på en utbredd misstro till deras politiska system och institutioner, såsom rättssystemet, parlamentet, de politiska partierna, aktörerna och tjänstemännen. Parlamentet och de politiska partierna utgör en av de viktigaste och mest synbara kontakterna mellan den styrande makten och medborgarna i ett samhälle, så den omfattande misstron för dessa institutioner och aktörer är därmed väldigt oroväckande. För om medborgare succesivt och under en längre tidsperiod upplever en ökad besvikelse och misstro mot kapaciteten och prestationsförmågan hos deras demokratiska regeringar så kan det i längden mycket väl skada medborgarnas grundläggande förtroende för demokratins förmåga att vara ett effektivt och önskvärt styrelseskick. Men hur utbredd är den här känslan av besvikelse och missnöje, hur svagt är egentligen det politiska stödet hos allmänheten? Genomsyrar den alla nivåer av samhället eller är det mer begränsat till vissa element av politiska och demokratiska institutioner i samhället? För att kunna svara på det så måste vi först klargöra hur stödet, eller legitimiteten, i det politiska systemet fördelas. För att göra det så utgår jag ifrån Pippa Norris fem nivåer av politiskt stöd som baseras på David Eastons klassificering av demokratistöd. David Easton gjorde skillnad mellan människors stöd till det politiska samhället, regimen och regeringen. Det politiska samhället är den mest grundläggande nivån och berör själva idén om medborgarnas samhälle, i.e. nationen eller staten. Regimen är här de mer grundläggande politiska aspekterna av nationen, såsom de konstitutionella reglerna och principerna som de politiska aktörerna och medborgarna har att förhålla sig till. Regeringen är de styrande myndigheterna inom det politiska samhället. Det politiska stödet må här vara uppdelat i tre distinktioner, men de är inte är oberoende av varandra, de är snarare väldigt nära sammanflätade och påverkar varandra. Om ett politiskt system ska fungera optimalt så är det i längden inte hållbart om medborgare enbart stöder en eller två av distinktionerna – exempelvis att man stöder nationen men inte dess konstitution eller de politiska partierna som utgör den styrande makten. Om det politiska systemet ska överleva så måste medborgarna ge sitt stöd till alla tre delar. Däremot om stödet för regeringen försvinner så betyder det nödvändigtvis inte alltid att regimen eller det politiska samhället också kommer att drabbas av liknande tillbakagångar. Men om regeringen är ideligen oförmögen att leverera ett tillfredställande resultat för sina medborgare så kan detta leda till krav på förändring av regimen eller rentav en upplösning av det gemensamma politiska samhället. Easton menar dock att de flesta regeringar och politiska partier lyckas att från tidigare politiska framgångar bygga upp en slags reserv av politiskt stöd från allmänheten. Tack vare den här reserven så kan regeringen eller de politiska partierna uthärda politiska kriser eller motsättningar, men bara så länge som att medborgarna eller dess anhängare uppfattar att regeringen i slutändan är generellt gynnsam för deras intressen. Men Easton varnar, om regeringen är kontinuerligt oförmögen att frambringa fördelaktiga resultat så kan det tillslut leda till att även de mest lojala partimedlemmarna och anhängarna förlorar sin tilltro till regeringen och systemet. Enligt Eastons distinktion så kan alltså inte medborgare välja mellan olika delar och avfärda andra delar. Men Pippa Norris menar att det är just det som människor gör; medborgare kan exempelvis inneha en hög tilltro på demokratin och dess grundläggande principer samtidigt som de ställer sig kritiska till hur deras demokratiska regering arbetar i praktiken. Medborgare kan också göra tydliga avskiljningar mellan olika institutioner inom det politiska samhället, de kan bland annat uppvisa brist på förtroende till parlamentet men uttrycka tillit till rättsväsendet och domstolarna. Eastons tre klassificeringar är väldigt breda i sin omfattning och de tre distinktionerna inbegriper flera olika aspekter av politiskt stöd och legitimitet. För att göra distinktionen tydligare så har Norris byggt vidare på Eastons tre klassificeringar och specificerat totalt fem olika nivåer av politiskt stöd. Dessa fem nivåer är: politiskt stöd till samhället, stöd till regimens principer, stöd till regimens prestanda, stöd till regimens institutioner, och stöd till politiska aktörer. Som vi kan se så är Norris klassificering mycket mer specifik och den sträcker sig från mer diffust stöd till nationen eller det politiska samhället, till mer specifikt och konkret stöd till exempelvis politiska aktörer såsom specifika politiker eller politiska partier. Jag kommer att använda variabler från World Values Survey (WVS) för att mäta stödet för var och en av dessa fem nivåer av politiskt stöd i två väletablerade demokratier: USA och Sverige. Varje nivå kommer att få en specifik indikator, eller variabel, tilldelad och via en enkel korstabulering i SPSS så kommer svaren sedan att granskas och jämföras mellan de båda länderna. Det är dock viktigt att påpeka att den data som kommer att användas är från 2011 och att svaren därmed inte kan relateras direkt till dagens politiska realiteter. Följande indikatorer kommer att användas: Nivå 1: Stöd till samhället Variabel: I see myself as part of the [country] nation (kod: V214). Nivå 2: Stöd till regimens principer Variabel: Having a democratic political system (kod: V130). Nivå 3: Stöd till regimens prestanda Variabel: How democratically is this country being governed today (kod: V141). Nivå 4: Stöd till regimens institutioner Variabel: Confidence: political parties (kod: V116). Nivå 5: Stöd till politiska aktörer Variabel: Having experts, not government, make decisions according to what they think is best for the country (kod: V128). Den första nivån representerar, likt Eastons klassificering, staten eller nationen. Det är ett diffust stöd men handlar om en allmän vilja att samarbeta politiskt och att ha en grundläggande anknytning till samhället, eller nationen, bortom dess politiska institutioner. Stöd för det politiska samhället är en grundläggande förutsättning för alla stabila nationsstater. Det politiska samhället kan definieras utifrån mer än bara geografi och kan även inkludera identiteter baserade på etnicitet, religion, klass och politik. Dessa olika identiteter påverkar stödet för det politiska samhället, vilket vi kan se i olika regionala krav på självständighet, såsom i Skottland och Katalonien för att nämna några exempel. Denna nivå handlar om medborgare och dess koppling till det gemensamma politiska samhället. Möjliga indikatorer här kan exempelvis vara sådana variabler som mäter medborgarnas känsla av att tillhöra samhället, såsom nationell stolthet och nationell identitet[4]. Här kommer jag använda variabeln ”I see myself as part of the [country] nation” då den omfattar frågeställningen om nationell tillhörighet och därmed passar bra som indikator för denna nivån. Stöd till regimens principer handlar om de grundläggande principer och värderingar som demokratiska stater är byggda på, såsom rättsstatsprincipen, yttrandefrihet, fri rörlighet och deltagande, mänskliga rättigheter, skydd och rättigheter för minoriteter, och andra grundläggande demokratiska värderingar. Variabeln ”Having a democratic political system” kommer att användas här då den behandlar frågan om hur viktigt det är att ens nation styrs av ett demokratiskt system och utifrån demokratiska principer och normer. Stöd till regimens prestanda handlar om hur medborgarna utvärderar det politiska systemets kapacitet och prestationsförmåga. Just det här politiska stödet kan vara diffust och svårt att mäta då stöd för demokrati som ett effektivt styrelseskick kan blandas ihop med uppfattningar om den befintliga regeringens prestationer, vilket ju kan tänkas skifta avsevärt över tid. Det kan ju också vara så att man värdesätter demokratin högt, men att man inte är nöjd med den specifika demokratiska regimen i ens politiska samhälle. Av den anledningen så kommer jag att använda en variabel som mäter medborgarnas uppfattning om hur demokratiskt landet styrs. Den fjärde nivån, stöd till regimens institutioner handlar om medborgarnas förtroende för de politiska institutionerna i landet. Detta inkluderar attityder gentemot parlamentet, regeringen, politiska partier, rättssystemet, militären, polisen och så vidare. Det handlar alltså inte om stöd till specifika personer, ledare eller så vidare. Som ett exempel så omfattar nivån stöd och attityder till själva idén om presidentämbetet snarare än om uppfattningar kring personen som innehar presidentämbetet för tillfället. Under denna nivå så kan man mäta flera olika aspekter av regimens institutioner, såsom parlamentet, polisen, domstolar, och så vidare. Jag kommer däremot här att enbart fokusera på attityder till politiska partier. Den femte och sista nivån handlar om stöd till politiska aktörer och myndigheter. Här tittar man på attityder och stöd till specifika myndigheter eller politiska aktörer och ledare. Men även denna nivå kan vara svår att mäta på ett tillförlitligt sett, för det kan vara möjligt att visa en stark misstro mot politiker men ändå känna förtroende för specifika politiker eller de institutioner och politiska strukturer som politikerna arbetar inom. Här tittar jag på en variabel som kollar i vilken utsträckning medborgare tycker att det är bättre att ”experter”, och inte politiker, fattar beslut enligt vad de tycker är bäst för landet. Har man liten tilltro till politiker så är man måhända i högre grad mer positiv till att ”experter” inom respektive område bestämmer istället för demokratiskt valda politiker. Jag har gjort om resultaten från SPSS-tabellerna till stapeldiagram för att göra det enklare att få en överblick på resultaten. SPSS-tabellerna kan ses i sin helhet i bilagan till den här texten. Innan jag går igenom