Jump to content
Search In
  • More options...
Find results that contain...
Find results in...

Welcome to Redly

Redly is a friendly online community for leftists and progressives.

Sign up now to share news and updates on your timeline, join and create groups, write a blog, find upcoming events, and meet new friends.

Registration is free and just takes a few seconds.

Sign Up

Search the Community

Showing results for tags 'sverige'.



More search options

  • Search By Tags

    Type tags separated by commas.
  • Search By Author

Content Type


Forums

  • Support Forums
    • Help and Support
    • Feedback
  • Climate Change's Discussions
  • Renewable Energy's News and Discussions
  • No Nuclear Power's News and Discussions
  • Jeremy Corbyn's News and Discussions
  • Environment's News and Discussions
  • Europe's News and Discussions
  • Gaming's Gaming Discussions
  • Drama News's Recent Drama
  • World News's News
  • Music's Topics
  • Movies's Topics
  • Shareable Quotes's Topics
  • US News and Politics's Discussions
  • Books's Topics
  • Chat Club's Discussions
  • Late Stage Capitalism's Topics
  • Technology's Topics
  • 动态和分析 China Insight's Topics

Categories

  • Get started
  • Tips and tricks
  • Frequently Asked Questions

Blogs

There are no results to display.

There are no results to display.


Find results in...

Find results that contain...


Date Created

  • Start

    End


Last Updated

  • Start

    End


Filter by number of...

Found 4 results

  1. Idag fick alltså den föreslagna utbyggnaden av Preems oljeraffinaderi i Lysekil klartecken från Mark- och miljööverdomstolen. Domstolen säger att då Preems verksamhet ingår i EU:s utsläppshandelssystem för växthusgaser så kan inte den så kallade stoppregeln i miljöbalken användas för att förhindra den klimatskadliga utbyggnaden. Preem hävdar att deras verksamhet ska göras så klimatsmart som möjligt och att det är bättre för klimatet om anläggningen byggs i Sverige än någon annanstans. Men oljejättens argument stämmer naturligtvis inte. Om anläggningen byggs så kommer den att bli den enskilt största utsläppskällan av klimatskadliga gaser i Sverige. Och det är inga små utsläpp som vi pratar om här. Utsläppen från Preemraffinaderiet kommer att motsvara hela 17 procent av dagens totala utsläpp från den svenska industrin. Nu kommer det avgörande beslutet att hamna hos den rödgröna regeringen. Och regeringen måste säga nej till Preems utbyggnad av oljeraffinaderiet i Lysekil. Om regeringen tar våra klimatmål och klimatlagen på allvar så kan det bara bli ett nej till den föreslagna utbyggnaden av Preemraffinaderiet. Det finns inget annat alternativ. För klimatvetenskapen är glasklar, all fossilverksamhet måste skyndsamt monteras ner och all planerad nybyggnation måste stoppas för att minska utsläppen. Om regeringen ger Preem grönt ljus för utbyggnaden så kommer det att bli omöjligt för Sverige att nå klimatmålen i Parisavtalet. Så kommer Miljöpartiet att svika klimatet och sina väljare även denna gång? Eller kommer de faktiskt att stoppa Preemraffinaderiet? Det enda rimliga agerandet av Sveriges enda så kallade miljöparti är att de sätter regeringssamarbetet på spel. Bara ett reellt hot om regeringskris kan stoppa fossildinosaurierna i regeringen från att genomdriva den mest klimatskadliga satsningen i Sverige på senare tid. För om Miljöpartiet tillåter utbyggnaden så är allt deras prat om klimatlagar, ny klimatkommission och klimatsekretariat och klimatpolitik fullständigt meningslöst, och partiet lika så. Det kommer att bli deras sista svek.
  2. I helgen publicerade sju energiforskare en gemensam rapport och debattartikel där de kritiserade argumentet att det är nödvändigt att bygga ny kärnkraft för att få ett stabilt och fossilfritt svenskt elsystem. Energiforskarna menar att kärnkraften inte är nödvändig för att Sverige ska kunna få ett stabilt, säkert och fossilfritt elsystem i framtiden. Läs den vetenskapliga rapporten och deras debattartikel på DN. I debattartikeln avfärdar de ett flertal argument för ny kärnkraft. Bland annat menar forskarna att även om den svenska elanvändningen skulle öka kraftigt till 2040 samtidigt som all kärnkraft skulle försvinna så finns det mer än tillräcklig potential att bygga ut de förnybara kraftslagen - och samtidigt även kunna fortsätta exportera el till våra grannländer. För att Sverige ska klara av att nå de uppsatta klimatmålen så behöver vi kraftigt bygga ut den inhemska elproduktionen. Men forskarna menar att medan den förnybara elen kan byggas ut snabbt och billigt så är kärnkraften förenad med extremt långa byggtider och höga kostnader. De förnekar inte att det kommer att behövas extra investeringar i elsystemet, inklusive i elnät och smart styrning, med en större mängd sol- och vindkraft. Men forskarnas bedömning är att totalkostnaden för dessa extra investeringar kommer att vara betydligt lägre än den merkostnad som kärnkraften innebär. De visar bland annat på hur det har skett en kraftig minskning av kostnaderna för sol- och vindkraft under senare år samtidigt som kärnkraftens kostnader istället har ökat så pass mycket att den nu är betydligt dyrare än ny vindkraft. Visst, det pågår kanske forskning om ny och potentiellt mer kostnadseffektiv kärnkraft. Men allt pekar på att en sådan ny kärnkraftsteknik ligger långt, långt fram i tiden. Om en sådan ny kärnkraftsteknik faktiskt realiseras så kommer det knappast ske innan 2045 när Sverige har ett mål om netto nollutsläpp, menar forskarna. Energiforskarna tar också kål på den senaste myten om att det inte skulle gå att ansluta större elförbrukare till elnätet i storstadsområdena på grund av någon slags elbrist framkallad av stängningen av kärnkraftsreaktorer i Sverige. Forskarna avfärdar denna missuppfattning och pekar istället på en långsam utbyggnad och brister i det svenska elnätet som orsaken till detta, och att "mer eller mindre kärnkraftsproduktion har dock ingen betydelse för detta." Istället visar forskarna på hur Sverige hade ett rekordstort elöverskott under 2019 och att enligt Energimyndighetens prognoser så kommer detta överskott att bli än större 2022. Enligt energiforskarnas rapport har Sverige "utmärkta geografiska förutsättningar att bli ett fossilfritt välfärdsland utan att behöva bygga ny kärnkraft."
  3. Simon

