Jump to content
Search In
  • More options...
Find results that contain...
Find results in...

Welcome to Redly

Redly is a friendly online community for leftists and progressives.

Sign up now to share news and updates on your timeline, join and create groups, write a blog, find upcoming events, and meet new friends.

Registration is free and just takes a few seconds.

Sign Up

Search the Community

Showing results for tags 'rättigheter'.



More search options

  • Search By Tags

    Type tags separated by commas.
  • Search By Author

Content Type


Forums

  • Support Forums
    • Help and Support
    • Feedback
  • Climate Change's Discussions
  • Renewable Energy's News and Discussions
  • No Nuclear Power's News and Discussions
  • Jeremy Corbyn's News and Discussions
  • Environment's News and Discussions
  • Europe's News and Discussions
  • Gaming's Gaming Discussions
  • Drama News's Recent Drama
  • World News's News
  • Music's Topics
  • Movies's Topics
  • Shareable Quotes's Topics
  • US News and Politics's Discussions
  • Books's Topics
  • Chat Club's Discussions
  • Late Stage Capitalism's Topics
  • Technology's Topics
  • 动态和分析 China Insight's Topics

Categories

  • Get started
  • Tips and tricks
  • Frequently Asked Questions

Blogs

There are no results to display.

There are no results to display.


Find results in...

Find results that contain...


Date Created

  • Start

    End


Last Updated

  • Start

    End


Filter by number of...