hur svaren distribueras i de olika nivåerna så är det igen värt att påpeka att tabellerna och diagrammen bara visar attityderna från en tidpunkt. Vi kan alltså inte se hur attityderna har förändrats över tid, vilket skulle vara tämligen intressant för den här sortens analys. Tabell 1 visar tydligt att den stora majoriteten ser sig som en del av nationen, både i Sverige och i USA. Medborgare i Sverige har dock en starkare känsla av samhörighet än medborgare i USA. Vi kan därmed säga att stödet till det politiska samhället är betydande och orubbat i båda länderna. Med tanke på de stora demografiska skillnaderna som finns i USA så är det positivt att så många känner sig som en del av landet. I tabell 2 som visar stödet för regimens demokratiska principer så kan vi faktiskt se något större skillnader mellan de båda länderna. En större andel medborgare i Sverige tycker att ett demokratiskt politiskt system är ett bra sätt att styra landet jämfört med i USA. Nästan nio procentenheter fler av medborgarna i USA tycker att ett demokratiskt politiskt system är ganska dåligt. Och nästintill fyra procentenheter fler i USA tycker att det är väldigt dåligt med ett demokratiskt system. Stödet för de grundläggande principer och värderingar som demokratiska stater är byggda på har alltså ett starkare stöd i Sverige än i USA, vilket är ganska anmärkningsvärt med tanke på den amerikanska självbilden som ledare för frihet och demokrati i världen. Det är även stora skillnader mellan USA och Sverige när det kommer till medborgarnas attityder till regimens prestanda, vilket vi kan se i tabell 3. En betydligt större andel medborgare i Sverige jämfört med i USA, skillnaden är på hela 20 procentenheter, tycker att deras nation styrs på ett demokratiskt fullvärdigt sätt. Skillnaderna mellan de båda länderna är även rätt så påtaglig i de två svarsalternativen som rankar demokratiseringen svagast. Tre procentenheter fler i USA tycker exempelvis att den politiska styrningen av deras samhälle inte alls är demokratiskt. I tabell 4, som visar stöd till regimens institutioner, kan vi även se att betydligt fler medborgare i Sverige, jämfört med i USA, har ett större förtroende för de politiska partierna i landet. Det skiljer faktiskt nästan hela 33 procentenheter mellan USA och Sverige hos de som har ganska mycket förtroende för de politiska partierna. Men vare sig svenska eller amerikanska medborgare verkar ha ett stort förtroende för sina politiska partier. En större majoritet i USA än i Sverige har inget förtroende för partierna. Att medborgare i USA visar på sådana låga nivåer av förtroende för sina politiska partier kan mycket väl bero på deras tvåpartisystem, i motsats mot Sveriges flerpartisystem, där två partier totalt dominerar den politiska diskursen i landet. Detta kan skapa ett starkt polariserat politiskt klimat och ett system som är oförmögen att erbjuda en större politisk valfrihet för väljarna. Tabell 5 som mäter attityder relaterade till den sista nivån, stöd till politiska aktörer och myndigheter, visar inte lika stora skillnader mellan de båda länderna. Däremot tycker en större andel medborgare i USA att det skulle vara bättre om ”experter” istället för politiker tog alla besluten. Att fler i USA anser detta kan möjligtvis vara kopplat till deras låga förtroende för politiska partier. Den politiska kultur och de utbredda allmänna föreställningar som råder inom ett samhälle har en avgörande betydelse för landets chanser att både bli och, i vårt fall här, förbli demokratiskt. Ett demokratiskt lands politiska system och de lagar genom vilka samhället styrs återspeglar således folkets rådande åsikter, principer och värderingar. Som sådan är demokratin speciellt bräcklig när det är eller blir ”en demokrati utan demokrater”. En utbredd besvikelse på demokratiska regeringar är en oroande utveckling i sig själv, men det kan alltså även betraktas som en indikator på demokratins hälsa och det politiska stödet i samhället. Ett starkt politiskt stöd från allmänheten kan stärka demokratiska regeringar genom svåra politiska tider som drabbar landet. Men saknas detta stödet så kan krisen resultera i att de nya och mer bristfälliga demokratierna rentav återgår till dess tidigare auktoritära system. Risken här är mindre att medborgarna aktivt vill återgå till den gamla och auktoritära regimen och mer att bristen på legitimitet hos den nya demokratiska regeringen kan undergräva dess politiska maktställning och öppna upp för ledarskapsförändring genom kupper, etniska konflikter, extrema nationalistiska krafter, eller helt enkelt genom en gradvis nedmontering av grundläggande fri- och rättigheter. Hos de äldre och mer etablerade demokratierna så kan den här besvikelsen skapa en utbredd cynism hos medborgarna som i sin tur kan leda till ett minskat politiskt engagemang och valdeltagande, samt öka framväxten av populistiska krafter som bedriver olika former av antidemokratisk protestpolitik. Allmänna preferenser för demokrati existerar som sagt nästan överallt idag, det har blivit det mest önskade politiska systemet runt om i världen – även hos medborgare i länder som domineras av auktoritära politiska regimer och institutioner. Dessa preferenser kan dock vara ytliga, det vill säga om människor ställer sig positiva till demokrati enbart av den anledningen att det har positiva konnotationer eller att det helt enkelt har blivit socialt önskvärt att göra så. Dessa preferenser kan också enbart vara instrumentala, nämligen att människor eftersträvar demokrati av helt andra skäl än de politiska fri- och rättigheter som är dess väsentliga kännetecken, exempelvis i en strävan efter ekonomiskt välstånd. Om så är fallet så kommer dessa preferenser inte att kunna motivera människor att kämpa, eller rentav riskera sina liv, för att erhålla eller säkra demokratin i sitt land. Flera statsvetare menar att alla politiska system, oavsett om det är en demokratiskt eller auktoritär regim, kommer att ha ett brett allmänt stöd så länge som det är ekonomiskt framgångsrikt för nationen och dess medborgare. Ronald Inglehart och Christian Welzel menar däremot att en ökad betoning på emancipatoriska värden – såsom jämlikhet, frihet, tolerans och egenmakt – gör att människor kommer att värdera medborgerliga fri- och rättigheter högre. De menar att om en större tyngdpunkt hamnar på dessa emancipatoriska värden så kommer medborgare att döma legitimiteten hos en politisk regim allt mer utifrån om den ger frihet och allt mindre utifrån huruvida den ger ekonomiskt välstånd, säkerhet och ordning. Norris bidrar också med en mer alternativ bild och menar att vi ser framväxten av mer ”kritiska medborgare” eller ”missnöjda demokrater”. Detta är grupper som är kritiska till dagens demokratiska regimer och dess prestanda, men som starkt värdesätter de demokratiska principerna. Jag tycker att alla tre synsätt spelar en roll i att förklara utvecklingen, framförallt med tanke på moderniseringsprocessen. Moderniseringen skapar stigande inkomster och en ökad levnadsstandard som leder till en större känsla av trygghet vilket kan möjliggöra för människor att prioritera mer emancipatoriska värden. Tillsammans med stigande utbildnings- och informationsnivåer i kombination med nya globala kommunikationsmöjligheter så breddas människors förståelse av demokratins värde och blottlägger deras politiska regimers agerande och brister. Men människors prioriteringar är även subjektiva och att de återspeglar ens socioekonomiska förhållanden och man kommer vanligtvis att sätta högst värde på sina mest pressande behov. Och vi kan ju tyvärr idag se hur den ekonomiska ojämlikheten ökar och att stora socioekonomiska skillnader består i Sverige, USA och i övriga världen. Vi ser även hur våra demokratiska regimer är oförmögna eller ovilliga att agera mot klimatkrisen, trots att opinionsundersökningar visar att klimatet är unga människors viktigaste politiska fråga. Eller hur USA är det enda landet som står utanför det nya klimatavtalet som förhandlades fram i Paris 2015 trots att en majoritet av det amerikanska folket vill att deras regering agerar mot klimatförändringarna. Eller den enorma massövervakning som USA och andra västerländska länder blivit avslöjade med. Bara för att ta några exempel. Det är alltså inte konstigt om människor i en större utsträckning har börjat bli mer kritiska medborgare. För att ett demokratiskt system ska kunna uthärda svåra prövningar och överleva på sikt så måste den politiska regimen i samhället kunna leverera både fördelaktiga resultat för dess medborgare och tillhandhålla demokrati i en sådan stor utsträckning som dess medborgare önskar. I USA så syns ett lågt stöd, jämfört med Sverige, för den politiska regimen. Samtidigt visar dess medborgare ett starkare misstroende mot regimens institutioner och ett något svagare stöd för dess demokratiska principer. Det är klart att den politiska regimen i USA inte i tillräckligt stor utsträckning har lyckats att säkerställa dessa två krav. Hur stor risken är för ett demokratiskt sammanbrott i USA – och i Sverige – beror på hur motiverade dess medborgare är och hur starka demokratiska preferenser de besitter. --- Om du är intresserad av att lära dig mer om politisk kultur och demokrati så rekommenderar jag dig att ta en titt på följande artiklar: Dalton, Russel, Political Support in Advanced Industrial Democracies (1999). Diamond, Larry, Facing Up to the Democratic Recession (2015). Easton, David, An Approach to the Analysis of Political Systems (1957). Haerpfer C., Bernhagen P., Inglehart R., och Welzel C., Democratization. (2009, Oxford University Press.). Howe, Paul, Eroding Norms and democratic deconsolidation (Journal of Democracy, vol. 28 no. 4, 2017, pp. 15-29.). Mechkova V., Lührmann, A. och Lindberg, S. I., How Much Democratic Backsliding? (Journal of Democracy, vol. 28 no. 4, 2017, pp. 162-169). Norris, Pippa, Introduction: The Growth of Critical Citizens? (1999).