    Är demokratin hotad?

    Demokratin är hotad, det skrev flera personer i en gemensam debattartikel i Svenska Dagbladet i början av mars 2018. Skribenterna menade att även om demokratin i Sverige känns som en självklarhet för oss just nu så kan vi inte ignorera varningssignalerna som ljuder runtomkring oss. Den ”demokratiska nedmonteringen” som enligt debattartikeln pågår både inom och utanför Europa är en sådan varningssignal. Minskad tilltro för det politiska systemet, dess institutioner och aktörer här hemma i Sverige är en annan varningssignal. Och de växande främlingsfientliga och antidemokratiska krafterna är ett tydligt exempel på hur allvarligt tillståndet är för demokratin och de grundläggande fri- och rättigheter, varnar skribenterna. Liknande varningar har uttryckts de senaste åren runtom i Västvärlden, exempelvis om hur demokratins tillstånd har försämrats i länder såsom Storbritannien och USA, och hur alltfler yngre människor har börjat förlora tilltron till demokratin. Är det en demokratisk kris som pågår och finns det berättigade skäl till oro för demokratins tillstånd i världen? Inom statsvetenskapen är tvivel kring den demokratiska utvecklingen ingen ny företeelse. Den amerikanska allmänheten har bland annat uppvisat låga nivåer av politiskt förtroende sedan långt innan 1990-talet. Statsvetare har exempelvis kunnat visa på en trend av minskat förtroende för de politiska och demokratiska institutionerna, samt en minskad på tilltro på att politiska partier och regeringar kan vara kapabla till att tillgodose allmänhetens intressen. Men trots detta missnöje så har det grundläggandet stödet för demokrati, dess processer och värden inom framförallt västvärlden fortsatt att vara starkt. I slutet av 1900-talet så fanns det ett överväldigande stöd bland medborgare inom både äldre och nya demokratier om att demokratin var den bästa regeringsformen, även bland medborgare i länder med mer auktoritära regimer var stödet för demokratins principer starkt. Den globala demokratiska utvecklingen har dock saktats ner under det nya århundrandet. Sedan 2006 har världen inte sett någon större expansion i antalet demokratier. Efter 2006 så började antalet nationer med en representativ och/eller liberal demokrati att minska för att sedan plana ut. Statsvetare menar att vi globalt ser en svag men långvarig nedåtgående demokratisk tillbakagång med en signifikant, och i vissa fall även accelererande grad av demokratisk upplösning. Bland annat menar man att det har skett en minskning i kvalitén och stabiliteten hos ett antal stora och viktiga demokratier. Ett exempel på detta är hur Economist Intelligence Unit (EIU), som publicerar årliga rapporter om demokratins utveckling, nedgraderade USA från en fullständig demokrati till en bristfällig demokrati under 2017. Dessutom pekar statsvetare på hur auktoritarianismen har fördjupats i flera länder och hur etablerade demokratier, såsom USA, verkar förlorat intresse att främja en demokratisk utveckling runtom i världen. Ett sådant exempel är utvecklingen i Turkiet, framförallt efter det misslyckade kuppförsöket 2016. Ett annat exempel är Kinas ändring av dess grundlag som ger landets president möjlighet att sitta kvar på obestämd tid – en förändring som USA:s President Donald Trump har visat intresse för. Genomsnittliga frihetsnivåer har minskat globalt sett men det handlar det inte om några katastrofala minskningar, och stödet för demokratin och dess grundläggande principer är fortsatt starkt hos människor. De demokratiska idéerna och principerna verkar alltså fortfarande inneha ett stort folkligt stöd. Och även om det har skett en liten nedgång under de senaste åren så ligger antalet representativa och liberala demokratier fortfarande nära tidigare rekordnivåer. Demokratin står inför svåra utmaningar världen över, men tack vare detta så menar vissa statsvetare att det inte är motiverat att prata om en global demokratisk kris. Men även om antalet demokratiska nationer fortfarande ligger på en hög nivå så betyder inte det att allt står rätt till under ytan och att det inte finns ett växande missnöje hos medborgare – som i ett längre perspektiv mycket väl kan resultera i allvarliga konsekvenser för demokratin. Dagens oroväckande utvecklingen runtom i Västvärlden, både i USA och Europa, visar att grundläggande och viktiga demokratiska principer, såsom respekt för minoritetsrättigheter och rättsstatsprincipen, håller på att eroderas samtidigt som tillväxten och normaliseringen av icke-demokratiska och