Found 5 results

  1. Föreställningen om att man kan klassificera och dela in människor i olika raser utifrån deras fysiskt observerbara skillnader, vanligtvis deras hudfärg, uppstod inte förrän under 1700-talet. Det var upplysningens vetenskapliga och sekulära tankemodeller under denna tidsperiod som skapade förutsättningar för en modern rasism med fokus på en fysisk klassificering att växa fram och som gjorde det möjligt att tillskriva eller förneka vissa grupper rättigheter och medborgarskap utifrån diverse vetenskapliga förklaringsmodeller. Istället för religiösa förklaringar som grundade sig i bibeln så började man under upplysningen att söka efter mer förnuftiga och vetenskapliga tolkningar. Flera antropologer och naturforskare började därför se människor som en klassificerbar del av djurlivet och avvisade följaktligen den mer biblisk synvinkeln att alla var Guds barn. På så sätt hjälpte forskarna framväxten av en sekulär och vetenskapligt grundad rasism. Vår svenska naturforskare Carl von Linné delade exempelvis in människor i olika varieteter och tilldelade människorna intellektuella och moraliska egenskaper. Bland annat beskrevs européer som ”skarpsinniga” och ”uppfinningsrika” medan afrikaner sågs som ”lata” och slarviga”. Flera forskare argumenterade att afrikaner borde bli degraderade från människor till någon slags säregen art som var nära besläktad med apor. Detta tankesätt visar hur man förvägrade alla icke-européer ett fullt människovärde. Johann Friedrich Blumenbach och Georges Louis Leclerc du Buffon visar att en stor del av upplysningens antropologer och naturforskare ändå ansåg att mänskligheten hade ett gemensamt ursprung när de avvisade tanken att afrikaner stod närmare apor än människor och istället argumenterade att de fysiska skillnaderna, exempelvis hudfärgen, berodde på en miljö- och klimatpåverkan. Men detta hindrade inte dem från att rangordna mänskligheten och tilldela människor olika intellektuella egenskaper. Den här kategoriseringen skedde utifrån estetiska förklaringssätt. Människans fysiska skönhet kunde sättas i relation till dess påstådda intelligensnivå. Ljusfärgade människor ansågs överlägsna, i både intelligens och skönhet, mot de mer mörkfärgade människorna som ansågs vara ”fula” och som bäst ”halvciviliserade”. Här är Voltaire ett intressant exempel på dubbelnaturen inom upplysningens rationalism. Likt andra under upplysningen så avvisade även Voltaire den bibeltrogna tolkningen av människans ursprung och menade istället att människan kunde delas upp i skilda arter med olika inneboende egenskaper. Men samtidigt som Voltaire skrev hånfulla och nedlåtande texter om afrikaner och judar så var han även kritisk mot slavhandeln, och försvarade medborgerliga fri- och rättigheter och religiös tolerans. Dessa föreställningar och klassificeringar av befolkningsgrupper användes sedan som en anledning att utesluta afrikaner och andra icke-europeiska folk från att delta i samhällslivet. Förstärkta av dessa vetenskapliga argument, att människor var distinkta och ojämlika, hävdade många att européerna var kulturellt och rasligt överlägsna och att världens alla befolkningar representerade olika stadier av civilisationer – med Europa i den absoluta toppen. Dessa teorier användes även för att rättfärdiga kolonialismen utifrån föreställningen att Europa hade ett imperialistiskt civilisationsuppdrag[4], där civiliserade nationer hade i uppgift att vägledande de mer ociviliserade och primitiva folken som var alltför oförmögna att styra sig själva. Upplysningens nya tankemodeller användes inte bara för att förneka utomstående och icke-européers rättigheter. Fysiska och mentala skillnader mellan kvinnor och män diskuterades och debatterades lika frenetiskt som frågor om politisk delaktighet, likhet inför lagen och andra medborgerliga fri- och rättighetsfrågor under upplysningen. Tanken om förnuftet idealiserades och sågs som den främsta mänskliga egenskapen under upplysningstiden. Att inneha denna egenskap blev en förutsättning för att kunna göra anspråk på juridiska och politiska rättigheter. Resonemanget byggde på att förnuftet var starkt sammankopplat med manligheten, medan kvinnorna, i likhet med de primitiva människorna utanför Europa, bedömdes sakna det inneboende förnuftet. På så sätt kopplades den vita manligheten till medborgarskap och rättigheter. Flera filosofer menade att kvinnor och män hade fullständigt motsatta egenskaper och att kvinnor saknade ett ”etiskt sinne” och förnuft. Medan kvinnorna ansågs ha en passiv sexualitet så associerades mannens starka sexuella drivkraft med strävandet efter frihet, självbestämmande och självständighet. Dessa argument låg sedan till grund för diverse äktenskapslagar som gav mannen rätt att bestämma över kvinnan, samt vägran att ge politiska rättigheter och fullt medborgarskap till kvinnor. Nya politiska terminologier som betonade en manlig, offentlig och politiska sfär som stod i stark kontrast mot den kvinnliga privata sfären uppstod exempelvis under upplysningen. Flera bedömare menar att den tidiga fasen av franska revolutionen gav kvinnor optimism och förhoppning om att deras exkludering från den politiska arenan skulle komma till ett slut. Men likt slavhandeln så fick kvinnornas kamp för att bli erkända som aktiva medborgare med utökade politiska rättigheter ett abrupt slut när Napoleon kom till makten och bland annat introducerade den napoleonska civilrätten där kvinnor omyndighetsförklarades och helt underordnades sina makar. Vi har alltså kunnat se hur normer som rättfärdigar kolonialism, förnekar och exkluderar både kvinnor och icke-européer från medborgarskap och rättigheter har vuxit fram från upplysningen och den vridna synen som fanns på vetenskap och förnuft under denna tidsperiod. Nya tankemodeller och vetenskapliga argument tillämpades på de människor och folkgrupper som man ansåg var oförmögna eller ovärdiga att få ta del av grundläggande fri- och rättigheter. Det är dock värt att notera att det här blogginlägget huvudsakligen har uppmärksammat de negativa aspekterna av upplysningen. Det är ju så att upplysningen också bidrog till att så ett frö till den moderna feminismen och till idén om alla människors lika värde som senare kunde användas för att ifrågasätta den omänskliga och orättvisa behandlingen av svarta, judar och andra minoriteter. --- Läs gärna mina andra blogginlägg om mänskliga rättigheter: Imperiets och nationalstatens betydelse för framväxten av mänskliga rättigheter Miljontals människor lever fortfarande i slaveri - varför är de mänskliga rättigheterna oförmögna att stoppa den här urgamla plågan? Finns det en androcentrism i mänskliga rättigheters historia? Pågår det en inflation av de mänskliga rättigheterna?
  2. Imperium är stora politiska enheter som generellt för en mycket expansionistisk politik vars makt och befogenheter sträcker sig över stora landområden och även territorium långt ifrån imperiets maktcentrum. Imperiets statsform upprätthåller skillnader och hierarkier gentemot dess medborgare och undersåtar som införlivas i imperiet. Imperier tenderar alltså att behandla och styra de olika populationerna annorlunda genom att antingen dela makten med lokala eliter eller genom att koncentrera den till imperiets centrum, genom att inkludera eller utesluta grupper, utnyttja eller belöna vissa undersåtar. Samtidigt kräver den lojalitet – vilket är av större vikt än acceptans och gillande från dess undersåtar – av periferin med centrum. Människors skillnader klargörs således tydligt under imperiets styre. Den här ojämlika inkluderingen är inte frivillig och sker oftast med våld. Medan imperier är heterogena så är nationalstater betydligt mer homogena. Tillskillnad från imperier så baseras nationalstater på idén om att ett folk i ett territorium tillhör och utgör en unik politisk och nationell gemenskap. Nationalstaten strävar alltså efter en homogenisering inom sina gränser där det råder jämlikhet och likhet mellan medborgarna utifrån exempelvis språk eller härkomst – även om verkligheten naturligtvis oftast är mycket mer komplicerad än så. På så sätt tenderar nationalstaten således att utesluta de människor som inte hör hemma i dess nationella gemenskap. Idag är nationalstaten den vanligaste statsformen, men så har inte alltid varit fallet. Den värld av nationsstater som vi idag tar för givet är en relativt ny historisk företeelse när de ställs i jämförelse mot de imperier som genom större delen av historien har haft en dominerande ställning i världen. Om man tar detta i beaktande så är det inte svårt att se hur imperier har spelat en lång och viktig del i mänsklighetens historia och hur imperier har format politiken, sedvänjor och kulturer i dagens värld. Ingen enskild typ av statsform kan garantera respekt för demokrati och mänskliga rättigheter. Presidenter, diktatorer, monarker, parlamentariker osv har alla styrt imperier och nationalstater – tyranni är därför en möjlighet i både imperier och nationalstater. Men hur har dessa två statsformer relaterat till framväxten av mänskliga rättigheter? Vissa historiker menar att imperier har tenderat att