  2. Polisen har fått massiv kritik för att de inte har gjort tillräckligt för att stoppa nazisterna i Almedalen. Och nu försvarar polisen sin katastrofala polisinsats med att säga att de inte kan ingripa ”mot folk som tycker annorlunda”. – Vi kan inte ingripa mot folk som tycker annorlunda, säger polisens kommenderingschef Annika Lindroth till SVT Nyheter. Som om det gällde helt vanliga åsikter och inte hets mot folkgrupp, misshandel och allvarlig störning av ordningen. Många menar nu att det behövs nya och hårdare lagar för att polisen ska kunna stoppa nazisterna. Men förutom att nya och hårdare organisations- och mötesförbud kommer att drabba vänstern först och hårdast så är de dessutom onödiga. Det är precis som svenska FN-förbundet säger: Polisen kan agera tuffare mot nazisterna även med nuvarande lagstiftning. Polisen har idag tillräckligt med stöd i lagen för att ta hand om nazisterna. De kan ju bland annat använda sig av paragraf 13 i polislagen. Lagstiftningen skiljer sig dessutom inte nämnvärt från den som fanns i slutet på 90-talet. Och då gick det alldeles utmärkt att stoppa nazisterna. Ta bara det här exemplet från Karlskrona, Blekinge, i slutet av 1997. Och alla vet ju hur hårdhänta poliserna kan vara när det gäller fotbollsfans, vänsteraktivister eller helt vanliga människor som tycker annorlunda mot högerextrema och nazister. Här är bara några exempel på när polisen tyckte att det var helt okej att ingripa mot människor som ”tycker annorlunda” (människor som inte är nazister eller allmänt högerextrema då alltså): När rasistiska och islamfientliga Swedish Defence League demonstrerade i Göteborg 2013 så möttes de av hundratals människor som tyckte annorlunda. Då valde polisen att omhänderta och köra iväg flera motdemonstranter (läs: människor som tycker annorlunda) i bussar "till en lämplig plats". Läs Aftonbladet: Polis skingrade motdemonstranter När rasistiska Sverigedemokraterna höll torgmöte i Jönköping 2014 så hade flera människor som tyckte annorlunda kommit till platsen, bland annat klädda i tröjor med texten "Jönköping mot rasism". Då valde polisen att gripa och bära bort flera av dessa människor som tyckte annorlunda. Se Jnytt: Åkesson i Jönköping - polis fick bära bort motdemonstranter 2014 omhändertog polisen bryskt Dror Feiler när han spelade Pippi Långstrump på saxofon i protest mot rasistiska Sverigedemokraternas torgmöte. Då var det tydligen helt okej att ingripa mot någon som tycker annorlunda. Se Aftonbladet: Spelade Pippi Långstrump – togs av polisen När rasistiska Sverigedemokraterna höll torgmöte under 2014 så var det flera människor som protesterade runtom i landet genom att ställa sig med ryggen mot Sverigedemokraterna. Då ansåg polisen att det var helt okej att avvisa dessa människor (som tyckte annorlunda) från platsen. Se SR: Polisen avvisade demonstranter som visade ryggen Under sommaren 2014 så hade tusentals personer som tyckte annorlunda samlats för att demonstrera mot Svenskarnas partis manifestation i Malmö. Då tyckte polisen att det var helt okej att rida ner och köra över flera av motdemonstranterna, människor som tyckte annorlunda. Se Aftonbladet: Polisen red ned och körde över demonstranter Under ett SD-torgmöte i maj 2014 så hade miljöpartisten Niclas Persson en banderoll med texten "Inga fascister i vårt Örebro". Detta är ju alltså uppenbarligen en person som "tycker annorlunda". Men polisen på plats beslagtog banderollen och Niclas delgavs misstanke om hets mot folkgrupp(!). Läs Expressen: Niclas, 24, anklagades för hets mot folkgrupp I början på maj i år så blev kommunalrådet Kenneth Backgård misshandlad av polis när de våldsamt skingrade människor som tyckte annorlunda och människor som bara vara förbipasserande under en av NMR:s demonstrationer i Boden. Se Kuriren: Toppolitiker i nazitumult – fördes bort av polis Under en annan av NMR:S demonstrationer i Stockholm så ansåg polisen att det var helt okej att aggressivt mota bort människor som tyckte annorlunda. En polis ansåg dessutom att det var helt okej att använda en elpistol och knuffa ner en person från en trappa. Se Expressen: Polis med elpistol knuffade man nedför trappa Problemet är alltså inte att polisen saknar stöd i lagen för att stoppa nazisterna. Problemet är att polisen väljer att skydda nazisterna. Polisen i Almedalen katastrof.mp4 När det gäller polisens misslyckande och ovilja att stoppa nazisterna i Almedalen så har flera andra skrivit bra om detta. Bland annat Daniel Poohl på Expo (Polisen ser på när nazisterna ger sig på Almedalsbesökarna) som frågar varför "uppenbar hets mot folkgrupp inte leder till polisiära ingripanden": En annan som är inne på ett liknande spår är Jan Scherman i Aftonbladet (Stoppa nazisternas lek med demokratin) som tycker att det är märkligt att "uppenbar hets mot folkgrupp inte leder till polisiära ingripanden" - både under Almedalen och ute i resten av Sverige. Men varför väljer polisen alltid att använda silkeshandskar när det kommer till högerextrema grupper? Kan det vara så illa att många inom den svenska polisen hyser sympatier för dessa grupper? Under 2015 så läckte en hemlig FBI-rapport ut till amerikansk media där den federala polismyndigheten varnade för att organiserade högerextremister från olika vit makt-rörelser hade infiltrerat olika polismyndigheter runtom i landet. Se bland annat "FBI Says Racist Organizations Have Been Infiltrating Police Departments For Years" och "The FBI Has Quietly Investigated White Supremacist Infiltration of Law Enforcement". Det kan låta osannolikt att högerextrema grupper har infiltrerat polisen i Sverige. Men kan det hända i USA så kan det ju mycket väl hända här. Förra året så uppmärksammade exempelvis ETC att Nordiska motståndsrörelsen påstår sig ha medlemmar inom den svenska polisen. Justitieministern vägrade kommentera uppgifterna. Och polisen sa att det inte spelar någon roll om poliser skulle vara nazister, så länge de inte begår brott. Låt det beskedet sjunka in. Nazister inom polisen är inga problem, enligt dem själva. Oavsett hur det står till med eventuella sympatier så är något väldigt fel inom den svenska polisen, det kan vi se efter årets Almedalen.
  3. Internationell lagstiftning om mänskliga rättigheter härrör idag främst från internationella och regionala traktat och konventioner. Generellt är det endast stater som kan bli parter i sådana avtal. Stater som har gett ett formellt godkännande, antingen genom ratificering eller genom accession av traktatet eller konventionen, är därmed bundna av avtalet. Det finns dock möjlighet för stater att ändra sina skyldigheter och utfärda eventuella reservationer mot delar av innehållet i avtalet. Men genom att en stat godtar villkoren för ett internationellt människorättsfördrag så accepterar staten således att lagliga rättsliga begränsningar införs beträffande deras behandling av individer, inom dess territorium och jurisdiktion. Internationella människorättsfördrag medför att staten får skyldigheter gentemot individer snarare än mot andra stater. Internationella människorättsförpliktelser skiljer sig därmed markant från mer traditionella internationella överenskommelser. Enligt Frédéric Mégret förbinder sig inte stater att respektera sina skyldigheter kring mänskliga rättigheter i utbyte mot att andra stater gör samma sak. Mégret menar att internationella åtaganden om mänskliga rättigheter inte är lika beroende av idén om ömsesidighet som de flesta traditionella internationella fördrag tenderar att vara. På grund av detta bör internationella fördrag om mänskliga rättigheter därmed inte beskrivas som konventionella kontraktsenliga avtal mellan stater. Men när stater ingår i ett internationellt människorättsfördrag så förbinder de sig formellt till andra stater, även om de i själva verket oftast skapar och tryggar rättigheter för individer inom deras egen jurisdiktion. Denna ”speciella karaktär” hos internationella människorättsfördrag gentemot mer traditionella fördrag är en viktig aspekt att ha i åtanke när man ska förklara och förstå vad som krävs rent juridiskt för att en person ska kunna åtnjuta de rättigheter som finns i internationella överenskommelser. Inom ramarna för mer traditionella internationella fördrag så är staten vanligtvis mer fri att bestämma hur och på vilket sätt man väljer att uppfylla sina skyldigheter. Staten beviljas en stor handlingsfrihet för att uppfylla vad de åtagit sig att göra – så länge de uppfyller sina skyldigheter mot de andra avtalsslutande staterna. Men på grund av den speciella och omfattande karaktären av de skyldigheter som är involverade i människorättsförpliktelser så är denna traditionella metod inte är tillräcklig när det kommer till människorättsfördrag. När en stat förbinder sig till ett människorättsfördrag förväntas staten att respektera och aktivt arbeta för att skydda och uppfylla rättigheterna. Detta kan jämföras med internationella klimatfördrag där en stat vanligtvis förbinder sig att minska sina klimatfarliga utsläpp med ett visst antal procentenheter, men sättet på vilket staten uppnår dessa utsläppsminskningar är den fri att bestämma över. Implementeringen av internationell lagstiftning kring mänskliga rättigheter kräver däremot mer finjustering än så för att en stat verkligen ska kunna uppnå sina förpliktelser. Stater är alltså bundna av fördrag om mänskliga rättigheter samt internationell sedvanerätt att respektera och garantera för de personer som omfattas av statens jurisdiktion ett fullt åtnjutande av mänskliga rättigheter. Genom lagstiftning och en kombination av institutionella, juridiska samt administrativa och finansiella åtgärder kan stater fullgöra sina skyldigheter. Om de individer som omfattas av statens jurisdiktion i själva verket är i besittning av mänskliga rättigheter beror på en rad faktorer. Särskilt viktigt här är de institutionella skydd av de mänskliga rättigheterna som återfinns inom jurisdiktionen samt införlivandet av internationella normer för mänskliga rättigheter i staters nationella lagstiftning och dess konstitutionella garantier för mänskliga rättigheter. Mänskliga rättighetsfördrag kan ge betydande skydd för personer när de införlivas i nationell lagstiftning så att de därmed kan åberopas av exempelvis rättsliga myndigheter. En grundläggande aspekt för att garantera uppfyllandet av de mänskliga rättigheterna för individer är därför rättigheternas formella rättsliga skydd inom statens nationella