populistiska politiska alternativ verkar ha slagit rot i våra samhällen. Och än mer oroande; det är de yngre människorna som i allt högre grad uttrycker en svag känsla av tillhörighet eller rentav misstro till demokratin. Redan i slutet av 1990-talet så ansåg statsvetare att det fanns verkliga skäl till oro över det minskade stödet hos allmänheten för de politiska och demokratiska institutionerna inom både de etablerade och nyare demokratierna. Framförallt då medborgare i många av de mer etablerade demokratierna visade på en utbredd misstro till deras politiska system och institutioner, såsom rättssystemet, parlamentet, de politiska partierna, aktörerna och tjänstemännen. Parlamentet och de politiska partierna utgör en av de viktigaste och mest synbara kontakterna mellan den styrande makten och medborgarna i ett samhälle, så den omfattande misstron för dessa institutioner och aktörer är därmed väldigt oroväckande. För om medborgare succesivt och under en längre tidsperiod upplever en ökad besvikelse och misstro mot kapaciteten och prestationsförmågan hos deras demokratiska regeringar så kan det i längden mycket väl skada medborgarnas grundläggande förtroende för demokratins förmåga att vara ett effektivt och önskvärt styrelseskick. Men hur utbredd är den här känslan av besvikelse och missnöje, hur svagt är egentligen det politiska stödet hos allmänheten? Genomsyrar den alla nivåer av samhället eller är det mer begränsat till vissa element av politiska och demokratiska institutioner i samhället? För att kunna svara på det så måste vi först klargöra hur stödet, eller legitimiteten, i det politiska systemet fördelas. För att göra det så utgår jag ifrån Pippa Norris fem nivåer av politiskt stöd som baseras på David Eastons klassificering av demokratistöd. David Easton gjorde skillnad mellan människors stöd till det politiska samhället, regimen och regeringen. Det politiska samhället är den mest grundläggande nivån och berör själva idén om medborgarnas samhälle, i.e. nationen eller staten. Regimen är här de mer grundläggande politiska aspekterna av nationen, såsom de konstitutionella reglerna och principerna som de politiska aktörerna och medborgarna har att förhålla sig till. Regeringen är de styrande myndigheterna inom det politiska samhället. Det politiska stödet må här vara uppdelat i tre distinktioner, men de är inte är oberoende av varandra, de är snarare väldigt nära sammanflätade och påverkar varandra. Om ett politiskt system ska fungera optimalt så är det i längden inte hållbart om medborgare enbart stöder en eller två av distinktionerna – exempelvis att man stöder nationen men inte dess konstitution eller de politiska partierna som utgör den styrande makten. Om det politiska systemet ska överleva så måste medborgarna ge sitt stöd till alla tre delar. Däremot om stödet för regeringen försvinner så betyder det nödvändigtvis inte alltid att regimen eller det politiska samhället också kommer att drabbas av liknande tillbakagångar. Men om regeringen är ideligen oförmögen att leverera ett tillfredställande resultat för sina medborgare så kan detta leda till krav på förändring av regimen eller rentav en upplösning av det gemensamma politiska samhället. Easton menar dock att de flesta regeringar och politiska partier lyckas att från tidigare politiska framgångar bygga upp en slags reserv av politiskt stöd från allmänheten. Tack vare den här reserven så kan regeringen eller de politiska partierna uthärda politiska kriser eller motsättningar, men bara så länge som att medborgarna eller dess anhängare uppfattar att regeringen i slutändan är generellt gynnsam för deras intressen. Men Easton varnar, om regeringen är kontinuerligt oförmögen att frambringa fördelaktiga resultat så kan det tillslut leda till att även de mest lojala partimedlemmarna och anhängarna förlorar sin tilltro till regeringen och systemet. Enligt Eastons distinktion så kan alltså inte medborgare välja mellan olika delar och avfärda andra delar. Men Pippa Norris menar att det är just det som människor gör; medborgare kan exempelvis inneha en hög tilltro på demokratin och dess grundläggande principer samtidigt som de ställer sig kritiska till hur deras demokratiska regering arbetar i praktiken. Medborgare kan också göra tydliga avskiljningar mellan olika institutioner inom det politiska samhället, de kan bland annat uppvisa brist på förtroende till parlamentet men uttrycka tillit till rättsväsendet och domstolarna. Eastons tre klassificeringar är väldigt breda i sin