skydda rättigheterna för de minoriteter som har levt inom dess gränser. Det Habsburgska och Osmanska riket är två exempel på imperier som historiskt sett var kända för sin relativa tolerans och skydd av minoriteter. Inom det Habsburgska riket fick flera etniska och religiösa minoriteter sina rättigheter erkända redan under slutet av 1700-talet, samtidigt som restriktionerna för rikets judar minskades. Senare under 1867 infördes nya medborgarskapslagar i det Habsburgska riket som gav judar rätten till samma juridiska rättigheter som andra medborgare. Flera av dessa konstitutionella och grundläggande fri- och rättigheter infördes då folket krävde dem i gengäld för att fortsätta bidra till de allt högre utgifterna till de imperialistiska krigen. Den Habsburgska armén var dessutom i behov av soldater som var villiga att försvara riket, och då hade man inte råd att avvisa män från rikets minoriteter. Statsvetaren Emil Uddhammar anser att imperialismen hade flera positiva rättighetsaspekter och pekar exempelvis på hur det omfattande slaveriet avskaffades inom det Brittiska imperiet. Redan 1807 förbjöd det Brittiska imperiet sina undersåtar och medborgare att delta i slavhandeln och 1833 förbjöds helt slaveriet i de Brittiska kolonierna. Tack vare imperiets överlägsna sjömakt och dess diplomatiska arbete så lyckades man även att utöva påtryckning gentemot de andra europeiska stormakterna att agera mot slavhandeln. Men det Brittiska imperiet avskaffade inte slaveriet enbart av humanistiska skäl eller för att imperiet hade omfamnat en nyfunnen tanke om mänskliga rättigheter. Avskaffandet hade även en betydande ekonomisk aspekt där de industriella och kapitalistiska krafterna i imperiet inte längre ansåg att slaveriet var ekonomiskt lönsamt. Istället erfordrade man att slaveriet skulle ersättas med lönearbete – slavarna var helt enkelt dåliga konsumenter och ekonomin skulle tjäna mer på köpkraftiga lönearbetare. Slaveriet avskaffades i de franska kolonierna redan 1794 efter den franska revolutionen som i början såg ut att kunna resultera i ett utökande av de demokratiska rättigheterna för imperiets etniska grupper och minoriteter. Men under Napoleons imperiebyggande i början av 1800-talet så återinfördes slaveriet igen och nya lagar som var diskriminerande gentemot bland annat judar antogs. Det skulle kräva ännu en revolution, en starkare antislaverirörelse och ett uppror i de franska kolonierna i Västindien innan det franska slaveriet kunde upphöra i mitten av 1800-talet. Trots den långa och krokiga vägen så var avskaffandet av slaveriet verkligen ett utomordentligt exempel på uppkomsten och kraften av den mänskliga rättighetstanken under denna tid i historien, där samma krafter som hade möjliggjort slaveriet nu alltså användes för att avskaffa slavhandeln. Denna period i historien visar även det motsägelsefulla och inkonsekventa förhållandet till mänskliga rättigheter. Europeiska imperier, som Storbritannien och Frankrike, som antingen var liberala eller republikanska rättstraditioner, bedrev en rättighetsvidrig och ohygglig imperialism i sina kolonier. Även om dessa imperier deltog i upprättandet av en stark internationell disciplin kring mänskliga rättigheter så gjorde de sitt bästa för att ignorera och undertrycka de krav på självständighet och mänskliga rättigheter som växte allt starkare i kolonierna. Efter andra världskriget så använde många antikoloniala frihetsrörelser, som ville bilda en egen nationalstat fri från de europeiska imperier som härskade över dem, denna dubbelmoral som ett slagkraftigt argument i sin diskurs om mänskliga rättigheter. De moraliska och politiska påtryckningarna från den mänskliga rättighetstanken kan således hjälpa till att förklara slutet för de koloniala imperierna, från 1945 och framåt. Idag är det mänskliga rättighetsparadigmet statscentrerat i den bemärkelsen att nationalstaten är erkänd som både den största garanten och det största hotet mot de mänskliga rättigheterna. Mänskliga rättigheter är alltså nära knutet till begreppet folksuveränitet. Detta kan ses som att de mänskliga rättigheterna endast är universella i teorin men att det i praktiken endast är nationalstatens medborgare som har tillgång till rättigheter, och inte mänskligheten i största allmänhet, som vi kunde se var fallet för imperiernas undersåtar i kolonierna. Det finns också mer nutida exempel. Om medborgarskap i en nationalstat är en förutsättning för att få tillgång till de mänskliga rättigheterna, vad händer då med dagens ”papperslösa”, statslösa migranter och flyktingar? Speciellt när de möter en stat som inte respekterar rättigheterna eller är ovilliga att hjälpa människor som tillhör andra nationalstater. Just dessa människor blir då de mest skyddslösa och de som har svårast att hävda sina mänskliga rättigheter. Dagens mänskliga rättigheter blir alltmer internationella i sin karaktär och utmanar därmed nationalstatens suveränitet. Nya internationella organisationer, deklarationer och konventioner, såsom FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, bygger på principen om staters suveränitet, men de använder samtidigt moraliska imperativ, såsom mänskliga rättigheter, vilka pekar på rättighetskrav som ligger bortom nationalstaten och dess snäva gränser. Vi har alltså sett hur mänskliga rättigheter bidrog till de koloniala imperiernas sorti från världsscenen, och hur nationalstaten har, sedan andra halvan av 1900-talet, blivit normen för dagens statsform. Nu börjar vi möjligen se hur nationalstatens suveränitet eroderas genom utvecklingen av mänskliga rättigheter och andra gränsöverskridande normer. --- Läs gärna mina andra blogginlägg om mänskliga rättigheter: Miljontals människor lever fortfarande i slaveri - varför är de mänskliga rättigheterna oförmögna att stoppa den här urgamla plågan? Finns det en androcentrism i mänskliga rättigheters historia? Pågår det en inflation av de mänskliga rättigheterna?
  3. Internationell lagstiftning om mänskliga rättigheter härrör idag främst från internationella och regionala traktat och konventioner. Generellt är det endast stater som kan bli parter i sådana avtal. Stater som har gett ett formellt godkännande, antingen genom ratificering eller genom accession av traktatet eller konventionen, är därmed bundna av avtalet. Det finns dock möjlighet för stater att ändra sina skyldigheter och utfärda eventuella reservationer mot delar av innehållet i avtalet. Men genom att en stat godtar villkoren för ett internationellt människorättsfördrag så accepterar staten således att lagliga rättsliga begränsningar införs beträffande deras behandling av individer, inom dess territorium och jurisdiktion. Internationella människorättsfördrag medför att staten får skyldigheter gentemot individer snarare än mot andra stater. Internationella människorättsförpliktelser skiljer sig därmed markant från mer traditionella internationella överenskommelser. Enligt Frédéric Mégret förbinder sig inte stater att respektera sina skyldigheter kring mänskliga rättigheter i utbyte mot att andra stater gör samma sak. Mégret menar att internationella åtaganden om mänskliga rättigheter inte är lika beroende av idén om ömsesidighet som de flesta traditionella internationella fördrag tenderar att vara. På grund av detta bör internationella fördrag om mänskliga rättigheter därmed inte beskrivas som konventionella kontraktsenliga avtal mellan stater. Men när stater ingår i ett internationellt människorättsfördrag så förbinder de sig formellt till andra stater, även om de i själva verket oftast skapar och tryggar rättigheter för individer inom deras egen jurisdiktion. Denna ”speciella karaktär” hos internationella människorättsfördrag gentemot mer traditionella fördrag är en viktig aspekt att ha i åtanke när man ska förklara och förstå vad som krävs rent juridiskt för att en person ska kunna åtnjuta de rättigheter som finns i internationella överenskommelser. Inom ramarna för mer traditionella internationella fördrag så är staten vanligtvis mer fri att bestämma hur och på vilket sätt man väljer att uppfylla sina skyldigheter. Staten beviljas en stor handlingsfrihet för att uppfylla vad de åtagit sig att göra – så länge de uppfyller sina skyldigheter mot de andra avtalsslutande staterna. Men på grund av den speciella och omfattande karaktären av de skyldigheter som är involverade i människorättsförpliktelser så är denna traditionella metod inte är tillräcklig när det kommer till människorättsfördrag. När en stat förbinder sig till ett människorättsfördrag förväntas staten att respektera och aktivt arbeta för att skydda och uppfylla rättigheterna. Detta kan jämföras med internationella klimatfördrag där en stat vanligtvis förbinder sig att minska sina klimatfarliga utsläpp med ett visst antal procentenheter, men sättet på vilket staten uppnår dessa utsläppsminskningar är den fri att bestämma över. Implementeringen av internationell lagstiftning kring mänskliga rättigheter kräver däremot mer finjustering än så för att en stat verkligen ska kunna uppnå sina förpliktelser. Stater är alltså bundna av fördrag om mänskliga rättigheter samt internationell