lagstiftning. Hur väl de ger personer skydd beror till stor del på deras status i den nationella lagstiftningen. Om en stat ansluter sig till ECHR, hur kan staten tänkas komma att implementera och tillämpa detta internationella fördrag så att personer inom dess jurisdiktion kan åtnjuta dess rättigheter? Tillämpningen ser olika ut beroende på huruvida staten använder ett monistiskt eller dualistiskt rättssystem. Den här skillnaden är särskilt viktig ifall vi vill kunna bedöma till vilken utsträckning stater faktiskt tillämpar de internationella människorättsavtal som de har anslutit sig till. På så sätt kan vi alltså se vad som krävs juridiskt för att personer inom statens jurisdiktion ska kunna åtnjuta sina mänskliga rättigheter. Sverige är ett exempel på en stat som använder ett dualistiskt rättssystem. I ett sådant system så hamnar inte traktatet i den nationella lagstiftningen bara för att staten ratificerar fördraget. Istället måste fördragets bestämmelser först tas in i nationell rätt av statens lagstiftningsmakt. Finns inga likvärdiga bestämmelser eller motsvarigheter till fördraget redan representerade i den nationella lagstiftningen så måste dessa införlivas genom nya lagtexter. På så sätt får inte ett internationellt avtal någon verklig betydelse förrän det har införlivats i statens nationella rätt. Man kan alltså inte direkt åberopa själva fördragets bestämmelse direkt vid nationella domstolar, istället får man hänvisa till motsvarigheten som finns inom den nationella lagstiftningen. I ett monistiskt rättssystem behövs oftast inte sådana här särskilda åtgärder vidtas från den antagande statens sida innan fördraget per automatik börjar gälla som nationell rätt. I vissa monistiska rättssystem krävs att den lagstiftande makten ger sitt godkännande av ratificeringen innan fördraget kan införlivas som en del av den nationella lagstiftningen. Såsom att olika konstitutionella krav först måste uppfyllas eller att en viss mängd röster krävs i landets parlament eller senat, så som exempelvis är fallet i USA. Internationella fördrag som införlivas i nationell lagstiftning kan på egen hand ge personer viktiga skydd för de mänskliga rättigheterna, men de kan också fungera som ett komplement till det konstitutionella skyddet av rättigheter. Konstitutioner som innehåller fundamentala garantier för de mänskliga rättigheterna kan idag återfinnas i en överväldigande majoritet av stater runtom i världen. Även om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter är mindre vanliga så innehåller de flesta moderna konstitutioner politiska och medborgerliga rättigheter. Anledningen till detta är enkel, de rättigheter som skyddas i dessa moderna konstitutioner har påverkats av internationella människorättsinstrument och förordningar såsom UDHR, ICCPR och ICESCR. Som man kan föreställa sig så finns det i många länder ett omfattande lagstiftningsskydd av de mänskliga rättigheterna, för sådana frågor som berör arbete, diskriminering, privatliv osv. Ofta åtföljs sådan nationell lagstiftning även av inrättande av olika institutioner som har en roll i övervakandet eller implementeringen, och/eller ansvar för att behandla inkomna klagomål på diverse rättighetskränkningar. Institutioner som har ett ansvar för att observera och främja mänskliga rättigheter i deras respektive ansvarsområde innefattar politiska och juridiska organ såsom bland annat nationella domstolar, den lagstiftande och verkställande makten och nationella människorättsorganisationer. Domstolarna spelar en viktig roll eftersom de omsätter i praktiken garantierna för de mänskliga rättigheterna som återfinns i internationell eller nationell lagstiftning. Domstolarnas omfång och effektivitet när det kommer till dessa garantier, även de konstitutionsskyddade rättigheterna, beror i slutändan på domstolarnas oberoende, dess arbetskultur och uppfattning kring sin roll i samhället. Även allmänhetens tillgänglighet till domstolen och respekten för domstolsbeslut som visas av den lagstiftande och verkställande makten i landet är viktigt. Men den institutionella och juridiska aspekten stannar inte där. Det finns även andra institutioner och samhällsorgan som spelar en viktig roll. Dessa inkluderar parlamentariska kommissioner, fängelseinspektörer, offentliga förespråkare och människorättsorganisationer, public service och ombudsmän med ansvar för olika rättighetsområden – vilket har varit ett populärt redskap i Sverige och övriga Skandinavien. De juridiska och administrativa processer som krävs vid implementeringen av internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter är alltså betydande och komplicerade. Men hur ska vi ställa oss till det faktum att runt 45 miljoner människor idag lever i livegenskap eller slaveri trots att det internationella människorättsarbetet mot slaveriet har pågått sedan början av 1800-talet? Majoriteten av världens stater har ratificerat människorättskonventionen ICCPR som i artikel 8 säger att slaveri, slavhandel och tvångsarbete ska förbjudas: Indien anslöt sig och ratificerade ICCPR redan 1979, trots detta så beräknas omkring 18 miljoner personer, den enskilt största populationen i världen, leva i slaveri eller livegenskap i landet. Det finns andra regionala människorättskonventioner med liknande artiklar kring slaveri och livegenskap, exempelvis ECHR som i artikel 8 innehåller liknande provisioner som förbjuder slaveri och tvångsarbete, såsom trafficking som är ett stort problem i Europa, och som mellan 2013-14 beräknades drabba närmare 16.000 personer. Men mörkertalet är stort och den faktiska siffran bedöms vara mycket större än så. Problemen kring slaveri återfinns alltså än idag både i Nord och Syd. Eric Posner anser att den internationella människorättslagen har misslyckat med att uppnå sina mål då bland annat den ”urgamla plågan” som slaveriet fortsätter att existera än idag. Posner menar att det finns lite bevis på att internationella fördrag om mänskliga rättigheter faktiskt har förbättrat välbefinnandet på ett väsentligt sätt för människor eller lett till ökad respekt för rättigheterna i dessa fördrag. Bara för att en stat ratificerar ett fördrag om mänskliga rättigheter och sedan introducerar lagtexter som implementerar detta fördrag i den nationella lagstiftningen betyder det inte att jobbet är klart och att fördraget har fått önskad effekt. Problemet är att många stater inte genomdriver sina lagar, eller att deras lagar och rättssystem är alldeles för svaga för att påverka människors beteende. Att människorättsfördrag införlivas i nationella konstitutioner är inte heller tillräckligt då många stater i själva verket inte respekterar sina egna grundlagar. Här håller jag till viss del med i Posners analys. Införlivande av internationella människorättsliga normer i nationell rätt är en komplicerad process som behöver både ekonomiska resurser, institutionella skydd, politisk vilja men även också en ökad kunskap hos gemene man för att kunna genomdrivas och implementeras på ett tillfredställande sätt i hela samhällsbygget. Om detta saknas så riskeras det att bara vara ett spel för gallerierna. Men samtidigt visar avskaffandet av slavhandeln varför internationell lagstiftning och bilaterala avtal behövs för att säkerställa och förbättra mänskliga rättigheter för individer, framförallt när det handlar om globala problem där flera stater är inblandade. Den visar tyvärr också att internationella överenskommelser kan nå en konsensus först när tillräckligt många stater är överens, och att detta kan ta lång tid att uppnå. Allvarliga och otaliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna förekommer än idag över hela världen och det vore fel att tro att internationella människorättsfördrag på egen hand skulle kunna avskaffa slaveriet i alla dess former. Men de internationella överenskommelserna är en relativt ny företeelse och de mänskliga rättigheterna började inte vara en rättslig regim med verklig kraft förrän i slutet av 1900-talet. De mänskliga rättigheterna är under en ständig utveckling. Idag måste stater förhålla sig till internationella rättsliga skyldigheter som sätter gränser för hur den suveräna staten kan behandla individer inom sin jurisdiktion. Och idag finns det inte många auktoritära regimer som offentligt förvägrar dess medborgare principen om grundläggande rättigheter (även om de i verkligheten är ovilliga att vidmakthålla sådana rättigheter). Allt detta hade varit helt otänkbart för bara några decennier sedan. Statssuveräniteten har betydelse för möjligheterna att hålla världens länder ansvariga för bristande implementering av de människorättstraktater som de själva undertecknat Skapandet av rättigheter i internationella överenskommelser är alltså en lång och komplicerad process som kräver ett fortsatt aktivt arbete även efter att avtalen har ratificerats. Att säkerställa så att suveräna stater faktiskt implementerar och genomför dessa internationella människorättsfördrag är av stor vikt. För var och en av de stora internationella fördragen kring mänskliga rättigheter, såsom ICCPR, ICESCR, CERD och så vidare, medföljer en kommitté som har ansvaret att se till så att stater agerar i enlighet med fördragen. Kommittéerna tolkar fördragen, ger vägledning och granskar periodrapporter från de anslutna staterna och kritiserar eventuella reservationer. Men kommittéernas makt är svag gentemot de suveräna staterna. De är inga domstolar och de kan bara inleda en dialog med länder, och bara om staten i fråga är samarbetsvillig. De kan alltså inte introducera rättsligt bindande domar eller utfärda sanktioner mot stater som felar. Kommittéernas arbetsförmåga och effektivitet begränsas ytterligare av att de har små resurser till sitt förfogande samtidigt som de i sitt arbete har jurisdiktion över större delen av världen. Detta resulterar i stora förseningar och kommittéer som drunknar i en växande arbetsbörda, vilket utnyttjas av staterna. 