omfattning och de tre distinktionerna inbegriper flera olika aspekter av politiskt stöd och legitimitet. För att göra distinktionen tydligare så har Norris byggt vidare på Eastons tre klassificeringar och specificerat totalt fem olika nivåer av politiskt stöd. Dessa fem nivåer är: politiskt stöd till samhället, stöd till regimens principer, stöd till regimens prestanda, stöd till regimens institutioner, och stöd till politiska aktörer. Som vi kan se så är Norris klassificering mycket mer specifik och den sträcker sig från mer diffust stöd till nationen eller det politiska samhället, till mer specifikt och konkret stöd till exempelvis politiska aktörer såsom specifika politiker eller politiska partier. Jag kommer att använda variabler från World Values Survey (WVS) för att mäta stödet för var och en av dessa fem nivåer av politiskt stöd i två väletablerade demokratier: USA och Sverige. Varje nivå kommer att få en specifik indikator, eller variabel, tilldelad och via en enkel korstabulering i SPSS så kommer svaren sedan att granskas och jämföras mellan de båda länderna. Det är dock viktigt att påpeka att den data som kommer att användas är från 2011 och att svaren därmed inte kan relateras direkt till dagens politiska realiteter. Följande indikatorer kommer att användas: Nivå 1: Stöd till samhället Variabel: I see myself as part of the [country] nation (kod: V214). Nivå 2: Stöd till regimens principer Variabel: Having a democratic political system (kod: V130). Nivå 3: Stöd till regimens prestanda Variabel: How democratically is this country being governed today (kod: V141). Nivå 4: Stöd till regimens institutioner Variabel: Confidence: political parties (kod: V116). Nivå 5: Stöd till politiska aktörer Variabel: Having experts, not government, make decisions according to what they think is best for the country (kod: V128). Den första nivån representerar, likt Eastons klassificering, staten eller nationen. Det är ett diffust stöd men handlar om en allmän vilja att samarbeta politiskt och att ha en grundläggande anknytning till samhället, eller nationen, bortom dess politiska institutioner. Stöd för det politiska samhället är en grundläggande förutsättning för alla stabila nationsstater. Det politiska samhället kan definieras utifrån mer än bara geografi och kan även inkludera identiteter baserade på etnicitet, religion, klass och politik. Dessa olika identiteter påverkar stödet för det politiska samhället, vilket vi kan se i olika regionala krav på självständighet, såsom i Skottland och Katalonien för att nämna några exempel. Denna nivå handlar om medborgare och dess koppling till det gemensamma politiska samhället. Möjliga indikatorer här kan exempelvis vara sådana variabler som mäter medborgarnas känsla av att tillhöra samhället, såsom nationell stolthet och nationell identitet[4]. Här kommer jag använda variabeln ”I see myself as part of the [country] nation” då den omfattar frågeställningen om nationell tillhörighet och därmed passar bra som indikator för denna nivån. Stöd till regimens principer handlar om de grundläggande principer och värderingar som demokratiska stater är byggda på, såsom rättsstatsprincipen, yttrandefrihet, fri rörlighet och deltagande, mänskliga rättigheter, skydd och rättigheter för minoriteter, och andra grundläggande demokratiska värderingar. Variabeln ”Having a democratic political system” kommer att användas här då den behandlar frågan om hur viktigt det är att ens nation styrs av ett demokratiskt system och utifrån demokratiska principer och normer. Stöd till regimens prestanda handlar om hur medborgarna utvärderar det politiska systemets kapacitet och prestationsförmåga. Just det här politiska stödet kan vara diffust och svårt att mäta då stöd för demokrati som ett effektivt styrelseskick kan blandas ihop med uppfattningar om den befintliga regeringens prestationer, vilket ju kan tänkas skifta avsevärt över tid. Det kan ju också vara så att man värdesätter demokratin högt, men att man inte är nöjd med den specifika demokratiska regimen i ens politiska samhälle. Av den anledningen så kommer jag att använda en variabel som mäter medborgarnas uppfattning om hur demokratiskt landet styrs. Den fjärde nivån, stöd till regimens institutioner handlar om medborgarnas förtroende för de politiska institutionerna i landet. Detta inkluderar attityder gentemot parlamentet, regeringen, politiska partier, rättssystemet, militären, polisen och så vidare. Det handlar alltså inte om stöd till specifika personer, ledare eller så