sedvanerätt att respektera och garantera för de personer som omfattas av statens jurisdiktion ett fullt åtnjutande av mänskliga rättigheter. Genom lagstiftning och en kombination av institutionella, juridiska samt administrativa och finansiella åtgärder kan stater fullgöra sina skyldigheter. Om de individer som omfattas av statens jurisdiktion i själva verket är i besittning av mänskliga rättigheter beror på en rad faktorer. Särskilt viktigt här är de institutionella skydd av de mänskliga rättigheterna som återfinns inom jurisdiktionen samt införlivandet av internationella normer för mänskliga rättigheter i staters nationella lagstiftning och dess konstitutionella garantier för mänskliga rättigheter. Mänskliga rättighetsfördrag kan ge betydande skydd för personer när de införlivas i nationell lagstiftning så att de därmed kan åberopas av exempelvis rättsliga myndigheter. En grundläggande aspekt för att garantera uppfyllandet av de mänskliga rättigheterna för individer är därför rättigheternas formella rättsliga skydd inom statens nationella lagstiftning. Hur väl de ger personer skydd beror till stor del på deras status i den nationella lagstiftningen. Om en stat ansluter sig till ECHR, hur kan staten tänkas komma att implementera och tillämpa detta internationella fördrag så att personer inom dess jurisdiktion kan åtnjuta dess rättigheter? Tillämpningen ser olika ut beroende på huruvida staten använder ett monistiskt eller dualistiskt rättssystem. Den här skillnaden är särskilt viktig ifall vi vill kunna bedöma till vilken utsträckning stater faktiskt tillämpar de internationella människorättsavtal som de har anslutit sig till. På så sätt kan vi alltså se vad som krävs juridiskt för att personer inom statens jurisdiktion ska kunna åtnjuta sina mänskliga rättigheter. Sverige är ett exempel på en stat som använder ett dualistiskt rättssystem. I ett sådant system så hamnar inte traktatet i den nationella lagstiftningen bara för att staten ratificerar fördraget. Istället måste fördragets bestämmelser först tas in i nationell rätt av statens lagstiftningsmakt. Finns inga likvärdiga bestämmelser eller motsvarigheter till fördraget redan representerade i den nationella lagstiftningen så måste dessa införlivas genom nya lagtexter. På så sätt får inte ett internationellt avtal någon verklig betydelse förrän det har införlivats i statens nationella rätt. Man kan alltså inte direkt åberopa själva fördragets bestämmelse direkt vid nationella domstolar, istället får man hänvisa till motsvarigheten som finns inom den nationella lagstiftningen. I ett monistiskt rättssystem behövs oftast inte sådana här särskilda åtgärder vidtas från den antagande statens sida innan fördraget per automatik börjar gälla som nationell rätt. I vissa monistiska rättssystem krävs att den lagstiftande makten ger sitt godkännande av ratificeringen innan fördraget kan införlivas som en del av den nationella lagstiftningen. Såsom att olika konstitutionella krav först måste uppfyllas eller att en viss mängd röster krävs i landets parlament eller senat, så som exempelvis är fallet i USA. Internationella fördrag som införlivas i nationell lagstiftning kan på egen hand ge personer viktiga skydd för de mänskliga rättigheterna, men de kan också fungera som ett komplement till det konstitutionella skyddet av rättigheter. Konstitutioner som innehåller fundamentala garantier för de mänskliga rättigheterna kan idag återfinnas i en överväldigande majoritet av stater runtom i världen. Även om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter är mindre vanliga så innehåller de flesta moderna konstitutioner politiska och medborgerliga rättigheter. Anledningen till detta är enkel, de rättigheter som skyddas i dessa moderna konstitutioner har påverkats av internationella människorättsinstrument och förordningar såsom UDHR, ICCPR och ICESCR. Som man kan föreställa sig så finns det i många länder ett omfattande lagstiftningsskydd av de mänskliga rättigheterna, för sådana frågor som berör arbete, diskriminering, privatliv osv. Ofta åtföljs sådan nationell lagstiftning även av inrättande av olika institutioner som har en roll i övervakandet eller implementeringen, och/eller ansvar för att behandla inkomna klagomål på diverse rättighetskränkningar. Institutioner som har ett ansvar för att observera och främja mänskliga rättigheter i deras respektive ansvarsområde innefattar politiska och juridiska organ såsom bland annat nationella domstolar, den lagstiftande och verkställande makten och nationella människorättsorganisationer. Domstolarna spelar en viktig roll eftersom de omsätter i praktiken garantierna för de mänskliga rättigheterna som återfinns i internationell eller nationell lagstiftning. Domstolarnas omfång och effektivitet när det kommer till dessa garantier, även de konstitutionsskyddade rättigheterna, beror i slutändan på domstolarnas oberoende, dess arbetskultur och uppfattning kring sin roll i samhället. Även allmänhetens tillgänglighet till domstolen och respekten för domstolsbeslut som visas av den lagstiftande och verkställande makten i landet är viktigt. Men den institutionella och juridiska aspekten stannar inte där. Det finns även andra institutioner och samhällsorgan som spelar en viktig roll. Dessa inkluderar parlamentariska kommissioner, fängelseinspektörer, offentliga förespråkare och människorättsorganisationer, public service och ombudsmän med ansvar för olika rättighetsområden – vilket har varit ett populärt redskap i Sverige och övriga Skandinavien. De juridiska och administrativa processer som krävs vid implementeringen av internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter är alltså betydande och komplicerade. Men hur ska vi ställa oss till det faktum att runt 45 miljoner människor idag lever i livegenskap eller slaveri trots att det internationella människorättsarbetet mot slaveriet har pågått sedan början av 1800-talet? Majoriteten av världens stater har ratificerat människorättskonventionen ICCPR som i artikel 8 säger att slaveri, slavhandel och tvångsarbete ska förbjudas: Indien anslöt sig och ratificerade ICCPR redan 1979, trots detta så beräknas omkring 18 miljoner personer, den enskilt största populationen i världen, leva i slaveri eller livegenskap i landet. Det finns andra regionala människorättskonventioner med liknande artiklar kring slaveri och livegenskap, exempelvis ECHR som i artikel 8 innehåller liknande provisioner som förbjuder slaveri och tvångsarbete, såsom trafficking som är ett stort problem i Europa, och som mellan 2013-14 beräknades drabba närmare 16.000 personer. Men mörkertalet är stort och den faktiska siffran bedöms vara mycket större än så. Problemen kring slaveri återfinns alltså än idag både i Nord och Syd. Eric Posner anser att den internationella människorättslagen har misslyckat med att uppnå sina mål då bland annat den ”urgamla plågan” som slaveriet fortsätter att existera än idag. Posner menar att det finns lite bevis på att internationella fördrag om mänskliga rättigheter faktiskt har förbättrat välbefinnandet på ett väsentligt sätt för människor eller lett till ökad respekt för rättigheterna i dessa fördrag. Bara för att en stat ratificerar ett fördrag om mänskliga rättigheter och sedan introducerar lagtexter som implementerar detta fördrag i den nationella lagstiftningen betyder det inte att jobbet är klart och att fördraget har fått önskad effekt. Problemet är att många stater inte genomdriver sina lagar, eller att deras lagar och rättssystem är alldeles för svaga för att påverka människors beteende. Att människorättsfördrag införlivas i nationella konstitutioner är inte heller tillräckligt då många stater i själva verket inte respekterar sina egna grundlagar. Här håller jag till viss del med i Posners analys. Införlivande av internationella människorättsliga normer i nationell rätt är en komplicerad process som behöver både ekonomiska resurser, institutionella skydd, politisk vilja men även också en ökad kunskap hos gemene man för att kunna genomdrivas och implementeras på ett tillfredställande sätt i hela samhällsbygget. Om detta saknas så riskeras det att bara vara ett spel för gallerierna. Men samtidigt visar avskaffandet av slavhandeln varför internationell lagstiftning och bilaterala avtal behövs för att säkerställa och förbättra mänskliga rättigheter för individer, framförallt när det handlar om globala problem där flera stater är inblandade. Den visar tyvärr också att internationella överenskommelser kan nå en konsensus först när tillräckligt många stater är överens, och att detta kan ta lång tid att uppnå. Allvarliga och otaliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna förekommer än idag över hela världen och det vore fel att tro att internationella människorättsfördrag på egen hand skulle kunna avskaffa slaveriet i alla dess former. Men de internationella överenskommelserna är en relativt ny företeelse och de mänskliga rättigheterna började inte vara en rättslig regim med verklig kraft förrän i slutet av 1900-talet. De mänskliga rättigheterna är under en ständig utveckling. Idag måste stater förhålla sig