2011 hade bara 16 procent av staterna lämnat in sina periodrapporter i tid medan 20 procent av staterna aldrig ens lämnat in en rapport angående dess implementering av ICCPR och ICESCR. Att någon av dessa kommittéer kan påverka staters politik eller beteende ter sig väldigt liten. Förutsättningarna för dessa kommittéer lär onekligen inte förändras då flera menar att en stor del av de suveräna staterna har allt att vinna på att bevara kommittéernas ineffektivitet och försummelse. I Latinamerika, Afrika och Europa finns det idag tre stora regionala domstolar för mänskliga rättigheter. Av dessa är Europadomstolen den mest framträdande och framgångsrika internationella domstolen för mänskliga rättigheter. Europarådet inrättades i efterdyningarna av andra världskriget och dess skapande av ECHR, som Europadomstolen verkställer, anses vara den mellanstatliga organisationens allra betydelsefullaste prestation. Europadomstolen är central i syftet med ECHR och fungerar som en oberoende rättslig instans som med auktoritet kan avgöra om en av dess medlemsstater har kränkt en av konventionens rättigheter eller brustit vid implementeringen av ECHR. Varje medlemsstat till ECHR kan lämna in en ansökan mot en annan medlemsstat till domstolen, men att så ske är ovanligt då det vanligtvis anses som ett odiplomatiskt tillvägagångssätt. Det är däremot betydligt vanligare att icke-statliga organisationer, enskilda personer eller grupper av individer lämnar in ansökningar mot stater till domstolen. På grund av det ökade antalet stater som tillhör Europarådet, från bara tio stater 1950 till 47 stater med en sammanlagd befolkning på 800 miljoner människor i slutet av 2010, så har arbetsbördan ökat dramatiskt. I början av 2013 hade domstolen en eftersläpning av över 128.000 fall som väntade på beslut. Om Europadomstolen anser att en stat har brustit i sina människorättsåtaganden så kan den inte ändra nationell lagstiftning som eventuellt bryter mot konventions rättigheter, de kan enbart beordra staten att betala skadestånd. Domstolens beslut kan dock sätta press på landet att ändra lagstiftningen, men de här juridiska förutsättningarna har helt klart en begränsad effekt på domstolens verkningsgrad. Europarådets ministerkommitté är kontrollorganet som övervakar och huvudsakligen sätter press på staten att bringa sin lagstiftning i överensstämmelse med domstolens beslut. Men detta sker genom förhandlingar, vilket betyder att staten i fråga deltar i sin egen övervakningsprocess. Skadestånden som döms ut är dessutom relativt oansenliga och de flesta skadeståndskraven som utfärdas hamnar på under 10.000 euro – liknande summor utfärdas även för mycket allvarliga rättighetskränkningar. På grund av domstolens begränsade kapacitet och dess små skadeståndskrav så avskräcks inte stater från att missbruka sina människorättsåtaganden då de ju vet att de eventuella ekonomiska konsekvenserna är minimala. Likt de tidiga nämnda kommittéerna så hämmar medlemsländerna även konventionens formella makt genom att begränsa både domstolens resurser och dess möjlighet att hålla stater ansvariga för deras bristande implementering av de människorättstraktat som de förbundit sig till. Även om medlemsstaterna ger ECHR formell behörighet och makt över dem så finns det en smärtgräns för hur mycket suveräna stater faktiskt är villiga att underkasta sig en internationell domstol. En annan aspekt att ta upp här är också farhågor om utländsk inblandning i nationens egenintressen. För exempelvis Storbritannien är ECHR en utländsk institution som är bemannad till största delen av utländska byråkrater som har utsetts av andra länders politiker. Likaså är Storbritannien ett främmande land för icke-brittiska medlemmar av ECHR. Det är därför inte konstigt att det är svårt för britterna att veta om ECHR kommer att arbeta för eller emot Storbritanniens intressen. Något som vi kunde se tidigare i våras när dåvarande inrikesministern, och landets nuvarande premiärminister, Theresa May argumenterade för Storbritannien att lämna ECHR. Icke-statliga organisationer, såsom Human Rights Watch och Amnesty International, anses av flera människorättsexperter vara en oerhört viktig del i monitoreringen och ansvarsutkrävandet av staters människorättsåtaganden. Dessa icke-statliga organisationer kan övervaka utvecklingen och sätta offentlig press genom media på de stater som kränker de mänskliga rättigheterna. De kan också bidra med expertis och utbildning till poliser, regeringar och andra myndighetspersoner. Tack vare deras oberoende så är de fria från påtryckningar från stater och behöver inte betänka den politiska eller diplomatiska risken med att avslöja rättighetsövergrepp. Men detta oberoende gör också att de saknar befogenheter att tvinga fram förändring, de kan bara hoppas på att deras ansträngningar får tillräckligt mycket uppmärksamhet och resulterar i ett tillräckligt utbrett missnöje så att regeringar, institutioner, företag och andra kan övertygas om vikten av reform. Det finns alltså många positiva aspekter av dessa övervakningsmekanismer, tyvärr tenderar bristerna att vara märkbart fler. Och mycket av detta kan alltså skyllas på staternas suveränitet. Den internationella lagstiftningen om mänskliga rättigheter grundar sig på staters samtycke. Då mänskliga rättigheter handskas med frågor som i huvudsak berör en stats inhemska agerande – vilket ju traditionellt anses vara statens exklusiva angelägenhet – så är det starka internationella skyddet för suveräniteten därmed till stor del oförenligt med en kraftfull internationell lagstiftning om mänskliga rättigheter. Dessa övervakningsmekanismer som tar sin form i internationella organisationer och institutioner är centrala för implementering av de internationella människorättstraktaten. Världens stater vet om detta. De vet också om institutionernas och fördragens positiva aspekter, såsom global och regional konfliktlösning. Tyvärr har detta lett till en kompromiss som har skapat ett system med svaga och underfinansierade institutioner som till stor del saknar formella rättsliga befogenheter. ... Om du vill lära dig mer så kan du kolla in dessa källor: International Covenant on Civil and Political Rights, 999 U.N.T.S. 171, 16 December 1966. Moeckli, Daniel, Shah Sangeeta, Sivakumaran, Sandesh & Harris, David (red.), International human rights law, (2nd ed., Oxford University Press, Oxford, 2013). Posner, Eric A, The twilight of human rights law, (Oxford University Press, New York, 2014). Kolla gärna även in dessa två blogginlägg: Eller sök på mänskliga rättigheter
  4. Det här blogginlägget kommer att behandla själva utvecklingen av de mänskliga rättigheterna, och den vetenskapliga och filosofiska debatt som finns inom mänskliga rättighetsstudier kring denna successiva förändring. Mitt nästa blogginlägg kommer att handla om feministisk kritik mot de mänskliga rättigheterna. Läs gärna den också: Finns det en androcentrism i mänskliga rättigheters historia? Vissa kritiker anser att det pågår en inflation av de mänskliga rättigheterna och att begreppet därmed håller på att vattnas ur och förlora sin kraft. Men kan detta verkligen stämma? För att kunna nå ett svar på denna frågeställning så kommer jag att undersöka utvecklingen av de mänskliga rättigheterna utifrån de så kallade första, andra och tredje rättighetsgenerationerna. Begreppen positiva och negativa rättigheter kommer också att vara en central del av texten. En extra fördel med detta tillvägagångssätt är att man samtidigt får en djupare förståelse för de faktiska och verkliga kostnaderna för de mänskliga rättigheterna. För precis som allting annat som vi värdesätter i denna värld så kommer även våra mänskliga rättigheter med ett pris. Idéerna om mänskliga rättigheter har sina rötter i den västerländska civilisationen, och den västerländska civilisationens ursprung var antikens Grekland där stadsstaterna var klassamhällen och slavbaserade – detta gällde även antikens Aten som var världens första demokrati. Man kan följaktligen redan här förstå att dagens mänskliga rättigheter har utvecklats och kommit en lång väg sedan Aristoteles och Platons dagar under antikens Grekland. Enligt den rådande idén om mänskliga rättigheter så har varje människa – oavsett om du är man eller kvinna, sjuk eller frisk, rik eller fattig, och så vidare – rätt till de mänskliga rättigheterna. Men under en längre tid så ansågs bara personer som besatt vissa utvalda och specifika egenskaper som värdiga rättighetsinnehavare, såsom att personen var en arbetsförmögen och jordägande man. Men vad kännetecknar då dessa mänskliga rättigheter? Vi kan dela upp de mänskliga rättigheterna i olika grupper eller generationer. Tanken bakom denna uppdelning är att det finns två typer av mänskliga rättigheter, eller rentav tre typer som flera rättighetstänkare idag har börjat hävda. Rättigheterna i dessa olika generationer karakteriseras av de unika objektiven som varje generationsrättighet gör anspråk på. Den första generationen innehåller civila och politiska rättigheter, och de tillhör den första generationen av den enkla anledningen att de var de allra första rättigheterna som hävdades av människorättsaktivister. De representerar alltså den klassiska och traditionella innebörden av de mänskliga rättigheterna. Denna rättighetsgeneration har fokus på individen i samhället och ger primärt olika friheter och juridiska skydd för medborgaren gentemot staten, naturligtvis innefattar den också rättigheter för individen gentemot andra privatpersoner i samhället. Till exempel ger den första generationen individen rätt till yttrande- och åsiktsfrihet; rätten till en rättvis rättegång; rätten till rörelsefrihet; rätten att rösta och att ställa upp som kandidat i val; rätten till rättsligt och säkert skydd mot våld; och flera andra grundläggande civila och politiska rättigheter. Den engelska Bill of Rights, som antogs 1689, är ett exempel på en av de allra första konventionerna där staten avhåller sig från total makt och ger dess medborgare tillgång till en rad medborgerliga och politiska rättigheter. Ett annat exempel är den franska Declaration of the Rights of Man and Citizen som antogs efter den franska revolutionen 1789. Ytterligare exempel på liknande konventioner är den amerikanska konstitutionen och dess Bill of Rights som antogs efter det amerikanska frihetskriget. Grundarna av den amerikanska konventionen utformade den så att systemet skulle göra det svårare för statsapparaten att styra och den innehöll en maktfördelning mellan de olika statsfunktionerna så att deras makt begränsades. Avsikten var att förhindra en koncentration av makt och att skapa en fungerande men minimal statsapparat som gav maximal frihet för folket. Den andra generationen uppstod i samband den industriella revolutionen och uppkomsten av den moderna arbetarrörelsen. Detta var en period med stora samhällsförändringar där nationalstaterna började utvecklas