vidare. Som ett exempel så omfattar nivån stöd och attityder till själva idén om presidentämbetet snarare än om uppfattningar kring personen som innehar presidentämbetet för tillfället. Under denna nivå så kan man mäta flera olika aspekter av regimens institutioner, såsom parlamentet, polisen, domstolar, och så vidare. Jag kommer däremot här att enbart fokusera på attityder till politiska partier. Den femte och sista nivån handlar om stöd till politiska aktörer och myndigheter. Här tittar man på attityder och stöd till specifika myndigheter eller politiska aktörer och ledare. Men även denna nivå kan vara svår att mäta på ett tillförlitligt sett, för det kan vara möjligt att visa en stark misstro mot politiker men ändå känna förtroende för specifika politiker eller de institutioner och politiska strukturer som politikerna arbetar inom. Här tittar jag på en variabel som kollar i vilken utsträckning medborgare tycker att det är bättre att ”experter”, och inte politiker, fattar beslut enligt vad de tycker är bäst för landet. Har man liten tilltro till politiker så är man måhända i högre grad mer positiv till att ”experter” inom respektive område bestämmer istället för demokratiskt valda politiker. Jag har gjort om resultaten från SPSS-tabellerna till stapeldiagram för att göra det enklare att få en överblick på resultaten. SPSS-tabellerna kan ses i sin helhet i bilagan till den här texten. Innan jag går igenom hur svaren distribueras i de olika nivåerna så är det igen värt att påpeka att tabellerna och diagrammen bara visar attityderna från en tidpunkt. Vi kan alltså inte se hur attityderna har förändrats över tid, vilket skulle vara tämligen intressant för den här sortens analys. Tabell 1 visar tydligt att den stora majoriteten ser sig som en del av nationen, både i Sverige och i USA. Medborgare i Sverige har dock en starkare känsla av samhörighet än medborgare i USA. Vi kan därmed säga att stödet till det politiska samhället är betydande och orubbat i båda länderna. Med tanke på de stora demografiska skillnaderna som finns i USA så är det positivt att så många känner sig som en del av landet. I tabell 2 som visar stödet för regimens demokratiska principer så kan vi faktiskt se något större skillnader mellan de båda länderna. En större andel medborgare i Sverige tycker att ett demokratiskt politiskt system är ett bra sätt att styra landet jämfört med i USA. Nästan nio procentenheter fler av medborgarna i USA tycker att ett demokratiskt politiskt system är ganska dåligt. Och nästintill fyra procentenheter fler i USA tycker att det är väldigt dåligt med ett demokratiskt system. Stödet för de grundläggande principer och värderingar som demokratiska stater är byggda på har alltså ett starkare stöd i Sverige än i USA, vilket är ganska anmärkningsvärt med tanke på den amerikanska självbilden som ledare för frihet och demokrati i världen. Det är även stora skillnader mellan USA och Sverige när det kommer till medborgarnas attityder till regimens prestanda, vilket vi kan se i tabell 3. En betydligt större andel medborgare i Sverige jämfört med i USA, skillnaden är på hela 20 procentenheter, tycker att deras nation styrs på ett demokratiskt fullvärdigt sätt. Skillnaderna mellan de båda länderna är även rätt så påtaglig i de två svarsalternativen som rankar demokratiseringen svagast. Tre procentenheter fler i USA tycker exempelvis att den politiska styrningen av deras samhälle inte alls är demokratiskt. I tabell 4, som visar stöd till regimens institutioner, kan vi även se att betydligt fler medborgare i Sverige, jämfört med i USA, har ett större förtroende för de politiska partierna i landet. Det skiljer faktiskt nästan hela 33 procentenheter mellan USA och Sverige hos de som har ganska mycket förtroende för de politiska partierna. Men vare sig svenska eller amerikanska medborgare verkar ha ett stort förtroende för sina politiska partier. En större majoritet i USA än i Sverige har inget förtroende för partierna. Att medborgare i USA visar på sådana låga nivåer av förtroende för sina politiska partier kan mycket väl bero på deras tvåpartisystem, i motsats mot Sveriges flerpartisystem, där två partier totalt dominerar den politiska diskursen i landet. Detta kan skapa ett starkt polariserat politiskt klimat och ett system som är oförmögen att erbjuda en större politisk valfrihet för väljarna. Tabell 5 som mäter attityder relaterade till den sista nivån, stöd till politiska aktörer och myndigheter, visar inte lika stora skillnader mellan de båda