till internationella rättsliga skyldigheter som sätter gränser för hur den suveräna staten kan behandla individer inom sin jurisdiktion. Och idag finns det inte många auktoritära regimer som offentligt förvägrar dess medborgare principen om grundläggande rättigheter (även om de i verkligheten är ovilliga att vidmakthålla sådana rättigheter). Allt detta hade varit helt otänkbart för bara några decennier sedan. Statssuveräniteten har betydelse för möjligheterna att hålla världens länder ansvariga för bristande implementering av de människorättstraktater som de själva undertecknat Skapandet av rättigheter i internationella överenskommelser är alltså en lång och komplicerad process som kräver ett fortsatt aktivt arbete även efter att avtalen har ratificerats. Att säkerställa så att suveräna stater faktiskt implementerar och genomför dessa internationella människorättsfördrag är av stor vikt. För var och en av de stora internationella fördragen kring mänskliga rättigheter, såsom ICCPR, ICESCR, CERD och så vidare, medföljer en kommitté som har ansvaret att se till så att stater agerar i enlighet med fördragen. Kommittéerna tolkar fördragen, ger vägledning och granskar periodrapporter från de anslutna staterna och kritiserar eventuella reservationer. Men kommittéernas makt är svag gentemot de suveräna staterna. De är inga domstolar och de kan bara inleda en dialog med länder, och bara om staten i fråga är samarbetsvillig. De kan alltså inte introducera rättsligt bindande domar eller utfärda sanktioner mot stater som felar. Kommittéernas arbetsförmåga och effektivitet begränsas ytterligare av att de har små resurser till sitt förfogande samtidigt som de i sitt arbete har jurisdiktion över större delen av världen. Detta resulterar i stora förseningar och kommittéer som drunknar i en växande arbetsbörda, vilket utnyttjas av staterna. 2011 hade bara 16 procent av staterna lämnat in sina periodrapporter i tid medan 20 procent av staterna aldrig ens lämnat in en rapport angående dess implementering av ICCPR och ICESCR. Att någon av dessa kommittéer kan påverka staters politik eller beteende ter sig väldigt liten. Förutsättningarna för dessa kommittéer lär onekligen inte förändras då flera menar att en stor del av de suveräna staterna har allt att vinna på att bevara kommittéernas ineffektivitet och försummelse. I Latinamerika, Afrika och Europa finns det idag tre stora regionala domstolar för mänskliga rättigheter. Av dessa är Europadomstolen den mest framträdande och framgångsrika internationella domstolen för mänskliga rättigheter. Europarådet inrättades i efterdyningarna av andra världskriget och dess skapande av ECHR, som Europadomstolen verkställer, anses vara den mellanstatliga organisationens allra betydelsefullaste prestation. Europadomstolen är central i syftet med ECHR och fungerar som en oberoende rättslig instans som med auktoritet kan avgöra om en av dess medlemsstater har kränkt en av konventionens rättigheter eller brustit vid implementeringen av ECHR. Varje medlemsstat till ECHR kan lämna in en ansökan mot en annan medlemsstat till domstolen, men att så ske är ovanligt då det vanligtvis anses som ett odiplomatiskt tillvägagångssätt. Det är däremot betydligt vanligare att icke-statliga organisationer, enskilda personer eller grupper av individer lämnar in ansökningar mot stater till domstolen. På grund av det ökade antalet stater som tillhör Europarådet, från bara tio stater 1950 till 47 stater med en sammanlagd befolkning på 800 miljoner människor i slutet av 2010, så har arbetsbördan ökat dramatiskt. I början av 2013 hade domstolen en eftersläpning av över 128.000 fall som väntade på beslut. Om Europadomstolen anser att en stat har brustit i sina människorättsåtaganden så kan den inte ändra nationell lagstiftning som eventuellt bryter mot konventions rättigheter, de kan enbart beordra staten att betala skadestånd. Domstolens beslut kan dock sätta press på landet att ändra lagstiftningen, men de här juridiska förutsättningarna har helt klart en begränsad effekt på domstolens verkningsgrad. Europarådets ministerkommitté är kontrollorganet som övervakar och huvudsakligen sätter press på staten att bringa sin lagstiftning i överensstämmelse med domstolens beslut. Men detta sker genom förhandlingar, vilket betyder att staten i fråga deltar i sin egen övervakningsprocess. Skadestånden som döms ut är dessutom relativt oansenliga och de flesta skadeståndskraven som utfärdas hamnar på under 10.000 euro – liknande summor utfärdas även för mycket allvarliga rättighetskränkningar. På grund av domstolens begränsade kapacitet och dess små skadeståndskrav så avskräcks inte stater från att missbruka sina människorättsåtaganden då de ju vet att de eventuella ekonomiska konsekvenserna är minimala. Likt de tidiga nämnda kommittéerna så hämmar medlemsländerna även konventionens formella makt genom att begränsa både domstolens resurser och dess möjlighet att hålla stater ansvariga för deras bristande implementering av de människorättstraktat som de förbundit sig till. Även om medlemsstaterna ger ECHR formell behörighet och makt över dem så finns det en smärtgräns för hur mycket suveräna stater faktiskt är villiga att underkasta sig en internationell domstol. En annan aspekt att ta upp här är också farhågor om utländsk inblandning i nationens egenintressen. För exempelvis Storbritannien är ECHR en utländsk institution som är bemannad till största delen av utländska byråkrater som har utsetts av andra länders politiker. Likaså är Storbritannien ett främmande land för icke-brittiska medlemmar av ECHR. Det är därför inte konstigt att det är svårt för britterna att veta om ECHR kommer att arbeta för eller emot Storbritanniens intressen. Något som vi kunde se tidigare i våras när dåvarande inrikesministern, och landets nuvarande premiärminister, Theresa May argumenterade för Storbritannien att lämna ECHR. Icke-statliga organisationer, såsom Human Rights Watch och Amnesty International, anses av flera människorättsexperter vara en oerhört viktig del i monitoreringen och ansvarsutkrävandet av staters människorättsåtaganden. Dessa icke-statliga organisationer kan övervaka utvecklingen och sätta offentlig press genom media på de stater som kränker de mänskliga rättigheterna. De kan också bidra med expertis och utbildning till poliser, regeringar och andra myndighetspersoner. Tack vare deras oberoende så är de fria från påtryckningar från stater och behöver inte betänka den politiska eller diplomatiska risken med att avslöja rättighetsövergrepp. Men detta oberoende gör också att de saknar befogenheter att tvinga fram förändring, de kan bara hoppas på att deras ansträngningar får tillräckligt mycket uppmärksamhet och resulterar i ett tillräckligt utbrett missnöje så att regeringar, institutioner, företag och andra kan övertygas om vikten av reform. Det finns alltså många positiva aspekter av dessa övervakningsmekanismer, tyvärr tenderar bristerna att vara märkbart fler. Och mycket av detta kan alltså skyllas på staternas suveränitet. Den internationella lagstiftningen om mänskliga rättigheter grundar sig på staters samtycke. Då mänskliga rättigheter handskas med frågor som i huvudsak berör en stats inhemska agerande – vilket ju traditionellt anses vara statens exklusiva angelägenhet – så är det starka internationella skyddet för suveräniteten därmed till stor del oförenligt med en kraftfull internationell lagstiftning om mänskliga rättigheter. Dessa övervakningsmekanismer som tar sin form i internationella organisationer och institutioner är centrala för implementering av de internationella människorättstraktaten. Världens stater vet om detta. De vet också om institutionernas och fördragens positiva aspekter, såsom global och regional konfliktlösning. Tyvärr har detta lett till en kompromiss som har skapat ett system med svaga och underfinansierade institutioner som till stor del saknar formella rättsliga befogenheter. ... Om du vill lära dig mer så kan du kolla in dessa källor: International Covenant on Civil and Political Rights, 999 U.N.T.S. 171, 16 December 1966. Moeckli, Daniel, Shah Sangeeta, Sivakumaran, Sandesh & Harris, David (red.), International human rights law, (2nd ed., Oxford University Press, Oxford, 2013). Posner, Eric A, The twilight of human rights law, (Oxford University Press, New York, 2014). Kolla gärna även in dessa två blogginlägg: Eller sök på mänskliga rättigheter