till välfärdsstater. Den andra generationen kännetecknas av att den innehåller mer ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Tillskillnad från första generationens rättigheter så ligger fokus här mer på konkreta objektiv, på olika materiella och sociala förmåner såsom exempelvis rätten till grundläggande nivåer av utbildning och hälsovård; rätten till en inkomst på existensminimumnivå som ger individen en skälig levnadsstandard; rätten till lika och acceptabla arbetsförhållanden; rätt till rent vatten och luft; och flera andra socioekonomiska rättigheter. Flera av andra generationens rättigheter förekommer exempelvis i artiklarna i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Vi kan alltså här se att där den första generationens rättigheter var menade till att på sätt och vis distansera individen i samhället från statens makt och påverkan, så utmärker sig den andra generationens rättigheter mer åt de andra hållet. Andra generationen ålägger staten att involvera sig i sina medborgares liv och att garantera att vissa förhållanden och minimumnivåer säkerställs så att individen faktiskt kan ta tillvara på sina rättigheter. Flera rättighetstänkare menar att många av de moderna rättighetskraven tillhör en ny och tredje generation av rättigheter. De vill alltså inkludera de rättighetsobjektiv som har kommit sedan slutet av 1900-talet tillsammans med tillkomsten av den moderna och alltmer globala miljö- och kvinnorörelsen. Den tredje generationen representerar således den allra senaste uppsättningen av mänskliga rättighetskrav vilka främst fokuserar på vår miljö, jämlikhet och erkännande av minoriteter. De bygger alltså i viss mån vidare på den andra generationens rättigheter. Rättighetsobjektiven i den tredje generationen inkluderar exempelvis rätten till en ren miljö, nationellt självbestämmande, olika program för positiv särbehandling, överlevnaden av ens modersmål, utvecklade välfärdssystem såsom föräldraledighet, rättigheter för olika minoritetsgrupper och så vidare. Canadian Charter of Rights and Freedoms är ett av de senaste medborgerliga rättighetsdokumenten som faktiskt innehåller hänvisningar till rättigheter från alla tre av dessa generationer. Som vi kan se här så finns det historiskt sett en tydlig tendens att fler och fler politiska, civila och sociala anspråk likställs som mänskliga rättigheter i samhällsdebatten. Det finns både kritiska och positiva röster inom fältet av mänskliga rättighetsstudier för den här utvecklingen. Kritikerna anser att det enbart är de civila och politiska rättigheterna, alltså de rättigheter som huvudsakligen återfinns i den första generationen, som bör ses som de verkliga och riktiga mänskliga rättigheterna. De andra socioekonomiska rättigheterna, de som främst finns i den andra och tredje generationen, betraktar kritikerna enbart som önskvärda ambitioner. De menar att förespråkarna för dessa andra generationsrättigheter är sociala aktivister som enbart försöker få igenom sina krav och sin egen ”smala agenda” genom att använda den mer kraftfulla retoriken bakom de mänskliga rättigheterna. Maurice Cranston var en av dessa rättighetstänkare som ställde sig kritiska mot den påstådda inflationen av rättigheter. Cranston med flera ansåg att den andra och tredje generationen var en ohållbar förlängning av de mänskliga rättigheterna och att de stod i skarp kontrast mot själva grundidén om mänskliga rättigheter. Cranston menade att hans kritik mot dessa nya rättighetskrav grundade sig både i filosofiska och politiska argument. På ett filosofiskt plan så menade Cranston att de nya rättighetskraven helt enkelt inte var vettiga och att de skapade en förvirrad uppfattning om mänskliga rättigheter hos gemene man. Cranston befarade att denna förvirring sedan skulle komma att spridas i det politiska systemet och därmed hindra skyddandet av de korrekta mänskliga rättigheterna. Kritikerna ser ofta FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 som ett särskilt skadligt dokument och där den mänskliga rättighetsteorin började gå åt fel hål. Detta synsätt hade även Cranston som ansåg att dokumentet var ett försök till att transformera rättigheter till idealiska önskedrömmar. Cranston menade att detta var farligt då ett ideal är något som man kan sträva efter, men som inte omedelbart kan realiseras. En rätt däremot är något som kan realiseras och, utifrån en moralisk synvinkel, respekteras här och nu[4]. Cranston har en poäng här, ideal är inte lika kraftfulla som en tydlig rätt. Men kan inte också de medborgerliga och politiska rättigheterna i den första generationen, som Cranston så frenetiskt försvarar, också anses vara närmast idealiska? Frihet från slaveri och livegenskap, rätten att inte bli torterad eller utsatt för en inhuman eller degraderande behandling, och flera andra civila och politiska rättigheter är ju än idag inte självklara, inte ens i västvärlden. När exempelvis USA kan driva ett rättighetsvidrigt Guantanamo-fängelse så känns plötsligt flera av dessa rättigheter närmast som idealiska förhoppningar. Det vanligaste argumentet från kritikerna är dock att kostnaderna för att tillhandahålla alla människor med kraven och förmånerna från andra och tredje generationsrättigheterna skulle vara chockerande höga, och det förutsatt att det ens är teoretiskt möjligt, vilket många kritiker inte är villiga att medge. Centralt i deras argumentation här är begreppen negativa och positiva rättigheter. En negativ rättighet definieras som något som enbart kräver passivitet från skyldighetsbäraren, oavsett om det är en person eller institution, gentemot rättighetsinnehavaren. Skyldighetsbäraren uppfyller alltså sin plikt mot de mänskliga rättigheterna genom att bara avstå från att agera, exempelvis genom att inte hindra någon annan från hens rätt till yttrandefrihet eller från att avstå att utöva våld mot en annan individ. Följaktligen definieras en positiv rättighet som raka motsatsen då det är en rättighet som faktiskt kräver en aktiv åtgärd från skyldighetsbäraren gentemot rättighetsinnehavaren. Handlar rättigheten exempelvis om att alla medborgare ska ha rätt till en skälig levnadsstandard så krävs det sociala institutioner som kan förse detta till de individer som av olika anledningar inte har tillräckliga inkomster för sitt eget uppehälle. I Sverige finns exempelvis Socialtjänsten som ger ekonomiskt bistånd vilket möjliggör en skälig levnadsnivå. Cranston och andra kritiker menade därför att de negativa rättigheterna var i linje med den första generationens rättigheter, medan de andra två generationsrättigheterna borde ses som positiva rättigheter. Kritikerna drog alltså slutsatsen att de socioekonomiska rättigheterna var alltför kostsamma och därmed också resulterade i orimliga krav mot skyldighetsbäraren. Detta medan de medborgerliga och politiska rättigheterna däremot ställer helt rimliga krav på skyldighetsbäraren och att de därför är praktiskt genomförbara. Denna tanke höll i sig ända fram till slutet av 1970-talet då Cranston och de andra kritikerna fick mothugg från mer samtida människorättsförsvarare. En av dessa är Henry Shue som påpekade att flera av de mer traditionella medborgerliga och politiska rättigheterna från den första generationen inte bara var negativa rättigheter, utan att de faktiskt krävde ett aktivt handlande från skyldighetsbäraren, och därmed också kunde kosta avsevärda summor pengar. Shue pekande bland annat på hur rätten till en rättvis rättegång, som finns inom den första generationen, kräver en hel uppsjö av positiva funktioner för att kunna upprätthållas. Tänk bara på hur vårt rättssystem är uppbyggt, hur komplicerat och kostsamt det är att driva. Onoro O’Neill bygger vidare på detta resonemang och menar att den första generationens rättigheter kräver en rad institutioner för att vi ska kunna säkerställa att rättigheterna faktiskt efterlevs. O’Neill resonerar att det exempelvis inte kan finnas någon effektiv rättsstat utan ett polisväsende där brottsbekämpande poliser anställs och tilldelas arbetsuppgifter. O'Neill påpekar också att utan diverse samhällsinstitutioner så kan vi inte hålla ämbetsmän och myndighetsorganisationer ansvarsskyldiga. Det är tydligt, anser jag, att Cranston och de andra kritikerna fick fel. De nya rättighetsgenerationerna verkar inte ha påverkat stödet för de mänskliga rättigheterna på ett negativt sätt. Folk är inte mer förvirrade kring vad de mänskliga rättigheterna innefattar idag. Det är nog snarare så att kunskapen och uppmärksamheten kring de mänskliga rättigheterna förmodligen aldrig varit lika hög som den är idag, och detta trots att flera nya och olika rättigheter har lanserats. Men den gamla kritiken mot de olika rättighetsgenerationerna känns igen i dagens debatt kring den påstådda inflationen av de mänskliga rättigheterna. Samma misstänksamhet mot FN och argumenten att de nya mänskliga rättighetsidéerna bara kommer att förvilla människor återfinns än idag. De olika generationsrättigheterna skiljer sig egentligen inte från varandra, de bara anlände vid olika tidpunkter men syftar till att fullfölja samma uppgift, nämligen att skydda våra mänskliga rättigheter. Jag ser det därför inte som att de mänskliga rättigheterna blir urvattnade, istället blir rättigheterna bara mer specifika och utvecklade. Mänskliga rättigheter i internationella avtal och konventioner har uppkommit efter långa perioder av intensiva politiska förhandlingar och kompromisser, de är därför skrivna på ett sätt så att det skapas ett politiskt spelrum åt nationer för egna tolkningar. Därför är det viktigt att utsatta grupper och minoriteter nu får ett välbehövligt stöd och att deras rättigheter förtydligas. Världen utvecklas och förändras i snabb fart. Nya problem som är globala i sin karaktär uppstår hela tiden. De mänskliga rättigheterna kan inte stå still utan måste också följa med i utvecklingen. De grundläggande rättigheterna kommer att vara kvar medan våra nya värderingar förhoppningsvis kommer att fortsätta utveckla och förnya den mänskliga rättighetsidén. ... Om du vill lära dig mer så kan du kolla in dessa källor: Cranston, Maurice, "Human Rights, Real and Supposed," i The Philosophy of Human Rights, red. Patrick Hayden (St. Paul, MN: Paragon Press, 2001). O’Neill, Onora, “The Dark Side of Human Rights,” International Affairs 81,2 (2005). Orend, Brian. Human rights: Concept and context, (Peterborough, Ontario.: Broadview Press, 2002).