länderna. Däremot tycker en större andel medborgare i USA att det skulle vara bättre om ”experter” istället för politiker tog alla besluten. Att fler i USA anser detta kan möjligtvis vara kopplat till deras låga förtroende för politiska partier. Den politiska kultur och de utbredda allmänna föreställningar som råder inom ett samhälle har en avgörande betydelse för landets chanser att både bli och, i vårt fall här, förbli demokratiskt. Ett demokratiskt lands politiska system och de lagar genom vilka samhället styrs återspeglar således folkets rådande åsikter, principer och värderingar. Som sådan är demokratin speciellt bräcklig när det är eller blir ”en demokrati utan demokrater”. En utbredd besvikelse på demokratiska regeringar är en oroande utveckling i sig själv, men det kan alltså även betraktas som en indikator på demokratins hälsa och det politiska stödet i samhället. Ett starkt politiskt stöd från allmänheten kan stärka demokratiska regeringar genom svåra politiska tider som drabbar landet. Men saknas detta stödet så kan krisen resultera i att de nya och mer bristfälliga demokratierna rentav återgår till dess tidigare auktoritära system. Risken här är mindre att medborgarna aktivt vill återgå till den gamla och auktoritära regimen och mer att bristen på legitimitet hos den nya demokratiska regeringen kan undergräva dess politiska maktställning och öppna upp för ledarskapsförändring genom kupper, etniska konflikter, extrema nationalistiska krafter, eller helt enkelt genom en gradvis nedmontering av grundläggande fri- och rättigheter. Hos de äldre och mer etablerade demokratierna så kan den här besvikelsen skapa en utbredd cynism hos medborgarna som i sin tur kan leda till ett minskat politiskt engagemang och valdeltagande, samt öka framväxten av populistiska krafter som bedriver olika former av antidemokratisk protestpolitik. Allmänna preferenser för demokrati existerar som sagt nästan överallt idag, det har blivit det mest önskade politiska systemet runt om i världen – även hos medborgare i länder som domineras av auktoritära politiska regimer och institutioner. Dessa preferenser kan dock vara ytliga, det vill säga om människor ställer sig positiva till demokrati enbart av den anledningen att det har positiva konnotationer eller att det helt enkelt har blivit socialt önskvärt att göra så. Dessa preferenser kan också enbart vara instrumentala, nämligen att människor eftersträvar demokrati av helt andra skäl än de politiska fri- och rättigheter som är dess väsentliga kännetecken, exempelvis i en strävan efter ekonomiskt välstånd. Om så är fallet så kommer dessa preferenser inte att kunna motivera människor att kämpa, eller rentav riskera sina liv, för att erhålla eller säkra demokratin i sitt land. Flera statsvetare menar att alla politiska system, oavsett om det är en demokratiskt eller auktoritär regim, kommer att ha ett brett allmänt stöd så länge som det är ekonomiskt framgångsrikt för nationen och dess medborgare. Ronald Inglehart och Christian Welzel menar däremot att en ökad betoning på emancipatoriska värden – såsom jämlikhet, frihet, tolerans och egenmakt – gör att människor kommer att värdera medborgerliga fri- och rättigheter högre. De menar att om en större tyngdpunkt hamnar på dessa emancipatoriska värden så kommer medborgare att döma legitimiteten hos en politisk regim allt mer utifrån om den ger frihet och allt mindre utifrån huruvida den ger ekonomiskt välstånd, säkerhet och ordning. Norris bidrar också med en mer alternativ bild och menar att vi ser framväxten av mer ”kritiska medborgare” eller ”missnöjda demokrater”. Detta är grupper som är kritiska till dagens demokratiska regimer och dess prestanda, men som starkt värdesätter de demokratiska principerna. Jag tycker att alla tre synsätt spelar en roll i att förklara utvecklingen, framförallt med tanke på moderniseringsprocessen. Moderniseringen skapar stigande inkomster och en ökad levnadsstandard som leder till en större känsla av trygghet vilket kan möjliggöra för människor att prioritera mer emancipatoriska värden. Tillsammans med stigande utbildnings- och informationsnivåer i kombination med nya globala kommunikationsmöjligheter så breddas människors förståelse av demokratins värde och blottlägger deras politiska regimers agerande och brister. Men människors prioriteringar är även subjektiva och att de återspeglar ens socioekonomiska förhållanden och man kommer vanligtvis att sätta högst värde på sina mest pressande behov. Och vi kan ju tyvärr idag se hur den