  4. Det här blogginlägget kommer att behandla själva utvecklingen av de mänskliga rättigheterna, och den vetenskapliga och filosofiska debatt som finns inom mänskliga rättighetsstudier kring denna successiva förändring. Mitt nästa blogginlägg kommer att handla om feministisk kritik mot de mänskliga rättigheterna. Läs gärna den också: Finns det en androcentrism i mänskliga rättigheters historia? Vissa kritiker anser att det pågår en inflation av de mänskliga rättigheterna och att begreppet därmed håller på att vattnas ur och förlora sin kraft. Men kan detta verkligen stämma? För att kunna nå ett svar på denna frågeställning så kommer jag att undersöka utvecklingen av de mänskliga rättigheterna utifrån de så kallade första, andra och tredje rättighetsgenerationerna. Begreppen positiva och negativa rättigheter kommer också att vara en central del av texten. En extra fördel med detta tillvägagångssätt är att man samtidigt får en djupare förståelse för de faktiska och verkliga kostnaderna för de mänskliga rättigheterna. För precis som allting annat som vi värdesätter i denna värld så kommer även våra mänskliga rättigheter med ett pris. Idéerna om mänskliga rättigheter har sina rötter i den västerländska civilisationen, och den västerländska civilisationens ursprung var antikens Grekland där stadsstaterna var klassamhällen och slavbaserade – detta gällde även antikens Aten som var världens första demokrati. Man kan följaktligen redan här förstå att dagens mänskliga rättigheter har utvecklats och kommit en lång väg sedan Aristoteles och Platons dagar under antikens Grekland. Enligt den rådande idén om mänskliga rättigheter så har varje människa – oavsett om du är man eller kvinna, sjuk eller frisk, rik eller fattig, och så vidare – rätt till de mänskliga rättigheterna. Men under en längre tid så ansågs bara personer som besatt vissa utvalda och specifika egenskaper som värdiga rättighetsinnehavare, såsom att personen var en arbetsförmögen och jordägande man. Men vad kännetecknar då dessa mänskliga rättigheter? Vi kan dela upp de mänskliga rättigheterna i olika grupper eller generationer. Tanken bakom denna uppdelning är att det finns två typer av mänskliga rättigheter, eller rentav tre typer som flera rättighetstänkare idag har börjat hävda. Rättigheterna i dessa olika generationer karakteriseras av de unika objektiven som varje generationsrättighet gör anspråk på. Den första generationen innehåller civila och politiska rättigheter, och de tillhör den första generationen av den enkla anledningen att de var de allra första rättigheterna som hävdades av människorättsaktivister. De representerar alltså den klassiska och traditionella innebörden av de mänskliga rättigheterna. Denna rättighetsgeneration har fokus på individen i samhället och ger primärt olika friheter och juridiska skydd för medborgaren gentemot staten, naturligtvis innefattar den också rättigheter för individen gentemot andra privatpersoner i samhället. Till exempel ger den första generationen individen rätt till yttrande- och åsiktsfrihet; rätten till en rättvis rättegång; rätten till rörelsefrihet; rätten att rösta och att ställa upp som kandidat i val; rätten till rättsligt och säkert skydd mot våld; och flera andra grundläggande civila och politiska rättigheter. Den engelska Bill of Rights, som antogs 1689, är ett exempel på en av de allra första konventionerna där staten avhåller sig från total makt och ger dess medborgare tillgång till en rad medborgerliga och politiska rättigheter. Ett annat exempel är den franska Declaration of the Rights of Man and Citizen som antogs efter den franska revolutionen 1789. Ytterligare exempel på liknande konventioner är den amerikanska konstitutionen och dess Bill of Rights som antogs efter det amerikanska frihetskriget. Grundarna av den amerikanska konventionen utformade den så att systemet skulle göra det svårare för statsapparaten att styra och den innehöll en maktfördelning mellan de olika statsfunktionerna så att deras makt begränsades. Avsikten var att förhindra en koncentration av makt och att skapa en fungerande men minimal statsapparat som gav maximal frihet för folket. Den andra generationen uppstod i samband den industriella revolutionen och uppkomsten av den moderna arbetarrörelsen. Detta var en period med stora samhällsförändringar där nationalstaterna började utvecklas till välfärdsstater. Den andra generationen kännetecknas av att den innehåller mer ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Tillskillnad från första generationens rättigheter så ligger fokus här mer på konkreta objektiv, på olika materiella och sociala förmåner såsom exempelvis rätten till grundläggande nivåer av utbildning och hälsovård; rätten till en inkomst på existensminimumnivå som ger individen en skälig levnadsstandard; rätten till lika och acceptabla arbetsförhållanden; rätt till rent vatten och luft; och flera andra socioekonomiska rättigheter. Flera av andra generationens rättigheter förekommer exempelvis i artiklarna i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Vi kan alltså här se att där den första generationens rättigheter var menade till att på sätt och vis distansera individen i samhället från statens makt och påverkan, så utmärker sig den andra generationens rättigheter mer åt de andra hållet. Andra generationen ålägger staten att involvera sig i sina medborgares liv och att garantera att vissa förhållanden och minimumnivåer säkerställs så att individen faktiskt kan ta tillvara på sina rättigheter. Flera rättighetstänkare menar att många av de moderna rättighetskraven tillhör en ny och tredje generation av rättigheter. De vill alltså inkludera de rättighetsobjektiv som har kommit sedan slutet av 1900-talet tillsammans med tillkomsten av den moderna och alltmer globala miljö- och kvinnorörelsen. Den tredje generationen representerar således den allra senaste uppsättningen av mänskliga rättighetskrav vilka främst fokuserar på vår miljö, jämlikhet och erkännande av minoriteter. De bygger alltså i viss mån vidare på den andra generationens rättigheter. Rättighetsobjektiven i den tredje generationen inkluderar exempelvis rätten till en ren miljö, nationellt självbestämmande, olika program för positiv särbehandling, överlevnaden av ens modersmål, utvecklade välfärdssystem såsom föräldraledighet, rättigheter för olika minoritetsgrupper och så vidare. Canadian Charter of Rights and Freedoms är ett av de senaste medborgerliga rättighetsdokumenten som faktiskt innehåller hänvisningar till rättigheter från alla tre av dessa generationer. Som vi kan se här så finns det historiskt sett en tydlig tendens att fler och fler politiska, civila och sociala anspråk likställs som mänskliga rättigheter i samhällsdebatten. Det finns både kritiska och positiva röster inom fältet av mänskliga rättighetsstudier för den här utvecklingen. Kritikerna anser att det enbart är de civila och politiska rättigheterna, alltså de rättigheter som huvudsakligen återfinns i den första generationen, som bör ses som de verkliga och riktiga mänskliga rättigheterna. De andra socioekonomiska rättigheterna, de som främst finns i den andra och tredje generationen, betraktar kritikerna enbart som önskvärda ambitioner. De menar att förespråkarna för dessa andra generationsrättigheter är sociala aktivister som enbart försöker få igenom sina krav och sin egen ”smala agenda” genom att använda den mer kraftfulla retoriken bakom de mänskliga rättigheterna. Maurice Cranston var en av dessa rättighetstänkare som ställde sig kritiska mot den påstådda inflationen av rättigheter. Cranston med flera ansåg att den andra och tredje generationen var en ohållbar förlängning av de mänskliga rättigheterna och att de stod i skarp kontrast mot själva grundidén om mänskliga rättigheter. Cranston menade att hans kritik mot dessa nya rättighetskrav grundade sig både i filosofiska och politiska argument. På ett filosofiskt plan så menade Cranston att de nya rättighetskraven helt enkelt inte var vettiga och att de skapade en förvirrad uppfattning om mänskliga rättigheter hos gemene man. Cranston befarade att denna förvirring sedan skulle komma att spridas i det politiska systemet och därmed hindra skyddandet av de korrekta mänskliga rättigheterna. Kritikerna ser ofta FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 som ett särskilt skadligt dokument och där den mänskliga rättighetsteorin började gå åt fel hål. Detta synsätt hade även Cranston som ansåg att dokumentet var ett försök till att transformera rättigheter till idealiska önskedrömmar. Cranston menade att detta var farligt då ett ideal är något som man kan sträva efter, men som inte omedelbart kan realiseras. En rätt däremot är något som kan realiseras och, utifrån en moralisk synvinkel, respekteras här och nu[4]. Cranston har en poäng här, ideal är inte lika kraftfulla som en tydlig rätt. Men kan inte också de medborgerliga och politiska rättigheterna i den första generationen, som Cranston så frenetiskt försvarar, också anses vara närmast idealiska? Frihet från slaveri och livegenskap, rätten att inte bli torterad eller utsatt för en inhuman eller degraderande behandling, och flera andra civila och politiska rättigheter är ju än idag inte självklara, inte ens i västvärlden. När exempelvis USA kan driva ett rättighetsvidrigt Guantanamo-fängelse så känns plötsligt flera av dessa rättigheter närmast som idealiska förhoppningar. Det vanligaste argumentet från kritikerna är dock att kostnaderna för att tillhandahålla alla människor med kraven och förmånerna från andra och tredje generationsrättigheterna skulle vara chockerande höga, och det förutsatt att det ens är teoretiskt möjligt, vilket många kritiker inte är villiga att medge. Centralt i deras argumentation här är begreppen negativa och positiva rättigheter. En negativ rättighet