  5. I det föregående blogginlägget så diskuterade jag kritiken mot utvecklingen av de mänskliga rättigheterna. Där handlade kritiken om att det historiskt sett skulle förekomma en inflation av rättigheter. Läs den gärna: Pågår det en inflation av de mänskliga rättigheterna? Detta blogginlägg kommer att behandla en annan viktig historisk kritik mot de mänskliga rättigheterna, nämligen kritiken att den mänskliga rättighetsutvecklingen har kantats av androcentrism. Fokus i min diskussion kommer att vara på androcentrismens påverkan på det mänskliga rättighetsarbetet i det internationella systemet och på internationella interventioner mot brott mot de mänskliga rättigheterna. Låt mig börja med att presentera den feministiska kritiken som finns mot de mänskliga rättigheterna och dess påstådda androcentrism. Som nämndes under inledningen i föregående blogginlägg så har den mänskliga rättighetsidén sitt ursprung i västvärlden. Närmare bestämt så har de mänskliga rättigheterna huvudsakligen utarbetats i västeuropeiska kapitalistiska samhällen av framstående män i dessa länder. Vissa feministiska tänkare drar därför slutsatsen att med tanke på det historiska förtrycket mot kvinnor utförda av män så är den globala spridningen av idén om mänskliga rättigheter egentligen en överföring av specifikt manliga värden från en kultur och generation till en annan. De invänder eller rentav avfärdar därför rättigheterna, oavsett om det egentligen handlar om generella mänskliga rättigheter eller mer specifika och specialiserade rättigheter, på grund av att de anser att dessa endast är ett uttryck för en mans synpunkter och en mans världsbild. Kritikerna menar att den maskulina synvinkeln hamnar, medvetet eller inte, i centrum för synen på världen och därmed också den mänskliga rättighetstanken. I deras ögon så sprids och befästs således patriarkatet med hjälp av de mänskliga rättigheterna. Arati Rao (i Right in the Home: Feminist Theoretical Perspectives on International Human Rights) menar att androcentrismen, både i en historisk och mer nutida kontext, inom mänskliga rättigheter har skapat allvarliga svårigheter för erkännandet av kvinnors rättigheter, och speciellt i skapandet av en internationell konsensus. Rao visar på den manliga dominansen när det kommer till utarbetandet, tolkningen, ratificeringen och genomförande av internationella mänskliga rättigheter. Men Rao noterar också den faktiska utvecklingen av de mänskliga rättigheterna, från när rättigheterna endast applicerades på en specifik grupp människor – vuxna, arbetsförmögna och jordägande män – till det moderna konceptet av mänskliga rättigheter som inkluderar alla människor. Rao ser också uppkomsten av en global feministisk rörelse, om än en försenad sådan, som på ett effektivt sätt bemöter könsspecifika människorättsövergrepp med rättighetsbaserade strategier. Men Rao ser också att på grund av denna historiska dominans av patriarkala maktrelationer i det politiska systemet, en dominans som än idag gör sig påtaglig, så blir de övergrepp som många kvinnor fortfarande utsätts för inte erkända. Rao menar därför att de internationella normerna för kvinnors rättigheter behöver stärkas. Rao pekar mot uppdelningen av samhället i offentliga och privata sfärer som ett viktigt begreppshinder för rättvisa mellan könen. Eftersom att de två sfärerna är tydligt könsuppdelade mellan kvinna och man – den privata sfären respektive den offentliga sfären – blir det svårt att skapa sig en föreställning om kränkningar av kvinnors rättigheter i den privata sfären med ett lika kraftfullt och konsekvent språk som det som används för att beskriva rättighetskränkningar i den offentliga sfären. Rao menar att internationella rättighetsdokument, såsom FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, inte problematiserar de mest uppenbara kränkningar av de mänskliga rättigheterna mot kvinnor då dessa kränkningar istället betraktas nästan uteslutande som något som enbart berör familjen, dvs den privata sfären. Mannens tillgång till kvinnans kropp för sexuella eller disciplinära syften ses därför enbart som något som överensstämmer med definitionen av ett äktenskap. Allvarliga övergrepp såsom våldtäkt inom äktenskapet och hustrumisshandel förpassas därmed som enbart könsspecifika brott och inte som de kränkningar av kvinnans rättigheter som de egentligen bör ses som. Den historiska androcentrismen har följaktligen lett till att frågan om våld mot kvinnor i hemmet inom internationella mänskliga rättigheter blivit nedprioriterat och hållits luddigt i sitt juridiska språkbruk. För att kvinnors mänskliga rättigheter ska tas på allvar så kräver Rao att den privata sfären måste officiellt erkännas som ett legitimt problemområde på högsta internationella nivå inom mänskliga rättigheter. Men detta kan bara åstadkommas genom fortsatt utbildning och lobbying från olika kvinnorättsgrupper, och inte genom att man helt avvisar rättighetstanken. Catharine MacKinnon är en framstående feministisk tänkare som också har skrivit om androcentrismen och avsaknaden av kvinnors mänskliga rättigheter i det internationella systemet. I en artikel publicerad 1994, mitt under det blodiga Bosnienkriget som då pågick i Europa, argumenterade MacKinnon att de mänskliga rättigheterna har uteslutit kvinnor både i sin teori och i sin praktik genom att den har vägrat att erkänna att det sexuella våldet i kvinnors liv faktiskt är kränkningar av de mänskliga rättigheterna. I artikeln utvecklar MacKinnon sitt resonemang genom att belysa de grymheter som begicks mot muslimska och kroatiska kvinnor av Serbien under konflikten. MacKinnon berättar hur kvinnor blev systematisk våldtagna och mördade både på grund av sitt kön och sin etniska och religiösa identitet. Artikelns huvudfokus låg på de grymheter som begicks mot kvinnor under Bosnienkriget, och andra liknande konflikter, där de systematiska våldtäkterna fungerade som ett verktyg i att skapa ett folkmord. MacKinnon menade att internationella mänskliga rättigheter inte har kunnat erkänna den systematiska våldtäkten som ett folkmord eftersom sådana brott faller utanför normerna för mänskliga rättigheter. Anledningen till detta är flera enligt MacKinnon, men centralt är att de internationella mänskliga rättigheterna har blivit skapade och formulerade av främst män. Dessutom är det också företrädesvis män som säkerställer så att rättigheterna efterlevs, bland annat genom fredsbevarande styrkor. Här pekar MacKinnon på hur FN-soldater har utnyttjat kvinnor under sin fredsbevarande tjänst, de har alltså kränkt samma människor vars rättigheter de är där för att skydda. Enligt MacKinnon så beror den långsamma internationella reaktionen mot Serbiens folkmord och de systematiska våldtäkterna på att den internationella lagstiftningen om mänskliga rättigheter endast erkänner kränkningar av statliga aktörer. I dagens värld och rättighetstolkning så kan endast stater kränka de mänskliga rättigheterna, och de mänskliga rättigheterna ger bara stater tillstånd att agera mot andra stater, de ger alltså inte individer eller grupper möjlighet att agera själva mot andra individer, grupper eller stater. Detta är problematiskt för just kvinnors mänskliga rättigheter då kvinnor vanligtvis inte våldtas av stater utan av så kallade ”enskilda män”. Staten väljer bara att inte göra något för att stoppa det. Likt Rao så menar MacKinnon att detta kan ses som att bli våldtagen av staten, men att det juridiskt betraktas som något ”privat”, och därför inte som ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Omvärldens ovilja att stoppa folkmordet och de systematiska brotten mot mänskliga rättigheter under Bosnienkriget kan också förklaras utifrån andra feministiska teser. MacKinnon riktar här skarp kritik mot framförallt västvärlden som hon menade försökte måla upp kriget som ett inbördeskrig mellan likvärdiga krigsmakter. På så sätt blir det inte ”vårt problem” och omvärlden behöver inte agera. MacKinnon varnade för att ju mer en konflikt beskrivs i dessa termer, som något inhemskt eller privat, desto mindre effektiv blir den mänskliga rättighetsmodellen. Blir offren därtill feminiserade i omvärldens ögon så är det än mindre sannolikt att internationella mänskliga rättigheter kommer att anses vara kränkta. Det var inte förrän efter att Srebrenicamassakern blev känd, där tusentals bosniska män och pojkar mördades, som omvärlden beslutade sig för att intervenera militärt för att få till ett verkligt slut på konflikten. Den internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY) dömde 2001 att ”systematiska våldtäkter”, och ”sexuellt slaveri” i krigstid faktiskt var ett brott mot mänskliga rättigheter. ICTY behandlade dock inte massvåldtäkterna under Bosnienkriget som ett folkmord. Det är också värt att notera att Bosnienkriget och det efterföljande Kosovokriget faktiskt har bidragit till att få fram bland annat två stora säkerhetsrådsresolutioner som fokuserar på just kvinnor. År 2000 antog säkerhetsrådet resolution 1325 som var den första resolutionen någonsin att fokusera på just kvinnors utsatthet under konflikter. Den konstaterar att kvinnor och barn är särskilt utsatta för krig, och att de är överrepresenterade bland flyktingar. Resolutionen betonar behovet av att kvinnor deltar i de fredsbevarande insatserna och kräver en jämställdhetsintegreringsplan för FN:s fredsbevarande operationer. Resolutionen kräver också att FN:s generalsekreterare ska se till så att fler kvinnor finns ute i fältet och representerade i de olika beslutsnivåerna under fredsprocesser. Säkerhetsrådets resolution 1820, som antogs 2008, utvidgar tillämpningsområdet från föregående nämnda resolution och tar tydligt ställning mot det sexuella våldet mot kvinnor och flickor som resolutionen benämner som ett hot mot internationell fred och säkerhet. Brian Orend är kritisk till den feministiska