ekonomiska ojämlikheten ökar och att stora socioekonomiska skillnader består i Sverige, USA och i övriga världen. Vi ser även hur våra demokratiska regimer är oförmögna eller ovilliga att agera mot klimatkrisen, trots att opinionsundersökningar visar att klimatet är unga människors viktigaste politiska fråga. Eller hur USA är det enda landet som står utanför det nya klimatavtalet som förhandlades fram i Paris 2015 trots att en majoritet av det amerikanska folket vill att deras regering agerar mot klimatförändringarna. Eller den enorma massövervakning som USA och andra västerländska länder blivit avslöjade med. Bara för att ta några exempel. Det är alltså inte konstigt om människor i en större utsträckning har börjat bli mer kritiska medborgare. För att ett demokratiskt system ska kunna uthärda svåra prövningar och överleva på sikt så måste den politiska regimen i samhället kunna leverera både fördelaktiga resultat för dess medborgare och tillhandhålla demokrati i en sådan stor utsträckning som dess medborgare önskar. I USA så syns ett lågt stöd, jämfört med Sverige, för den politiska regimen. Samtidigt visar dess medborgare ett starkare misstroende mot regimens institutioner och ett något svagare stöd för dess demokratiska principer. Det är klart att den politiska regimen i USA inte i tillräckligt stor utsträckning har lyckats att säkerställa dessa två krav. Hur stor risken är för ett demokratiskt sammanbrott i USA – och i Sverige – beror på hur motiverade dess medborgare är och hur starka demokratiska preferenser de besitter. --- Om du är intresserad av att lära dig mer om politisk kultur och demokrati så rekommenderar jag dig att ta en titt på följande artiklar: Dalton, Russel, Political Support in Advanced Industrial Democracies (1999). Diamond, Larry, Facing Up to the Democratic Recession (2015). Easton, David, An Approach to the Analysis of Political Systems (1957). Haerpfer C., Bernhagen P., Inglehart R., och Welzel C., Democratization. (2009, Oxford University Press.). Howe, Paul, Eroding Norms and democratic deconsolidation (Journal of Democracy, vol. 28 no. 4, 2017, pp. 15-29.). Mechkova V., Lührmann, A. och Lindberg, S. I., How Much Democratic Backsliding? (Journal of Democracy, vol. 28 no. 4, 2017, pp. 162-169). Norris, Pippa, Introduction: The Growth of Critical Citizens? (1999).
  4. Polisen har fått massiv kritik för att de inte har gjort tillräckligt för att stoppa nazisterna i Almedalen. Och nu försvarar polisen sin katastrofala polisinsats med att säga att de inte kan ingripa ”mot folk som tycker annorlunda”. – Vi kan inte ingripa mot folk som tycker annorlunda, säger polisens kommenderingschef Annika Lindroth till SVT Nyheter. Som om det gällde helt vanliga åsikter och inte hets mot folkgrupp, misshandel och allvarlig störning av ordningen. Många menar nu att det behövs nya och hårdare lagar för att polisen ska kunna stoppa nazisterna. Men förutom att nya och hårdare organisations- och mötesförbud kommer att drabba vänstern först och hårdast så är de dessutom onödiga. Det är precis som svenska FN-förbundet säger: Polisen kan agera tuffare mot nazisterna även med nuvarande lagstiftning. Polisen har idag tillräckligt med stöd i lagen för att ta hand om nazisterna. De kan ju bland annat använda sig av paragraf 13 i polislagen. Lagstiftningen skiljer sig dessutom inte nämnvärt från den som fanns i slutet på 90-talet. Och då gick det alldeles utmärkt att stoppa nazisterna. Ta bara det här exemplet från Karlskrona, Blekinge, i slutet av 1997. Och alla vet ju hur hårdhänta poliserna kan vara när det gäller fotbollsfans, vänsteraktivister eller helt vanliga människor som tycker annorlunda mot högerextrema och nazister. Här är bara några exempel på när polisen tyckte att det var helt okej att ingripa mot människor som ”tycker annorlunda” (människor som inte är nazister eller allmänt högerextrema då alltså): När rasistiska och islamfientliga Swedish Defence League demonstrerade i Göteborg 2013 så möttes de av hundratals människor som tyckte annorlunda. Då valde polisen att omhänderta och köra iväg flera motdemonstranter (läs: människor som tycker annorlunda) i bussar "till en lämplig plats". Läs Aftonbladet: Polis skingrade motdemonstranter När rasistiska Sverigedemokraterna höll torgmöte i Jönköping 2014 så hade flera människor som tyckte annorlunda kommit till platsen, bland annat klädda i tröjor med texten "Jönköping mot rasism". Då valde polisen att gripa och bära bort flera av dessa människor som tyckte annorlunda. Se Jnytt: Åkesson i Jönköping - polis fick bära bort motdemonstranter 2014 omhändertog polisen bryskt Dror Feiler när han spelade Pippi Långstrump på saxofon i protest mot rasistiska Sverigedemokraternas torgmöte. Då var det tydligen helt okej att ingripa mot någon som tycker annorlunda. Se Aftonbladet: Spelade Pippi Långstrump – togs av polisen När rasistiska Sverigedemokraterna höll torgmöte under 2014 så var det flera människor som protesterade runtom i landet genom att ställa sig med ryggen mot Sverigedemokraterna. Då ansåg polisen att det var helt okej att avvisa dessa människor (som tyckte annorlunda) från platsen. Se SR: Polisen avvisade demonstranter som visade ryggen Under sommaren 2014 så hade tusentals personer som tyckte annorlunda samlats för att demonstrera mot Svenskarnas partis manifestation i Malmö. Då tyckte polisen att det var helt okej att rida ner och köra över flera av motdemonstranterna, människor som tyckte annorlunda. Se Aftonbladet: Polisen red ned och körde över demonstranter Under ett SD-torgmöte i maj 2014 så hade miljöpartisten Niclas Persson en banderoll med texten "Inga fascister i vårt Örebro". Detta är ju alltså uppenbarligen en person som "tycker annorlunda". Men polisen på plats beslagtog banderollen och Niclas delgavs misstanke om hets mot folkgrupp(!). Läs Expressen: Niclas, 24, anklagades för hets mot folkgrupp I början på maj i år så blev kommunalrådet Kenneth Backgård misshandlad av polis när de våldsamt skingrade människor som tyckte annorlunda och människor som bara vara förbipasserande under en av NMR:s demonstrationer i Boden. Se Kuriren: Toppolitiker i nazitumult – fördes bort av polis Under en annan av NMR:S demonstrationer i Stockholm så ansåg polisen att det var helt okej att aggressivt mota bort människor som tyckte annorlunda. En polis ansåg dessutom att det var helt okej att använda en elpistol och knuffa ner en person från en trappa. Se Expressen: Polis med elpistol knuffade man nedför trappa Problemet är alltså inte att polisen saknar stöd i lagen för att stoppa nazisterna. Problemet är att polisen väljer att skydda nazisterna. Polisen i Almedalen katastrof.mp4 När det gäller polisens misslyckande och ovilja att stoppa nazisterna i Almedalen så har flera andra skrivit bra om detta. Bland annat Daniel Poohl på Expo (Polisen ser på när nazisterna ger sig på Almedalsbesökarna) som frågar varför "uppenbar hets mot folkgrupp inte leder till polisiära ingripanden": En annan som är inne på ett liknande spår är Jan Scherman i Aftonbladet (Stoppa nazisternas lek med demokratin) som tycker att det är märkligt att "uppenbar hets mot folkgrupp inte leder till polisiära ingripanden" - både under Almedalen och ute i resten av Sverige. Men varför väljer polisen alltid att använda silkeshandskar när det kommer till högerextrema grupper? Kan det vara så illa att många inom den svenska polisen hyser sympatier för dessa grupper? Under 2015 så läckte en hemlig FBI-rapport ut till amerikansk media där den federala polismyndigheten varnade för att organiserade högerextremister från olika vit makt-rörelser hade infiltrerat olika polismyndigheter runtom i landet. Se bland annat "FBI Says Racist Organizations Have Been Infiltrating Police Departments For Years" och "The FBI Has Quietly Investigated White Supremacist Infiltration of Law Enforcement". Det kan låta osannolikt att högerextrema grupper har infiltrerat polisen i Sverige. Men kan det hända i USA så kan det ju mycket väl hända här. Förra året så uppmärksammade exempelvis ETC att Nordiska motståndsrörelsen påstår sig ha medlemmar inom den svenska polisen. Justitieministern vägrade kommentera uppgifterna. Och polisen sa att det inte spelar någon roll om poliser skulle vara nazister, så länge de inte begår brott. Låt det beskedet sjunka in. Nazister inom polisen är inga problem, enligt dem själva. Oavsett hur det står till med eventuella sympatier så är något väldigt fel inom den svenska polisen, det kan vi se efter årets Almedalen.
×
×
  • Create New...

Important Information

We have placed cookies on your device to help make this website better. You can adjust your cookie settings, otherwise we'll assume you're okay to continue. We use cookies and other tracking technologies to improve your browsing experience on our site, show personalized content, analyze site traffic, and understand where our audience is coming from. To find out more, please read our Privacy Policy. By choosing I Accept, you consent to our use of cookies and other tracking technologies.