definieras som något som enbart kräver passivitet från skyldighetsbäraren, oavsett om det är en person eller institution, gentemot rättighetsinnehavaren. Skyldighetsbäraren uppfyller alltså sin plikt mot de mänskliga rättigheterna genom att bara avstå från att agera, exempelvis genom att inte hindra någon annan från hens rätt till yttrandefrihet eller från att avstå att utöva våld mot en annan individ. Följaktligen definieras en positiv rättighet som raka motsatsen då det är en rättighet som faktiskt kräver en aktiv åtgärd från skyldighetsbäraren gentemot rättighetsinnehavaren. Handlar rättigheten exempelvis om att alla medborgare ska ha rätt till en skälig levnadsstandard så krävs det sociala institutioner som kan förse detta till de individer som av olika anledningar inte har tillräckliga inkomster för sitt eget uppehälle. I Sverige finns exempelvis Socialtjänsten som ger ekonomiskt bistånd vilket möjliggör en skälig levnadsnivå. Cranston och andra kritiker menade därför att de negativa rättigheterna var i linje med den första generationens rättigheter, medan de andra två generationsrättigheterna borde ses som positiva rättigheter. Kritikerna drog alltså slutsatsen att de socioekonomiska rättigheterna var alltför kostsamma och därmed också resulterade i orimliga krav mot skyldighetsbäraren. Detta medan de medborgerliga och politiska rättigheterna däremot ställer helt rimliga krav på skyldighetsbäraren och att de därför är praktiskt genomförbara. Denna tanke höll i sig ända fram till slutet av 1970-talet då Cranston och de andra kritikerna fick mothugg från mer samtida människorättsförsvarare. En av dessa är Henry Shue som påpekade att flera av de mer traditionella medborgerliga och politiska rättigheterna från den första generationen inte bara var negativa rättigheter, utan att de faktiskt krävde ett aktivt handlande från skyldighetsbäraren, och därmed också kunde kosta avsevärda summor pengar. Shue pekande bland annat på hur rätten till en rättvis rättegång, som finns inom den första generationen, kräver en hel uppsjö av positiva funktioner för att kunna upprätthållas. Tänk bara på hur vårt rättssystem är uppbyggt, hur komplicerat och kostsamt det är att driva. Onoro O’Neill bygger vidare på detta resonemang och menar att den första generationens rättigheter kräver en rad institutioner för att vi ska kunna säkerställa att rättigheterna faktiskt efterlevs. O’Neill resonerar att det exempelvis inte kan finnas någon effektiv rättsstat utan ett polisväsende där brottsbekämpande poliser anställs och tilldelas arbetsuppgifter. O'Neill påpekar också att utan diverse samhällsinstitutioner så kan vi inte hålla ämbetsmän och myndighetsorganisationer ansvarsskyldiga. Det är tydligt, anser jag, att Cranston och de andra kritikerna fick fel. De nya rättighetsgenerationerna verkar inte ha påverkat stödet för de mänskliga rättigheterna på ett negativt sätt. Folk är inte mer förvirrade kring vad de mänskliga rättigheterna innefattar idag. Det är nog snarare så att kunskapen och uppmärksamheten kring de mänskliga rättigheterna förmodligen aldrig varit lika hög som den är idag, och detta trots att flera nya och olika rättigheter har lanserats. Men den gamla kritiken mot de olika rättighetsgenerationerna känns igen i dagens debatt kring den påstådda inflationen av de mänskliga rättigheterna. Samma misstänksamhet mot FN och argumenten att de nya mänskliga rättighetsidéerna bara kommer att förvilla människor återfinns än idag. De olika generationsrättigheterna skiljer sig egentligen inte från varandra, de bara anlände vid olika tidpunkter men syftar till att fullfölja samma uppgift, nämligen att skydda våra mänskliga rättigheter. Jag ser det därför inte som att de mänskliga rättigheterna blir urvattnade, istället blir rättigheterna bara mer specifika och utvecklade. Mänskliga rättigheter i internationella avtal och konventioner har uppkommit efter långa perioder av intensiva politiska förhandlingar och kompromisser, de är därför skrivna på ett sätt så att det skapas ett politiskt spelrum åt nationer för egna tolkningar. Därför är det viktigt att utsatta grupper och minoriteter nu får ett välbehövligt stöd och att deras rättigheter förtydligas. Världen utvecklas och förändras i snabb fart. Nya problem som är globala i sin karaktär uppstår hela tiden. De mänskliga rättigheterna kan inte stå still utan måste också följa med i utvecklingen. De grundläggande rättigheterna kommer att vara kvar medan våra nya värderingar förhoppningsvis kommer att fortsätta utveckla och förnya den mänskliga rättighetsidén. ... Om du vill lära dig mer så kan du kolla in dessa källor: Cranston, Maurice, "Human Rights, Real and Supposed," i The Philosophy of Human Rights, red. Patrick Hayden (St. Paul, MN: Paragon Press, 2001). O’Neill, Onora, “The Dark Side of Human Rights,” International Affairs 81,2 (2005). Orend, Brian. Human rights: Concept and context, (Peterborough, Ontario.: Broadview Press, 2002).
  5. I det föregående blogginlägget så diskuterade jag kritiken mot utvecklingen av de mänskliga rättigheterna. Där handlade kritiken om att det historiskt sett skulle förekomma en inflation av rättigheter. Läs den gärna: Pågår det en inflation av de mänskliga rättigheterna? Detta blogginlägg kommer att behandla en annan viktig historisk kritik mot de mänskliga rättigheterna, nämligen kritiken att den mänskliga rättighetsutvecklingen har kantats av androcentrism. Fokus i min diskussion kommer att vara på androcentrismens påverkan på det mänskliga rättighetsarbetet i det internationella systemet och på internationella interventioner mot brott mot de mänskliga rättigheterna. Låt mig börja med att presentera den feministiska kritiken som finns mot de mänskliga rättigheterna och dess påstådda androcentrism. Som nämndes under inledningen i föregående blogginlägg så har den mänskliga rättighetsidén sitt ursprung i västvärlden. Närmare bestämt så har de mänskliga rättigheterna huvudsakligen utarbetats i västeuropeiska kapitalistiska samhällen av framstående män i dessa länder. Vissa feministiska tänkare drar därför slutsatsen att med tanke på det historiska förtrycket mot kvinnor utförda av män så är den globala spridningen av idén om mänskliga rättigheter egentligen en överföring av specifikt manliga värden från en kultur och generation till en annan. De invänder eller rentav avfärdar därför rättigheterna, oavsett om det egentligen handlar om generella mänskliga rättigheter eller mer specifika och specialiserade rättigheter, på grund av att de anser att dessa endast är ett uttryck för en mans synpunkter och en mans världsbild. Kritikerna menar att den maskulina synvinkeln hamnar, medvetet eller inte, i centrum för synen på världen och därmed också den mänskliga rättighetstanken. I deras ögon så sprids och befästs således patriarkatet med hjälp av de mänskliga rättigheterna. Arati Rao (i Right in the Home: Feminist Theoretical Perspectives on International Human Rights) menar att androcentrismen, både i en historisk och mer nutida kontext, inom mänskliga rättigheter har skapat allvarliga svårigheter för erkännandet av kvinnors rättigheter, och speciellt i skapandet av en internationell konsensus. Rao visar på den manliga dominansen när det kommer till utarbetandet, tolkningen, ratificeringen och genomförande av internationella mänskliga rättigheter. Men Rao noterar också den faktiska utvecklingen av de mänskliga rättigheterna, från när rättigheterna endast applicerades på en specifik grupp människor – vuxna, arbetsförmögna och jordägande män – till det moderna konceptet av mänskliga rättigheter som inkluderar alla människor. Rao ser också uppkomsten av en global feministisk rörelse, om än en försenad sådan, som på ett effektivt sätt bemöter könsspecifika människorättsövergrepp med rättighetsbaserade strategier. Men Rao ser också att på grund av denna historiska dominans av patriarkala maktrelationer i det politiska systemet, en dominans som än idag gör sig påtaglig, så blir de övergrepp som många kvinnor fortfarande utsätts för inte erkända. Rao menar därför att de internationella normerna för kvinnors rättigheter behöver stärkas. Rao pekar mot uppdelningen av samhället i offentliga och privata sfärer som ett viktigt begreppshinder för rättvisa mellan könen. Eftersom att de två sfärerna är tydligt könsuppdelade mellan kvinna och man – den privata sfären respektive den offentliga sfären – blir det svårt att skapa sig en föreställning om kränkningar av kvinnors rättigheter i den privata sfären med ett lika kraftfullt och konsekvent språk som det som används för att beskriva rättighetskränkningar i den offentliga sfären. Rao menar att internationella rättighetsdokument, såsom FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, inte problematiserar de mest uppenbara kränkningar av de mänskliga rättigheterna mot kvinnor då dessa kränkningar istället betraktas nästan uteslutande som något som enbart berör familjen, dvs den privata sfären. Mannens tillgång till kvinnans kropp för sexuella eller disciplinära syften ses därför enbart som något som överensstämmer med definitionen av ett äktenskap. Allvarliga