tesen om att de mänskliga rättigheterna har varit en integrerad del av det traditionella manliga kvinnoförtrycket. Istället menar Orend att kvinnor har använt språkbruket och den starka moraliska innebörden i de mänskliga rättigheterna för att bekämpa det manliga förtrycket från allra första början av människorättsrörelsen. Enligt Orend så har kvinnor på ett mycket effektivt sätt använt idén om mänskliga rättigheter för att nå en ökad jämställdhet och för att få tillgång till grundläggande frihetliga och ekonomiska intressen. Orend pekar bland annat på hur framgångsrik rörelsen för kvinnlig rösträtt under mitten av 1800-talet var, och hur kvinnor exempelvis har säkrat rätten till sin egen kropp och garanterat sin rätt till flera andra grundläggande mänskliga rättigheter. Orend framhåller dessutom att de flesta nationella konstitutioner idag förbjuder diskriminering på grund av kön, och att flera internationella avtal och konventioner om kvinnors rättigheter tagits fram sedan mitten av 1900-talet. Jag har, precis som Orend, svårt att se hur de mänskliga rättigheterna bara skulle vara en del av det patriarkala förtrycket. Den inledande beskrivningen till detta blogginlägg anser jag handlar främst om de mer extrema feminister som helt tillbakavisar tanken på rättigheter. Den stora majoriteten av feminister, likt MacKinnon och Rao, inser att feminism är mänskliga rättigheter, och att de båda behövs för att kunna behandla alla människor likvärdigt, oberoende av ens kön, sexuella läggning eller etniska tillhörighet. Att helt avvisa androcentrismen i begreppet mänskliga rättigheters historia är fel. Det ter sig självklart tycker jag att den historiskt manliga dominansen i samhället och det politiska systemet har fördröjt utvecklingen och försvårat skyddandet av de mänskliga rättigheterna för kvinnor. Man bör därför inte blunda för de historiska och samtida brister som tyvärr finns i synen kring kvinnors mänskliga rättigheter. ... Om du vill lära dig mer så kan du kolla in dessa källor: Beale, Michael O, “Bombs over Bosnia, the role of airpower in Bosnia-Herzegovina,” (Alabama, Maxwell Air Force Base Air.: University Press, 1997). Boose, Lynda E., “Crossing the River Drina: Bosnian Rape Camps, Turkish Impalement, and Serb Cultural Memory”, (Signs 28.1, 2002). Orend, Brian. Human rights: Concept and context, (Peterborough, Ontario.: Broadview Press, 2002). MacKinnon, Catharine A, “Rape, Genocide, and Women's Human Rights” i The Philosophy of Human Rights, red. Patrick Hayden (St. Paul, MN: Paragon Press, 2001). Rao, Arati, “Right in the Home: Feminist Theoretical Perspectives on International Human Rights,” i The Philosophy of Human Rights, red. Patrick Hayden (St. Paul, MN: Paragon Press, 2001), 507-508 Scully, Pamela, “Vulnerable Women: A Critical Reflection on Human Rights Discourse and Sexual Violence,” Emory International Law Review, 23,1 (2009), 115-116
  6. I Schweiz, Finland och Spanien diskuteras just nu införandet av en medborgarlön. Och i Kanada pågår ett framgångsrikt pilotprojekt. Men i Sverige är den politiska debatten om medborgarlön i princip obefintligt. Men varför? Varför vågar inte våra politiker diskutera basinkomst som en möjlig lösning på det ökade utanförskapet och den sociala och ekonomiska otryggheten i vårt land? Medborgarlön är en slags basinkomst för alla medborgare utan krav på någon slags motprestation, som ju exempelvis krävs för att få ekonomiskt bistånd från socialen. Förespråkare till införandet av en medborgarlön menar att en sådan basinkomst kan minska fattigdomen och klyftorna i samhället - samtidigt som den kan minska kostnaderna för vår statsapparat. I Sverige är det främst Miljöpartiet som historiskt har drivit frågan om medborgarlön. Men även där har det varit tyst på sistone. "En av de miljöpartister som emellertid håller fast vid tanken på medborgarlön är Valter Mutt. Senast 2013 motionerade han tillsammans med bland andra Annika Lillemets för ett antal mindre pilotprojekt och en statlig utredning om basinkomstens eventuella effekter i Sverige," skriver Dagens ETC. Mutt menar att "Miljöpartiet har sålt ut de visionära idéerna" i ett försök att verka så regeringsdugliga och ansvarsfulla som möjligt. Men denna tystnad kring visioner och ideologi (vare sig det handlar om medborgarlöner eller annat) har lett till att det politiska samtalet har blivit fegt och trist, menar Mutt. Varför diskuterar vi inte fördelarna och nackdelarna med en medborgarlön i Sverige?
  7. Vi står inför en global klimatkris som kräver ofattbart stora investeringar för att vi ska kunna ställa om till ett mer hållbart samhälle som samtidigt klarar av påfrestningarna som kommer att komma av ett förändrat klimat. Samtidigt är arbetslösheten i Sverige fortfarande alldeles för stor, det finns alltså hundratusentals människor som saknar ett jobb. Enligt statistiska centralbyrån ligger arbetslösheten i Sverige idag på 8,5 procent - och fortsätter att stiga. Trots klimatförändringarna och alla varningar från forskarvärlden gör vi inga omfattande samhällsinvesteringar. Sverige är ett rikt land. Vi har råd att ställa om, och det blir billigare om vi börjar redan nu istället för att vänta tills vi är mitt uppe i krisen. Vi har länge haft vetskapen om vad som behöver göras. Och vi har verktygen som krävs. Vi har dessutom arbetskraften som kan åstadkomma detta nödvändiga arbete. Men på grund av att den politiska viljan saknas – och till viss del också en stark folkopinion – så sitter vi här med massarbetslöshet, helt oförberedda på klimatkrisen. Miljöpolitiska partier i Sverige och runtom i Europa och övriga världen pratar om att det behövs en ”new green deal”. Den nya gröna given är, precis som det låter, en idé som har sitt ursprung från det sociala och ekonomiska reformpaket som USA:s dåvarande president Franklin D. Roosevelt lanserade i kölvattnet av Wall Street-kraschen 1929 och den stora depressionen. En av de viktigaste delarna i reformpaketet var igångsättandet av offentliga arbeten. Alltså där staten satte igång olika arbeten. Staten började exempelvis bygga vägar, fabriker och dammar (man anställde även konstnärer och andra yrkesgrupper). Allt gjordes för att sätta folk i arbeten och på så sätt förbättra landets ekonomi och dess motståndskraft mot framtida (ekonomiska och mänskliga) katastrofer. Det har gjorts liknande samhällsinvesteringar i Sverige genom tiderna för att råda bukt på olika kriser. Från 1950-talet och framåt rådde det en akut bostadsbrist i Sverige. Lösningen blev det så kallade miljonprogrammet som lanserades 1965. Miljonprogrammet må vara kontroversiellt i dag. Men under en kort tid lyckades vi bygga en miljon bostäder samtidigt som bostadsstandarden för miljoner människor förbättrades. Sedan dess har investeringarna sinat och dessa miljonprogramsområden har idag blivit närmast isolerade bostadsområden som kännetecknas av ett stort utanförskap, hög arbetslöshet och stora sociala problem. Det har gjorts en hel del investeringar i dessa stadsdelar från nationellt håll. Stadsdelarna har, framförallt med hjälp av finansiering från Blomman- och Storstadssatsningen, sett flera sociala insatser och bebyggelseinriktade åtgärder för att öka sysselsättningsgraden, tryggheten och attraktionskraften i stadsdelarna. Man kan diskutera hur stora och effektiva de egentligen har varit. Men investeringar har gjorts, och några av dem har dessutom haft ett miljöfokus. Gårdsten, Hjällbo och Bergsjön är tre stadsdelar i Göteborg som har haft ett tämligen stort fokus på att skapa både en social och ekologisk hållbar utveckling. I Bergsjön, under Blommansatsningen, öppnades 1999 det numera nerlagda Agenda 21-kontoret. Avsikten var att kontoret skulle fungera som en fysisk mötesplats, främja en hållbar utveckling och samordna de trygghetsskapande insatserna i Bergsjön. I Gårdsten mellan 1998-2003 genomfördes projekt Solhusen som var omfattande ombyggnationer med ett speciellt fokus på energieffektiviseringar och förnybar energi. Solhus 1 ingick i Europakommissionens 17:e energiprogram ”Sun and Shine” och Solhus 2 i EU-projektet ”Regen-Link”. Exempelvis förseddes loftgångshusens tak med solfångare som nu förser kvarteren med varmvatten. På Gårdstensberget uppfördes 2009 ett vindkraftverk som förser närliggande Gårdstensbostäder med fastighetsel. I Hjällbo invigdes 2011 en av Sveriges största solcellsanläggningar. Anläggningen består av 347 solpaneler och förser de närliggande höghusen med fastighetsel. Allt detta gjordes för flera år sedan. Tänk bara vad som kan åstadkommas med dagens kunskap och teknik. Vi behöver rusta upp och energieffektivisera våra bostäder och se till att deras och vårat ekologiska fotavtryck blir så litet som möjligt. Vi behöver fabriker som massproducerar vindkraftverk, solpaneler, tågvagnar och mycket annat. Vi behöver bygga nya järnvägar där nya höghastighetståg kan transportera oss snabbt och billigt mellan storstäder, hem och arbetsplatser. Vi behöver bygga om så att våra samhällen, byggnader och infrastruktur klarar av ett nytt och tuffare väderklimat. Låt ingen säga att vi inte har råd eller att detta inte går att genomföra. Vi har kunskapen, vi har tekniken, vi har pengarna och vi har arbetskraften. Det enda som fattas är vilja. Så vad väntar vi egentligen på? Fotot visar ett miljonprogramsområde i Helsingborg, Sverige.
×
×
  • Create New...

Important Information

We have placed cookies on your device to help make this website better. You can adjust your cookie settings, otherwise we'll assume you're okay to continue. We use cookies and other tracking technologies to improve your browsing experience on our site, show personalized content, analyze site traffic, and understand where our audience is coming from. To find out more, please read our Privacy Policy. By choosing I Accept, you consent to our use of cookies and other tracking technologies.