övergrepp såsom våldtäkt inom äktenskapet och hustrumisshandel förpassas därmed som enbart könsspecifika brott och inte som de kränkningar av kvinnans rättigheter som de egentligen bör ses som. Den historiska androcentrismen har följaktligen lett till att frågan om våld mot kvinnor i hemmet inom internationella mänskliga rättigheter blivit nedprioriterat och hållits luddigt i sitt juridiska språkbruk. För att kvinnors mänskliga rättigheter ska tas på allvar så kräver Rao att den privata sfären måste officiellt erkännas som ett legitimt problemområde på högsta internationella nivå inom mänskliga rättigheter. Men detta kan bara åstadkommas genom fortsatt utbildning och lobbying från olika kvinnorättsgrupper, och inte genom att man helt avvisar rättighetstanken. Catharine MacKinnon är en framstående feministisk tänkare som också har skrivit om androcentrismen och avsaknaden av kvinnors mänskliga rättigheter i det internationella systemet. I en artikel publicerad 1994, mitt under det blodiga Bosnienkriget som då pågick i Europa, argumenterade MacKinnon att de mänskliga rättigheterna har uteslutit kvinnor både i sin teori och i sin praktik genom att den har vägrat att erkänna att det sexuella våldet i kvinnors liv faktiskt är kränkningar av de mänskliga rättigheterna. I artikeln utvecklar MacKinnon sitt resonemang genom att belysa de grymheter som begicks mot muslimska och kroatiska kvinnor av Serbien under konflikten. MacKinnon berättar hur kvinnor blev systematisk våldtagna och mördade både på grund av sitt kön och sin etniska och religiösa identitet. Artikelns huvudfokus låg på de grymheter som begicks mot kvinnor under Bosnienkriget, och andra liknande konflikter, där de systematiska våldtäkterna fungerade som ett verktyg i att skapa ett folkmord. MacKinnon menade att internationella mänskliga rättigheter inte har kunnat erkänna den systematiska våldtäkten som ett folkmord eftersom sådana brott faller utanför normerna för mänskliga rättigheter. Anledningen till detta är flera enligt MacKinnon, men centralt är att de internationella mänskliga rättigheterna har blivit skapade och formulerade av främst män. Dessutom är det också företrädesvis män som säkerställer så att rättigheterna efterlevs, bland annat genom fredsbevarande styrkor. Här pekar MacKinnon på hur FN-soldater har utnyttjat kvinnor under sin fredsbevarande tjänst, de har alltså kränkt samma människor vars rättigheter de är där för att skydda. Enligt MacKinnon så beror den långsamma internationella reaktionen mot Serbiens folkmord och de systematiska våldtäkterna på att den internationella lagstiftningen om mänskliga rättigheter endast erkänner kränkningar av statliga aktörer. I dagens värld och rättighetstolkning så kan endast stater kränka de mänskliga rättigheterna, och de mänskliga rättigheterna ger bara stater tillstånd att agera mot andra stater, de ger alltså inte individer eller grupper möjlighet att agera själva mot andra individer, grupper eller stater. Detta är problematiskt för just kvinnors mänskliga rättigheter då kvinnor vanligtvis inte våldtas av stater utan av så kallade ”enskilda män”. Staten väljer bara att inte göra något för att stoppa det. Likt Rao så menar MacKinnon att detta kan ses som att bli våldtagen av staten, men att det juridiskt betraktas som något ”privat”, och därför inte som ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Omvärldens ovilja att stoppa folkmordet och de systematiska brotten mot mänskliga rättigheter under Bosnienkriget kan också förklaras utifrån andra feministiska teser. MacKinnon riktar här skarp kritik mot framförallt västvärlden som hon menade försökte måla upp kriget som ett inbördeskrig mellan likvärdiga krigsmakter. På så sätt blir det inte ”vårt problem” och omvärlden behöver inte agera. MacKinnon varnade för att ju mer en konflikt beskrivs i dessa termer, som något inhemskt eller privat, desto mindre effektiv blir den mänskliga rättighetsmodellen. Blir offren därtill feminiserade i omvärldens ögon så är det än mindre sannolikt att internationella mänskliga rättigheter kommer att anses vara kränkta. Det var inte förrän efter att Srebrenicamassakern blev känd, där tusentals bosniska män och pojkar mördades, som omvärlden beslutade sig för att intervenera militärt för att få till ett verkligt slut på konflikten. Den internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY) dömde 2001 att ”systematiska våldtäkter”, och ”sexuellt slaveri” i krigstid faktiskt var ett brott mot mänskliga rättigheter. ICTY behandlade dock inte massvåldtäkterna under Bosnienkriget som ett folkmord. Det är också värt att notera att Bosnienkriget och det efterföljande Kosovokriget faktiskt har bidragit till att få fram bland annat två stora säkerhetsrådsresolutioner som fokuserar på just kvinnor. År 2000 antog säkerhetsrådet resolution 1325 som var den första resolutionen någonsin att fokusera på just kvinnors utsatthet under konflikter. Den konstaterar att kvinnor och barn är särskilt utsatta för krig, och att de är överrepresenterade bland flyktingar. Resolutionen betonar behovet av att kvinnor deltar i de fredsbevarande insatserna och kräver en jämställdhetsintegreringsplan för FN:s fredsbevarande operationer. Resolutionen kräver också att FN:s generalsekreterare ska se till så att fler kvinnor finns ute i fältet och representerade i de olika beslutsnivåerna under fredsprocesser. Säkerhetsrådets resolution 1820, som antogs 2008, utvidgar tillämpningsområdet från föregående nämnda resolution och tar tydligt ställning mot det sexuella våldet mot kvinnor och flickor som resolutionen benämner som ett hot mot internationell fred och säkerhet. Brian Orend är kritisk till den feministiska tesen om att de mänskliga rättigheterna har varit en integrerad del av det traditionella manliga kvinnoförtrycket. Istället menar Orend att kvinnor har använt språkbruket och den starka moraliska innebörden i de mänskliga rättigheterna för att bekämpa det manliga förtrycket från allra första början av människorättsrörelsen. Enligt Orend så har kvinnor på ett mycket effektivt sätt använt idén om mänskliga rättigheter för att nå en ökad jämställdhet och för att få tillgång till grundläggande frihetliga och ekonomiska intressen. Orend pekar bland annat på hur framgångsrik rörelsen för kvinnlig rösträtt under mitten av 1800-talet var, och hur kvinnor exempelvis har säkrat rätten till sin egen kropp och garanterat sin rätt till flera andra grundläggande mänskliga rättigheter. Orend framhåller dessutom att de flesta nationella konstitutioner idag förbjuder diskriminering på grund av kön, och att flera internationella avtal och konventioner om kvinnors rättigheter tagits fram sedan mitten av 1900-talet. Jag har, precis som Orend, svårt att se hur de mänskliga rättigheterna bara skulle vara en del av det patriarkala förtrycket. Den inledande beskrivningen till detta blogginlägg anser jag handlar främst om de mer extrema feminister som helt tillbakavisar tanken på rättigheter. Den stora majoriteten av feminister, likt MacKinnon och Rao, inser att feminism är mänskliga rättigheter, och att de båda behövs för att kunna behandla alla människor likvärdigt, oberoende av ens kön, sexuella läggning eller etniska tillhörighet. Att helt avvisa androcentrismen i begreppet mänskliga rättigheters historia är fel. Det ter sig självklart tycker jag att den historiskt manliga dominansen i samhället och det politiska systemet har fördröjt utvecklingen och försvårat skyddandet av de mänskliga rättigheterna för kvinnor. Man bör därför inte blunda för de historiska och samtida brister som tyvärr finns i synen kring kvinnors mänskliga rättigheter. ... Om du vill lära dig mer så kan du kolla in dessa källor: Beale, Michael O, “Bombs over Bosnia, the role of airpower in Bosnia-Herzegovina,” (Alabama, Maxwell Air Force Base Air.: University Press, 1997). Boose, Lynda E., “Crossing the River Drina: Bosnian Rape Camps, Turkish Impalement, and Serb Cultural Memory”, (Signs 28.1, 2002). Orend, Brian. Human rights: Concept and context, (Peterborough, Ontario.: Broadview Press, 2002). MacKinnon, Catharine A, “Rape, Genocide, and Women's Human Rights” i The Philosophy of Human Rights, red. Patrick Hayden (St. Paul, MN: Paragon Press, 2001). Rao, Arati, “Right in the Home: Feminist Theoretical Perspectives on International Human Rights,” i The Philosophy of Human Rights, red. Patrick Hayden (St. Paul, MN: Paragon Press, 2001), 507-508 Scully, Pamela, “Vulnerable Women: A Critical Reflection on Human Rights Discourse and Sexual Violence,” Emory International Law Review, 23,1 (2009), 115-116
×
×
  • Create New...

Important Information

We have placed cookies on your device to help make this website better. You can adjust your cookie settings, otherwise we'll assume you're okay to continue. We use cookies and other tracking technologies to improve your browsing experience on our site, show personalized content, analyze site traffic, and understand where our audience is coming from. To find out more, please read our Privacy Policy. By choosing I Accept, you consent to our use of cookies and other tracking technologies.